Förlossningsberättelse

Hejsan!

Då var det vell dags för förlossningsberättelsen :)

Den har ni vell väntat på förstår jag..

Det hela började på måndag 22.5.

Jag hade tid till läkaren klockan 12.30 för att kolla hur öppen och redo jag är för att föda..

Det där med redo kan man glömma... Det är man vell egentligen aldrig, men 9 månader hade ändå gjort sin uppgift och ut ska han..

Jag blev överglad när jag hörde att min läkare var samma som senaste gången, Kaisa Holmberg.

Jag visste direkt att vad än hon säger kommer jag att lita på henne och hennes beslut till hundra.

Hon frågade om jag fortfarande var färdig att föda nedrevägen, och ja det var jag nog.

Hon kollade på Noel och gjorde en vikuppskattning på ca 3000 gram.

Sen var det dags för Olga (ja jag har nämnt min lilla fjosa till Olga).

Hon var ca 2-3 cm uppe och väl färdig för att sättas igång.

Egentligen skulle dom ha kunnat spräcka hinnorna direkt men om dom satte ballong skulle vi få en mildare start, så IN med the BALLOON!

Inte nå vidare trevligt med två ballonger på 80 ml var men detta var nog ändå positiv smärta.

Kan ni förstå hur stora två ballongen på 80 ml är..

JA SHIT!

Dom skulle jag gå och knycka i tills dom kommer ut....

Jag och Johanna, som jag hade med mig, (Niko var ännu då på jobb) gick till avdelningen och jag började knycka och dra i ballongen.

Vi denna tidpunkt hade jag redan väldigt ont (trodde jag) och regelbundna sammandragningar.

Äntligen var den igång.... eller?

Två-tre timmar senare kom dom ut och det var dags att flytta mig till förlossningssalen.

När balloonen kom ut avtog även alla sammandragningar och min smärta var som bortblåst.


Det var helt normalt vad jag förstog att den öppnar livmodermunnen men sätter sällan igång förlossningen.

Kaisa ringdes på plats. Kan ni förstå att hon råkade joura den kvällen men skulle egentligen inte vara i salen utan på avdelningen. Förlossningssalen har en egen läkare.

Men tur var ringde dom henne och hon kom och kollade hur Olga mådde nu.

Hon konstaterade att jag var 5 cm uppe och färdig för att spräcka hinnorna.

JAG BARA 5 CM.... Det gick ju fort.. inte undra på att det tagit ont... heh!

Ringde Niko och mamma och meddelade att nu kanske det sku va dags att komma, det kan ju gå fort.

Klockan var ca 18 när de trillade in.

Jag väntade fortfarande på att sammandragningarna skulle börja efter att hinnorna spräcktes.

Vet inte hur många gånger jag gick i gången fram och tillbaka och hoppades på att dom skulle bli startkare.

Tre timmar senare, ungefär klockan 21.00 hade dom ännu inte satt igång så Kaisa gav lov att sätta Oxitocin.

Nu började jag bli irriterad för minns att med Alice for den inte igång med Oxitocin.

Fick dock snabbt glömma mina tankar för snart kände jag en smärta som jag trodde skulle ta livet av mig.

HELT SERIÖST!

Värkarna ökade snabbt i smärta och kom med 2 minuters mellanrum.

Kände att jag inte fick alls slappna av och bad efter något som kunde lätta smärtan.

Dom föreslog lustgas och jag sa NEJ.

Sen testade vi TENS, en apparat som ger typ elshockar i ryggen.

Den hjälpte liiiite, men riiiiktigt lite.

Snart kände jag paniken stiga när smärtan bara ökade och jag bad efter epidural.

Svaret var NEJ.

Dom ville se att förlossningen är i gång ordentligt först.

De gjorde inreundersökning och jag hade bara öppnat mig ungefär en cm.. så ca 6 cm uppe.

Tillsist fick jag ur mig att släng hit dendä lustgasen nu då så testar vi den.

VILKEN BESVIKELSE.

Kände absolut INGEN värkan av den.

Inte det minsta yr eller fnittrig eller ens illamående.

Andades några sammandragningar i masken och sen flög den.

NU SKA JAG HA EPIDURAL..!!!

Kaisa ringdes igen och jag fick lov till epidural.

Med ALice kommer jag ihåg att sammandragningarna aldrig blev så starka och epiduralen gavs i ett mycket tidigare skede (ca 3-4 cm uppe).

Nu visste jag inte vart jag skulle ta vägen.

Om man bara kunde överföra smärta.....

Anestesiläkaren kom ganska snabbt och jag frågade NÄR det här börjar släppa...

Hon menade att om 30 minuter så borde jag börja känna att dom avtar i smärta.

Min ända tanke var: FATTAR HON HUR MÅNGA SAMMANDRAGNINGAR DET RYMMS I 30 MINUTER..

Ville sjunka nånstans....


Medan dom lagade epiduralen började jag känna ett tryck neråt.

Tanken slog snabbt i mitt huvud om att tänk om jag är 10 cm uppe, men sköt iväg den.

Dock inte så långt, för snart kunde jag inte låta bli att krysta fastän de höll på och sätta epiduralen.

Direkt då den var satt kunde även de andra se att kärringen ligger och krystar och in kallades barnmorskan.

JEPP 10 cm...

Twii för den epiduralen.

Inte undra på att jag haft så ont när jag på mindre än 1 timme öppnades 4 cm.

Fick inte lov ännu att börja krysta eftersom han var så högt uppe men lite trycka efter fick jag.

Lättare sakt än gjort när du känner att du har den största SKIT BRÅDSKAN du någonsin haft.

SÅ JAG PUSCHADE allt jag kunde.

Kaisa kom på plats, även fast hon inte skulle ha behövat.

Noel mådde bra under hela förlossningen och den framskridde fint.

Ändå satt hon där som stöd och kollade att allt faktist går bra denna gång.

Så tacksam över det!

Krystningsskedet var långt.

Han var så liten att varje gång jag slutade puscha så åkte han lite tillbaka.

Ni anar inte hur många gånger jag frågade att SYNS HUVUDET redan??

Tror jag till och med sa i något skede att HIT MED SUGKOPPEN men såklart tog dom inte den när han ändå kom neråt.

MEN TILLSIST... efter ca en och en halv timmes krystande var han ute.

KLOCKAN 1.21

En PERFEKT liten 10 poängs baby!

10 poäng kan ni fatta!!


Just i det skedet hade jag väldigt svårt att fokusera på honom eftersom en väl bekant smärta kändes i Olga.

Nu hade jag vell spruckit igen.

Kaisa sa att jag nog spruckit men att hon inte ännu kan säga hur mycket.

Vi väntade att moderkakan föddes och sedan kollade hon the damage han gjort.

Hon konstaterade sedan att en 2 gradens bristning är där men något mer hittar hon inte.

Hon sydde ihop det, (fast hon inte skulle ha behövat, egentligen hör det också till barnmorskan) och det blev ca 5 stygn allt som allt.

Själv var jag dock väldigt skeptisk om att det bara kunde vara en andra gradens eftersom det gjorde så fruktansvärt ont.

Nå iaf kändes allt mycket bättre än med Alice eftersom jag direkt kunde hoppa upp ur sängen och gå i duschen.

vilken lyx alltså.

Mitt stödteam inkluderande Johanna och mamma började söka sig hemåt medan Niko ännu stannade kvar.

Noel vägdes och mättes och vi fick flytta oss till avdelningen.

- 3080 gram

-48 cm

Pussade av Niko och hoppade i sängen med Noel tissande på bröstet.

Klockan var ca 5 på morgonen och jag visste att jag inte kunde sova så började istället processa allt som hänt.

Sakta men säkert började det spela en visa i mitt huvud på replay.

DU GJORDE DET!

du FAN gjorde det!

Lite sådär voittajafiilis.

Efter en förlossning med Alice som verkligen gjorde ordentlig skada åt lilla Olga trodde jag ALDRIG jag skulle föda nedrevägen.

Nu är jag så LYCKLIG över att jag gjorde det.

På avdelningen såg jag hur sjuka vissa var efter ett KS och där gick jag.. vankande som en anka och visst hade jag och har ännu också ont men tammetusan JAG GÅR, jag kan SITTA och det är ett huvudsaken.

Att jag sen ännu fått världens snällaste och sötaste barn är bara overkligt.

Så trots allt det sjuka kan jag säga att jag fick min drömförlossningen.

Jag vill tacka allt stöd jag fått av mina närmaste vänner! ( ni vet vem ni e)

OCH ett EXTRA stort tack till min kära mor och Johanna som var med i förlossningen.

Mamma: Jag vet att du inte haft det så lätt med mej ;) men tack för att du orkat och hållit dej stark!

Och sist men inte minst Niko. Tack för att jag fick hänga på dig både psykiskt och fysiskt under hela hela graviditeten och förlossningen.

Vi firar idag 11 år tillsammans och jag kan konstatera att vårt förhållande bara stärkts för varje år som går, och för varje barn vi får <3

Vet inte var jag varit utan dej!

Älskar dej <3

  • 2 528 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229