AVRÄTTADES DALFOLKET UNDER 170 ÅR

DALARNA

Under lager av barr syns inskriptioner på stenhällarna.

Inristade årtal och initialer antyder att den talltäta kullen någon kilometer söder om Falun döljer en lång och blodig historia.

På Galgberget avrättades mellan 1653 och 1824 hundratalet människor här.

Förutom galgen och "kåken", en träbyggnation liknande en scen där halshuggningarna skedde, fanns det också ett såkallat stegelhjul.

Kroppen styckades i sex delar och hängdes upp i det höga hjulet till allas beskådan.

Från Falustad kunde man se både siluetten av galgen och stegelhjulet.

Även om dödsstraffet var det slutgiltiga straffet föregick det av andra straff såsom spöslitning och diverse förnedring och misshandel för att den dömde verkligen skulle ångra sina gärningar, berättar Sven Olsson

å 1780-talet flyttade boktryckaren Per-Olov Axmar till Falun från Gävle.

Han började trycka Fahlu Weckoblad, en framgångsrik tidning som gavs ut enda till 1821. Familjen bodde i kvarteret där Falu polishus ligger i dag, och förutom sin fru hade Per-Olov också en son som hette Johan Adolf.

När Per-Olov dog kunde hans fru inte ensam ta hand om tryckeriet utan det var tänkt att sonen, Johan Adolf, skulle föra familjetraditionen vidare.

Johan Adolf var dessvärre en suput och en slarver och när modern skickade honom till Stockholm för att köpa ny tryckeriutrustning kom han senare hem utan vare sig pengar eller utrustning.

Pengarna hade han supit bort.

Sonen började supa ännu mer och blev allt mer förvirrad och började anklaga modern för att konspirera emot honom.

En kväll när modern och hennes väninna satt hemma kom plötsligt Johan Adolf hem. 

Han var full och förbannad.

Han grep tag i ett besman, en handhållen hävstångsvåg med tungt bly i ena änden, och svingade den mot kvinnornas huvuden. 

Båda dog omedelbart.

– Han dömdes till att stå vid skampålen under tre kyrksöndagar, och också till spöslitning, berättar Sven Olsson, tidigare antikvarie på Dalarnas museum och chef för gruvmuseet i Falun.

Johan Adolf blev den siste personen att avrättas på galgbacken i Falun,

den avrättningsplats för främst morddömda som använts sedan 1653.

Innan dess, var galgen placerad närmare staden, ungefär vid rondellen där Kårebocken står och påfarten till motorvägen till Borlänge börjar.

Men det var alldeles för nära staden tyckte vissa, och galgen förflyttades längre upp på berget. 

Vid den tiden hade röken från gruvan fått nästan all växtlighet att dö och kullen där det nu bara växer höga tallar var helt kal och det var fri sikt hela vägen till Falun.

– Under 1600-talet var Falun Sveriges näst största stad.

Ändå skedde inte väldigt många avrättningar här. 

Det kan ha varit kanske en per år ungefär, säger Sven Olsson.

När det väl skedde en avrättning i Falun var det ett gigantiskt folkskådespel. 

Folk från både staden och kringliggande orter kom för att titta. 

Även barn blev mer eller mindre medtvingade av sina föräldrar att bevittna den blodiga händelsen.

Ofta skulle de öppna avrättningarna syfta till att avskräcka andra från att begå samma brott.

En rättegång föregick dock alltid.

– Det krävdes för att Falun skulle få sina stadsprivilegier.

Faluns första bödel anställdes år 1644. 

Innan dess hade också gruvan sin egen domsrätt, säger Sven Olsson.

Det vilar en tung och dämpad stämning över platsen. 

Alldeles i närheten brer ett bostadsområde ut sig. 

Somliga säger att det spökar och fortfarande är marken på kullen så steril att bara tallar och lite mossa växer på galgberget.

De äldsta inskriptionerna man kan urskilja på stenhällarna är flera hundra år gamla. 

Ingen vet riktigt vad alla initialer och årtal står för, men säkert har de ristats in av folk som vill minnas händelserna.

Det kan vara initialer från antingen de dömda eller prästerna som fanns på plats. 

De som dog här fick inte begravas på kyrkogården och fick heller inga gravstenar, utan kunde styckas upp och begravas i en sänka en bit från kullen.

– Även kvinnor avrättades, men ingen här som vi känner till.

Ett 10-tal kvinnor i området som blev anklagade för häxeri under 1600-talet och 1668 blev Gyris Marit från Älvdalen anklagad.

Hon skulle avrättas men dog innan dess i häktet av den misshandel hon blev utsatt för, säger Sven Olsson.

Johan Adolf var alltså den siste som kom att avrättas på Galgberget i Falun.

Under 1800-talet ändrades synen på kriminalitet och fångvård i Sverige och det blev vanligare att fångarna satt på fästningar eller blev dömda till tvångsarbete i stället för att bli avrättade.

Den första tendensen till rättpsykiatrisk vård inrättades då man trodde att om fångarna studerade bibeln och fick terapi kunde de bli bättre människor.

År 1916 skedde den allra sista avrättningen i Sverige.

Efter den sista avrättningen föll galgberget i Falun i glömska.

Det dröjde ända till 1925 innan inskriptionerna på stenhällarna upptäcktes på nytt och historierna kunde än en gång tas upp i ljuset.

Platsen har aldrig blivit ordentligt undersökt av arkeologer, men benpipor ska ha hittats i sänkan en bit från kullen där kropparna tillslut hamnade.

Stenhällarna och marken är täckt av lager på lager av barr och steril jord. 

Ingen vet vad som mer döljer sig därunder.

källa

http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.6430450-har-avr...

Avrättade i Dalarna 1733-03-16

Tidpunkt: 1733-03-16
Avrättad i: Orsa
Ange brott: Barnamord
Hemort: Fågelsjö, Mora finnmark

Uppgifter om avrättningen
I Orsa kya FI:1 s. 72  under döda 1733 #89. 

Eljest blef qwinspersonen Karin Johansdotter ifrån Fogelsiön (Fågelsjö på Mora finnmark) d. 16 sistl. 

martii efter Kongl. hofrättens dom halshuggen och uti båhl bränd, för det hon mördat sit eget barn. 21 år gammal.

Källa: Orsa kyrkoarkiv FI:1 s.72

Avrättade i Dalarna 1734-03-25

Tidpunkt: 1734-03-25
Avrättad i: Höghedsbacken, Högheden, strax söder om sockenrået Malung-Lima
Ange brott: Dråp, Misshandel
Hemort: Lillmon, Malung

Uppgifter om avrättningen
Flink Alfred citerar med delvis modern stavning ur Svea hovrätts dombok som gick på häradsrättens linje om dödsdom, Soldaten Påhl Hansson Damb hade den 22 december 1733, sedan han misshandlat sin svärmoder med en yxa, dödat sin svärfader Olof Matsson i Lillmon. 

Han dömdes till döden, och domen verkställdes af Hofrätten den 5 mars 1734.

Enligt Hofrättens utslag skulle delinkventen halshuggas, hufvudet sättas på en påle och den öfriga kroppen läggas på fyra stegel. 

Kopparbergs läns landshövding Nils Reuterholm erhöll hovrättens utslag den 14 mars 1734 och följande dag erhöll landsfogden utslaget.

Den 16 mars fick skarprättaren order att verkställa utslaget och Pål Damb avskickades till Malung den 20 mars samma år. 

Avrättningen bör då ha verkställts i slutet av mars månad.

Höghedsbacken som Niss Hjalmar anger låg på södra sidan om och tätt intill landsvägen mellan Lima och Malung, strax söder om dessa socknars sockenrå bör vara namnet på den åsbacke på västra sidan vägen som Flink Alfred nämner.

Enligt traditioner som bevarats till 1950-talet genom haga Johannes Olsson och Kvarnmyr Erik Matsson fråm Tandö, skulle fyra avrättningar ha skett på Högheden.

D

Högheden anges av Niss Hjalmar Matsson vara en tallhed på skogen mellan Malung och Lima, strax söder om sockenrådet Malung-Lima å KG NV i Malungs socken. 

Flink Alfred anger bara att avrättningsplatsen var belägen på Högheden vid rålinjen Malung-Lima, tätt invid landsvägen.

Under sin dalaresa sommaren 1734 kommer Carl von Linné förbi platsen och skriver då,

Den 5 augusti. Vid andra fjärdingspålen af slogsmarken Lima Malung var ett faseligt råmärke efter en steglad ogärningsman som starkt stinkte och luktade, ty han var satt nära till vägen.

Enligt en berättelse av Halspa Johannes Magnusson (född 1849 i Rissätra, Lima, och död 1937) hade förre soldaten Olof Perssom Grus (född 1814) för honom omtalat följande,

Att Olof Grus en gång gått genom skogen Lima-Malung och vid ett tillfälle vid passserandet av den gamla avrättningsplatsen tagit en avstickare till den tallbevuxna åsbacken.

Olof Grus upptäckte en sänka på ett ställe på åsbacken och rände då ned en stör, varpå ett dovt genljud hördes, som om en kista eller trälåda fanns.

Någon mer undersökning gjordes inte om orsaken till detta ljud.

Flink Alfred kände inte till att någon därefter undersökt platsen.

Källa: Niss Hjalmar Matssons sedeslapp Ortnamn NII: Malung:Högheden ang. Högheden och Höghedsbacken läge. För övrigt är Flink Alfred Mattsson Avrättningsplatsen på Högheden i Skinnarebygd 1948, Malungs hembygdsförenings årsbok 1948.

Avrättade i Dalarna 1736-12-16

Tidpunkt: 1736-12-16
Avrättad i: Lima
Ange brott: Dråp
Hemort: Västergötland

Uppgifter om avrättningen
Ur artikeln (dess början med text i mer allmänna ordalag är utesluten

I Lima har ingen avrättning ägt rum sedan år 1736, 

således jämnt 200 år sedan. Det var för övrigt samma år, som vår nu gällande lagbok antogs av rikets ständer.

Den 16 dec. detta år blev nämligen en ung man halshuggen "nordan om sockenstugan" för dråp av en soldat.

Anteckningar angående denna tilldragelse återfinnas i Lima kyrkoarkivs dödbok 1721-1745.

En 35-årig soldat Lars Matsson Varg från Hammarsbyn, "en stor och frimodig soldat", hade varit på "liquidation" vid kyrkan.

Härvid gick det tydligen mycket livligt till och mtycket sannolikt är, att det pokulerades friskt, och krigareblodet svallade högt på den karske soldaten.

Han greps av ett oemotståndligt begär att visa sina mannakrafter, och biträdd av några likasinnade "Camerader" gick han till storms mot en "Västgiöthadräng vid namn Lars Kindberg"

. De kortfattade anteckningarna förmäla icke, huruvida han hyste något särskilt agg till denne, men mycket möjligt är också, att denne olyckligtvis råkade stå närmast till och därför utsågs till objekt för en demonstration av manhaftighet

Den överfallne resonerade mycket riktigt, att det avr bättre att fly än illa fäkta och löpte till skogs "strax ovanför Läntzmansgården".

Hans antagonist synes emellertid ha upphunnit honom, ty i fortsättningen läser man, att soldaten "blef af bemälte dräng, med en stör ganska illa slagen, och då han gick utföre åth älfven, stupade han omkull, talte så aldrig något ord, lades i båten och fördes till Hammarsbyn".

Drängen hade tydligen, illa ansatt som han var, gjort bruk av närmast till hands varande tillhygge för att värja sig, och för det tycks han ha gjort grundligt. 

Allt detta hände den 29 juli. 

 Tragedins epilog finnes upptecknad å följande sida i en kortfattad anteckning, att "Lars Kinberg, en "västgiöthadräng", blev "halshuggen litet nordan om sockenstugan, för det han ihjälslagit soldaten Lars Varg".

Vidare läses, att "han beredde sig ganska väl till döden.

Begrafven utan ceremonier nordan om kyrkan 16 dec. 1736 samma dag. 25

De dölja mycket tragik dessa rader.

För det att drängen värjde sig mot dem, som överföllo honom och till sit försvar ansåg sig nödsakad att använda tillhygge, som han sedan i häftigheten brukade hårdare, än nöden krävde, fick han plikta med livet.

Underliga och främmande synes oss denna trångsynhet inför ett nödvärn, men sådana voro tiderna. "Liv för liv", lyda de gammaltestamentliga orden, och den tidens stränga åskådningar lämnade icke rum för någon strafflindring på grund av nödvärn. 

Därför måste också den 25-årige drängen sona sitt brott med döden.

En sak finnes dock, som vittnar om att någon hänsyn tagits till förmildrande omständigheter.

Det heter nämligen, att han begravdes nordan om kyrkan, visserligen "utan ceremonier" men ändå i kyrkans närhet. 

Grövre brottslingar blevo eljest jordade på den gamla galgbacken vid Lima-Malungs sockenrå.

Berättelsen om "Mårs-Vargens" död har intill våra dagar fortlevat i folktraditionen, och bland den äldre generationen finns det säkerligen många, som hört den muntligen återgivas.

Källa: Mora Tidning 1936-12-07 "Sista avrättningen i Lima. Västgötadräng fick med livet sona nödvärn", författad av signaturen "Ove".

Avrättade i Dalarna 1743-06-06

Tidpunkt: 1743-06-06
Avrättad i: Garpenberg
Ange brott: Barnamord
Hemort: Garpenberg

Uppgifter om avrättningen
Den sista avrättningen inom Garpenbergs socken, Dalarnas län, ägde rum å den s.k. avrättningsplatsen på Dormsjöskogen den 6 juni 1743. En piga, Anna Ersdotter från Bosjö, hade nämligen dödat sitt nyfödda barn samt grävt ned det i en grop i »badstufvan». »Fördenskull pröfvar Kungl Hovrätten thet skal hon Anna Ericsd:r sig sjelf til rätt förtjent straff och androm til skräck och varnagel halshuggas och å båle brännas», som ock skedde på nyssnämnda plats.

Källa: Garpenbergs socken i Dalarne av Oliver Haglund, Sala 1914

Avr��ttade i Dalarna 1747-12-02

Tidpunkt: 1747-12-02
Avrättad i: Kvarnberget, Säfsnäs (W)
Ange brott: Mord
Hemort: Kvarnberget, Säfsnäs (W)

Uppgifter om avrättningen
Mats Persson Pasainen dräptes av grannen Lars Pålsson med en täljkniv.

För detta brott blev Lars Pålsson senare halshuggen.

Mats bodde i Kvarnberget , haft 6 barn enl dödbok.

Enl dombok 41 har han uteblivit från skjutshållning 11 gånger.

Enl dombok 47 har han och Lars Pålson stämt Karin Karlsdotter angående en jordlapp.

Källa: Husförhör 1747

Avrättade i Dalarna 1749-05-25

Tidpunkt: 1749-05-25
Avrättad i: Orsa socken
Ange brott: Tidelag


Uppgifter om avrättningen
I Orsa socken avrättades den 25 maj 1749 tidelagaren Pehr Pehrsson. 

Han var dömd för tidelag med ett flertal getter. 

Exekutionen verkställdes av skarprättaren Alexander Fahlberg, som fick totalt 15 daler smt i ersättning för halshuggning, bålets uppbyggande och kreaturens dödande och uppbrännande.

Även skarprättarens hustru fick arvode vid detta tillfälle, 1 daler smt 16 skill. för det hon utlett Tallbergs getter till rätteplatsen, med vilka han syndat.

Källa: Kopparbergs läns landskansli (AIII:)

Avrättade i Dalarna 1751-05-29

Tidpunkt: 1751-05-29
Avrättad i: Svärdsjö
Ange brott: Tidelag
Hemort: Svärdsjö

Uppgifter om avrättningen
Svärdsjö F:1, 1751 Maj 29: afrättades Dräng Eric Hansson för begångit tidelag d. 21 Martii efter så wäl Härads domen af dato d. 7 Maji 1751 som efter Kongl. Swea Hofrättens Confirmation af d. [datum saknas] at halshuggas oc å båle brännas, som skedde d 29 Maji. 21 [år]

Källa: Svärdsjö F:1

Avrättade i Dalarna 1752

Tidpunkt: 1752
Ange brott: Barnamord


Uppgifter om avrättningen
Anna Andersdotter född 1712 i Malingsbo, halshuggen och bränd 1752 mellan Söderbärke och Smedjebacken. Dömd för mord på sitt nyfödda barn.

Källa: (uppgift saknas)

Avrättade i Dalarna 1753-03-23

Tidpunkt: 1753-03-23
Ange brott: Tidelag
Hemort: Orsa, Kyrkbyn

Uppgifter om avrättningen
[Orsa FII:2 s.223] #8 Drängen Olof Persson ifrån Kyrkiobyn, Lofvar Per Olssons och hu Kierstin Persdt. i anledning af Högl Kongl. Svea Hofrättens dom och utslag för den skiändeliga tidelags synden han med flera kreatur bedrifvit, dömd at halshuggas och å båle brännas, som för sig gick d.23 martj. 

Varandes som han syntes väl beredder till döds, har eljest varit mycket dumb af sig och NB till lättia begifven.

Dess ålder 20 åhr.

Källa: Orsa kyrkoarkiv FII:2 s.223

Avrättade i Dalarna 1761-11-25

Tidpunkt: 1761-11-25
Avrättad i: Falun
Ange brott: Mordbrand
Hemort: Tuna

Uppgifter om avrättningen
Fahlun, den 26 November. Den i desse Tidningar tilforene omtalte Mordbrännaren Anders Ersson från Tuna, som begådt Mordbrand härstädes, fick för 14 dagar sedan Höglofl. Kong. Swea Håf-Rätts Dom, at 2 dagar å rad stå på Påla och skämmas med Tafla öfwer hufwudet, hwaruti hans brott war beskrifwit, samt af Bödels-Kneckten hudstrykas med 15 par Spö, hwardera dagen, och sedan halshuggas och steglas, 

Hufwudet slås på en Påla och kroppen lägges på et Stegel.

Det förra af Domen wärkstältes på honom den 20 och 21 på Stadsens Torg, och sedermera undergick han döds-straffet på Afrätts-platsen i går eller den 25, honom til wälförtjent straff, och androm til skräck och warnagel.

Källa: Inrikes tidningar 1761-11-30 sid 1

Avrättade i Dalarna 1765-11-11

Tidpunkt: 1765-11-11
Avrättad i: Rättvik
Ange brott: Mord
Hemort: Backa

Uppgifter om avrättningen
Anna Andersdotter född 1692 i Västberg Rättvik blev halshuggen och på bål bränd för mordet på sitt barnbarn som var åtta månader gammal.

Tre andra barn var inblandade men klarade sig.

Barnen bodde i Backa Rättvik.

Dit Annas döttrar gift sig, och Anna flyttade dit som änka efter Soldat Olof Eriksson Ryss.

Källa: Husf. i Rättvik och domprotokoll ifrån rättegången.

Avrättade i Dalarna 1765-11-25

Tidpunkt: 1765-11-25
Avrättad i: Vika
Ange brott: Mord
Hemort: Rättvik

Uppgifter om avrättningen
Rättvik Döda 1764-1770 Sid 94 1765 [lucka] 

November Anders Andersson Gnola ifrån Sätra, hwilken warit Soldat wid Rättwiks Compagnie och therifrån blifwit afskedad, har ärkändt sitt brott, som han begådt med dråp å dess Faderbroder, hwarom förmäles å följande sida och utstådt sin dom och straff i Wika Sochn d. [lucka] 

November 1765 der han blifwit på fem stegel steglad.

Har niutit en besynnerlig til allas förundran stor nåd af Herranom til slut. 

Födt på Sätra åhr 1738 d. 15 Ja: ej warit gift, och 27 Åhr 11 m. gammal. Sid 95:

Dom: p. Circumcis. Xsti Uppå thenna söndag morgonstund hafwa wi til grafwen befordrat följande wåra Xstendoms Syskon. [...] näm. först [...] Olof Anderssons hemförda Ben til följe af höggunstig, ifrån Landshöfdinge Embetet therom ankomna skrifwelse, och är thenna Sochnemannen född hit til werl[den] åhr 1704 af ärliga Föräldrar, Fadren Anders Mattson och modren Anna Jons d:r, h:ke [hwilke] i rättan tid befordrat thenna sin Son til dop och Xstendom, och wid hans tiltagande barna ålder hållit honom i Schola, ther han lärdt sine Xstendoms stycken både läsa och förstå : när han fylt 34 åhr trädde han i ägtenskap med sin efter lefwande maka Anna Matts d:r ifrån Österbiörka med h:ken [hwilken] han lefwat tilsammans uti godt förtroende i 26 åhr och blifwit med 1 Son wälsignad som wistas ännu här i dödeligheten så länge then Högste behagar. Hwad hans lefnad i [...] angår så har then warit stilla och sagtmodig, och så mycket man utwärtes kunnat förmärka winlagt sig om en sann gudsfrucktan när han åhr 1764 warit med sin Broders Son förafskedade Soldaten Anders Andersson Gnola ifrån samma By på arbete i Stockholm och the bägge på hemwägen kommit til den ås kallade Knif-Stigen i Wika Sochn, ther the satt sig ned at hwila och få sig mat, blef han af thenne sin Broders Son med en yxa i hufwudet slagen och på ett wåldsamt sätt mördad, samt et litet stycke derifrån uti en myra nedgiömd och med måssa öfwerhölgd. Saknaden af hans hemkomst satte anhöriga i stort bekymmer då [...] hela långa tiden utan att få någon [...] om hans wistande någonstädz. Misstanckar föllo på dess Kamerad Broder Sonen, och fick man anledning, at tro thet thenne warit bahnemannen, sedan hans Ben wåhren derpå blefwo genom Herrens försyns [...] wille hafwa den i en ogärningen rögd, wid stället der de blifwit nedgiömde och af odiur kringspridde, igenom en man som therwid hade sit [...] at låta [...] igenfundne. Broder Sonen blef på dessa misstanckar upsökt, och stäld för rätta, då han, som hela tiden gått med ett qwäljande Samwete, tillstod sitt grofwa brott, at han warit bahnemannen til det skedda mordet, på dess Faderbroder.(Genline ID 2196.76.37800 och 2196.76.37900) Vika Döda 1732-1774: 1765 Nov. 25 Halshögz och steglades förafskedade Soldaten A: A: Gnola ifrån Rätwik, för det han förledit åhr med yxa mördat sin Faderbroder Olofs Lasse kallad på Knifwestigen, när the woro på hemresan ifrån sit arbete ifrån Upsala, dragit honom i ett kärr, tagit af honom 28 plåtar, samt hans skor m.m.

Han bekände at han hela lifstiden giordt illa, och sedan han kom i fängelse och under beredelsen til döden, bekände han upriktigt sine synder them hierteligen ångrade, at med en san förtröstan på sin Frälsare med stor frimodighet och hög röst siöng Psalmer under hela wägen ifrån Wika Kyrkioby til afrätz platsen, och med samma ståndaktighet undergick sitt straff, 25 åhr gammal. (Genline ID 2160.15.66800) På nätet finns en del om mördaren Anders Andersson Gnola: Dalkarlsvägen - dalfolkets historiska vandringsvägar mellan Dalarna och Stockholmwww.dalkarlsvagen.se/?show=sidor/artiklar/vagen_till_stockholm Lars Toresbo: Knivstigen. Berättelser om en gammal vandringsled. Utgiven av kulturförvaltningen i Falun 1978.www.langshyttan.nu/kni.html

Källa: Rättvik döda 1764-1770, Vika döda 1732-1774

Avrättade i Dalarna 1786-11-27

Tidpunkt: 1786-11-27
Avrättad i: Ålkilen / Gagnef
Ange brott: Giftmord
Hemort: Grånäs / Gagnef

Uppgifter om avrättningen
Kerstin Persdotter.Avrettad genom halshuggning.Sedan bränd på bål.

Källa: Gagnefs Församlings Dödsbok.

Avrättade i Dalarna 1823

Tidpunkt: 1823
Avrättad i: Falun
Ange brott: Mord
Hemort: Falun

Uppgifter om avrättningen
Enligt uppgifter i en gammal bok skulle den sista avrättningen på Galgbacken i Falun ha skett 1823.

Då var det Johan Adolf Axmar som halshöggs för morden 1822 på sin mor och en annan äldre kvinna. 

Johan Adolf var son till Pehr Olof Axmar (död 1816) som var utgivare av Faluns första tidning, 

Fahlu Weckoblad, som började utkomma 1786. 

Tyvärr kommer jag inte ihåg vad boken hette, men den innehöll en hel del historia om Dalarna. Falun lär för övrigt ha haft tre olika avrättningsplatser under åren

. Först använde man flitigt Rådhustrappan vid Stora Torget. Därpå lär det ha funnits en avrättningsplats i Pilbo. 

Galgbacken var den sista avrättningsplatsen, och i anslutning till den är nu bostadsområdet Galgbacken byggd.

Källa: (uppgift saknas)

Avrättade i Dalarna 1831-03-31

Tidpunkt: 1831-03-31
Avrättad i: Hedemora
Ange brott: Mord
Hemort: Hedemora

Uppgifter om avrättningen
Mord i Hedemora.

Garfwaren och Gästgifwaren i Säther A. Lundstedt, har under sitt wistande i Hedemora den 12 sistl. Mars hos Garfwaren Zetterwall blifwit mördad genom flera knifstygn i hufwudet och på armarna.

Zetterwall som misstänks hafwa föröwat mordet, har blifwit ställd under rannsakning

. (17 mars 1831) Genom Hedemora Rådstugu-Rätts Utslag af den 21 innewarande månad har blifwit upplyst,att Garfwaren Zetterwall icke med knif anfallit Lundstedt, utan dels med ett wedträ och dels med en eldgaffel så illa slagit honom, att han kort derefter ljutit döden, hwarföre Zetterwall blifvit dömd att mista lifwet och halshuggas. (31 mars 1831)

Källa: Ur boken Från Fars och Farfars tid, utgiven 1960

Avrättade i Dalarna 1839-05-15

Tidpunkt: 1839-05-15
Avrättad i: Hedemora
Ange brott: Mord
Hemort: Gagnef

Uppgifter om avrättningen
Ur dödbok Gagnef Döda 1824-50 1839 nr 172

 Drängen Elias Andersson i Gräf. Född 1808 [...] Fadr. And. Eliaeson. Modr. Anna Larsd. 

Begifven på bränvinssupande och under ruset af våldsamt lynne - annars stilla

. Enligt Kongl. Maj:ts nådiga utslag af den 13 februari 1839, för på en Leksands[...] begånget mord, hallshuggen å afrättsplatsen vid Hedemora Dödsdag: d. 15 sistledne Maj. 31 år Begrafningsdag: --- (Genline ID 2201.55.41600) I Henry Östs bok Att plichta med kroppen - eller lifvetfinns en skildring av händelserna (sid 122-135). 

Där står att den mördade hette Grop Anders Persson från Övermo i Leksand.

Källa: Gagnef Döda 1824-50

Avrättade i Dalarna 1839-08-15

Tidpunkt: 1839-08-15
Avrättad i: Norrbärke
Ange brott: Barnamord
Hemort: Norrbärke

Uppgifter om avrättningen
Sedan pigan Carin Olsdotter i Bomars Bo, Norrbärkes socken den nästlidne Junii wid Norrbärkes Tingslags Häradsrätt blifwit dömd att enligt 16 Cap 1§ Missgärningsbalken, halshuggas och i båle brännas, för det hon uppsåtligen medelst Qwäfning afdagatagit och å lön lagt sitt lefwande framfödda gossebarn , har Kongl. Hof-Rätten under den 31 sistlidne Julii ofwannämnde Rätts utslag fastställt. (15/8 1839)

Källa: Ur boken Från Fars och Farfars tid, utgiven år 1960

övrig info ?

Detta är inte en avrättning utan bara en dödsdom i hovrätten. När sedan domen gick vidare till Kungl Maj:t måste den ha mildrats, enligt praxis vid den här tiden. År 1830 ägde den sista avrättningen i Sverige för barnamord, enligt Eva Bergenlöf i Offer för brott. Förutsatt att den uppgiften stämmer kan Carin Olsdotter inte ha avrättats.

Avrättade i Dalarna 1845-04-02

Tidpunkt: 1845-04-02
Avrättad i: Gustafs
Ange brott: Dråp
Hemort: Gustafs

Uppgifter om avrättningen
Gustafs kyrkoarkiv F:3 dödbok 1845: Soldaten Nils Fredrik Boman från Solfverbo No 73 blev till följe af Kongl. Majts Utslag den 23 jan 1845 straffad till lifvet genom halshuggning den 2 april, för dråp å sin moder.

Post- och inrikes tidningar 1845-04-07: Sistlidne gårdag kl 5 på morgonen, affördes soldaten Boman (hvilken under rusigt tillstånd genom misshandling vållade sin moders död) till Gustafs sockens afrättsplats, der han undergick det honom ådömda dödsstraffet. 

Dråpet skedde den 25/1 1844 och modern hette Catharina Romberg enligt husförhörslängden AI:14 b sid 257

Källa: Gustafs kyrkoarkiv F:3 dödbok 1845

Avrättade i Dalarna 1845-04-09

Tidpunkt: 1845-04-09
Avrättad i: Rättvik
Ange brott: Mord


Uppgifter om avrättningen
LÅNGLARS OLOF HANSSON avrättad i Rättvik (Dalarna) 12(?) april 1845:

Mördaren Långlars Ol. Hansson blef förl. gårdag på Rättviks sockens afrättsplats aflifvad.

Under hela sin beredelsetid hade han, med en som det tycktes djurisk likgiltighet för sitt öde, fortsatt sin antagna roll af stumhet i alla högre ämnen, och först då han inträdde inom spetsgården, bröt han denna tystnad genom en förklaring, att han 'intet ondt gjort' - ett yttrande, som tydligt nog afspeglar mannens rån, för alla religiös intryck otillgängliga hjerta.

Som man erinrar sig, hade han äfven föröfvat sin ohyggliga mordgerning med full övertygelse om dess rättvisa, och någon sann ånger deröfver har man aldrig förmått hos honom väcka. (S.K.L.N.T.)

Källa: Aftonbladet, måndag 14 april 1845

Avrättade i Dalarna 1846

Tidpunkt: 1846
Avrättad i: Rättvik
Ange brott: Mord
Hemort: Rättvik

Uppgifter om avrättningen
Bonden Långlans Ol. Hansson från Rättwiks socken (hwilken i Okt 1842 halshögg sin egen hustru) affördes sistl. Tisdags morgon från Länshäktet till Rättwiks socken, der han förl. gårdag undergick det honom ådömda dödsstraffet. (1846).

Källa: Ur boken Från Fars och Farfars tid, utgiven år 1960

Avrättade i Dalarna 1854-11-08

Tidpunkt: 1854-11-08
Avrättad i: Stora Tuna
Ange brott: Rånmord
Hemort: Svarthyttan, Norrbärke

Uppgifter om avrättningen
Natten mellan den 11:e och 12:e december 1850 blir Fix Anders Ersson i Morberget, Grangärde, ihjälslagen med en yxa ute på sin gårdsplan, efter att han upptäckt inbrottstjuvar i sitt spritförråd i uthuset.

Dådet upptäcks på morgonen av hustrun och en gosse som kommit för att köpa starkvaror till arbetarna i den närbelägna gruva

Tre år senare häktas Pehr "Petter" Danielsson från Svarthyttan, Norrbärke (grannby till Morberget) för dådet, efter att hans dräng angivit honom.

Pehr Danielsson halshuggs vid Stora Tuna kyrka den 8 november 1854.

Enligt tidningsuppgifter i Dalpilen vid tiden för avrättningen, skötte skarprättaren sin uppgift dåligt och måste hugga fyra gånger innan uppdraget kunde slutföras.

Källa: Stora Tuna och Gustafs tingslags dombok

Avrättade i Dalarna 1858-01-12

Tidpunkt: 1858-01-12
Avrättad i: Malingsbo
Ange brott: Giftmord
Hemort: Malingsbo

Uppgifter om avrättningen
Dödboken för 1858 i Malingsbo församling berättar att Dagkarlen Anders Andersson f. 1819 7/7 i Djurlången, bosatt i Busktorp ( svårläsligt ?) och gift 1852 med efterl. Stina Ersdotter från Jernboås efterlämnade en son och en dotter, när han 1858 12/1 halshöggs på afrättsplatsen vid Söderbärkes gräns till Norrbärke. Anders Andersosn hade 1856 21/9 förgiftat kolaren Anders Andersson i Röjningen (född 1814 16/2 därstädes) med arsenik, varav han avled den 22/9.

Källa: Dödboken 1856 resp 1858 för Malingsbo församling. F: 3 - 1845-91

Avrättade i Dalarna 1649-10-27

Tidpunkt: 1649-10-27
Avrättad i: Grangärde
Ange brott: Tidelag
Hemort: Grangärde

Uppgifter om avrättningen
1649: den 27. Huius (Octob.) Rättades Knutt i Lodwijka för tijdelag som han (bedröff...?) hafft nu /: Effter hans egen bekännelse :/ i fem åhr mz (=med) 2 Kor först halz högz och sedan brändes wid wägen åt Hällesiön.

Källa: Grangärde C:1, dödbok

Avrättade i Dalarna 1669-05

Tidpunkt: 1669-05
Avrättad i: Älvdalen
Ange brott: Trolldom
Hemort: Älvdalen

Uppgifter om avrättningen
Sju personer dömdes i mars 1669 och i maj avrättades och deras lik brändes på bål. 

Det s k 'häxväsendet' började i Älvdalen där flera tiotal personer rannsakades för trollerikonster och bortförande av barn till Blåkulla

. I mars 1669 dömdes sju av de anklagade att 'androm slikom till sky och varnagel halshuggas och sedan å båle brännas.' Dödsdomarna gick i verkställighet i maj 1669. Källa: http://www.leksand.se/sv/Startsida/Kultur-och-fri...

Källa: http://www.leksand.se/sv/Startsida/Kultur-och-frit...

Avrättade i Dalarna 1671-02

Tidpunkt: 1671-02
Avrättad i: Malung
Ange brott: Rånmord


Uppgifter om avrättningen
I en brädekoija i Medskogen, nära gränsen mot Värmland hade två soldater en vecka före helgamessodagen mördat norrmannen Ener Johansson, som var barnfödd widh Falun men uppfödd i Norige. Ener Johansson företog 3-4 vandringar om året med tobak som han sålde för sin uppdragsgivares i Oslo (Kristiania) räkning. I Nås socken träffade Soldaten Michelsson Broo norrmannen. Förmodligen är det så att denne då vid köpet av tobaken eller när han därefter drack öl tillsammans med norrbaggen att han då sett handelsmannens pengar. När Broo strax därpå träffar sin kamrat soldaten Jöns Persson Dubblare föreslog han att de skulle följa efter Baggen, som skulle fortsätta norrut och ifrån Malung gå över tiomilaskogen, allt i akt och mening att slå ihjäl honom för pengarnas skull. Dubblare var inte så hågad, men övertalades sedan Broo sagt att månag var skyldiga denne pengar och skulle bli glada att han kom bort. I Idbäcks by strax söder om där Brovägen börjar invid Jägra by, träffade de norrmannen. De slog följe med honom på Brovägen in i tiomilaskogen. Samma afton övernattade de i nyssnämnda koja, där mordet ägde rum sedan Ener somnat. Anders steg upp och hade med sin bössa på frij hand skjutit denne i bröstet. Jöns hade stigit upp och fann i baggens kläder en pung med 25 rdr Caroliner, 3 Rdr Specie och en Ducat, vilket de plockade med sig. Soldaterna hjälptes sedan åt att bära norrmannen ett kort stycke i skogen nära vägen. Länsmannen sade att en finne under mordnatten befunnit sig ganska nära och hört en Byssesmäll och folck sorla och olla, vilket fått honom att ana oråd och bege sig över skogen till närmaste gård i Eekes Härad. Länsmannen tillade att soldaterna vid återkomsten till Malung haft gott om pengar att köpa Öel för i Prästegården. Det konstaterades att soldaterna hade tagit med klövjehästen 3 småmijhl tillbaka och där aflifwat honom med ett skott ett byssehåll ifrån wäghen. Klöven med en del av de stulna pengarna lämnade de sedan kvar för ett senare tillfälle. I domslutet noteras att båda gärningsmännen erkänt brottet. Anders Michelsson Broo erkände sig af berådde Modhe och uppsåth farit (i domboken, varit enl Hampus felskrivning) efter sin öfwerdådige hogh och tanka dähr ymkeligen sofwande medh gienom skiutande af daga tagit. Även om Jöns Dubblare först trugat till att bli med på detta företag, så konstaterades det att han följt med Anders hela vägen i samma mening och tanka om giärningens befräjande gifwit ifrån sigh gräseliga Swar om sin Reesa till Helwetit, och stallbroderskap med Sathan, sedan plundrat den mördades Böxesäckar, Honom sielf jämpte hans Kläder, hjälpt af wäghen att bäära. Dubblare hade också förtigit och döljt mordet fram intill närvarande tijdh och hade först nekat till att ha aktivt ha med detta mord att göra, trots vittnen . Rätten beslutade att Ty kunna desa bägge för sin wederstyggelige och öfwermodiga giärning af Nembden inthet befrijas från Lijffs straffet, Uthan dömas androm till Sky och warnagel att Halshuggas och å stegel läggias, efetr Lag 42 Cap.. Eedz. ör. paragarf 1 Högm. paragraf 15 Dråpm.. Enligt den muntliga traditionen har de båda soldaterna i samband med öldrickandet komit att prata obesvärat och även på detta sätt fått misstankarna mot sig. Traditionen berättar också att en folkskara gående och ridande skulle ta sig med soldaterna ut till Medskogen för att enligt sed avrätta dem på själva brottsplatsen. Men då det var mycket snö tröttnade hästarna och bödeln fick lova att göra sitt circka 300 meter väster om en bro över Sangån (vet ej om bron fanns på platsen vid denna tid). Platsen kom därefter att kallas för Stegelhia, Stegelheden, eftersom man här tillämpade stegel och hjul. Åtta stolpar restes där mördarnas styckade kroppar fördelades. På två stolpar fästes huvudena, på två andra bålarna och lemmarna på de fyra övriga. Fram till 1900-talets början fanns tydliga fördjupningar i marken efter stolparna och en del av en mördares lårben fanns uppspikat under en lång tid i en fura. Tallen ifråga är borta, men en träbit inristad med årtalet 1670 fanns kavr ännu 1977. Jag är inte säker om den eventuellt finns på Malungs hembygdsgård idag. Jag vet att ett slags minnesmärke finns på Medskogen över den mördade Ener Johanssons öde. Källan för dessa uppgifter är originaldomboken för laga häradstinget för Malungs socken den 7 februari 1671. Uppgifterna är dock hämtade från Olof Hampus' lilla men tjocka skrift Älvdals övre tingslags historia, tryckt 1977, sidorna 187-190. Jag har tittat i domboken, men inte läst hela texten om det aktuella målet.

Källa: Olof Hampus Älvdals övre tingslags historia, 1977, sidorna 187-190.

övrigt

Följande text finns på Nordiska museét genom en av dess informanter, fru Kerstin Engström i Grimsåker (1869-1948). E.U. 4146, ämne: Marknader, Nord. Mus. o. Skansen 27 jul. 1932. D. No 1866. (Se sidan 205)(Maskinskriven text, troligen en avskrift efter hennes insända originalanteckningar) Hennes sages man var Erkgärds (Erkjers)Mats Eriksson (f. 1850 i Grimsåker, Malungs sn). Året 1670. Blef en Knalle mördad i Messkogen Västerut från byn Fors här i Malung. Denna gång var det Dalkarlar, som voro hans baneman. De voro två bröder i sällskap och komma från södra Dalarna och foro uppöver. I Fors skildes de åt. Den ene. Enar Enarsson tog väster och skulle till Vermland. Den andre till Lima. Den förre hade häst och klöfjade sina varor jemte mycke penga, som voro i tunga kopparplåtar. I Dala järna blefvo de iakttagna af tvenne soldater der, som sedan följde dem efter i afvaktan på hur det skulle passa att kunna överfalla och röva dem. När så brodern for ensam då följde de honom efter och upphunnos af dem och dådet fullbordades. Hästen tog de med sig med klöfjen på. Då togs den af, och sedan störtade de hästen i en å som heter Sangån och rinner ned i Ellingån. Foro sedan ned till Fors. och fick sig bränvin. När de blifvit nog påstrukna kunde de ej hålla inne allt, än dådet blef derigenom upptäckt. Brodern kom också tillbaka från Lima ty han hade på natten haft en så orolig dröm. Tyckte sig se brodern som blef mördad m.m. (som de ej hade minne om) Ransakning sattes i gång omedelbart. Och de blefvo förda dit och halshöggos, så godt som på samma ställe. Uppsattes på stegel. Dem till straff och andra till varning. Morbroder till Erkgärds Mats. Näsmo Ola, hade berättat händelsen för honom. Sjelf mindes han som liten att hans moder visade honom rester af ben som lågo der. Som kun gick å knog på. (som korna gick och gnagde på). Morbrodern hette inte Näsmo utan Nörstmo Ola Olof Persson (1817-04-10-1896-07-23) och var vid storskiftet i Malung ägare till littera Nc i Idbäck. Han var gift med Fall Marit Olsdotter från Jägra, men med undantag för en son Per som bara blev några månader gammal, så var paret barnlöst Moderns namn var Nörstmo Anna Persdotter, född 6/11 1828 Nörstmo, Idbäck och gift till Jernkarls/Erkjers Erik Matsson (f. 1829) i Grimsåker. Hennes far Per Ersson var från Vallerås , men hennes mor Nörstmo Kerstin Persdotter (1787-09-24--1868-11-09) var från Idbäck. Nörstmo Kerstins far och mor var båda födda i Idbäck. Hennes farfar Nörstmo Olof Eriksson var enligt uppgift född i Idbäck 1724 och son till Nörstmo Olof Eriksson. Hennes morfar Göllors Lars Larsson var född i samma by 15/7 1728 av Göllors Lars Larsson och Ingeborg Larsdotter. Konstaterar att berättartraditionen tycks vara ganska pålitlig, den mördade hette i alla fall Ener både i domboken och i traditionen. Vi får nya uppgifter som inte finns i domboken, bl.a. att Ener hade en bror med sig som sällskap upp till Fors och att rövarna avlivade Eners häst vid Sangån. Svårt att säga vad som är sanningen, om Ener var upp till Fors först eller om han redan i någon av byarna Idbäck, Jägra eller Gärdås svängt in på Brovägen eller till denna väg angränsande mindre stigar. I alla fall ett intressant exempel på muntlig tradition omkring verkliga händelser. ---------------- mvh Björn

komplettera med några väsentligare uppgifter ur ett tvåsidigt avsnitt, sidan 9-10, ur hans kapitel om Vägen till Bredsjöberget (Brovägen - Kungsvägen), Knut Paul Olsson Jägra by (otryckt, stencil på Kommunbiblioteket, Malung). Vägen finns för övrigt på en karta från år 1678 med kraftigt streck d.v.s. var stora landsvägen vintertid mot Värmland. Jag kommer här att bara ta med de uppgifter han har som inte varit med förut. Knut Paul Olsson meddelar att han har sett originalprotokollet som finns på Landsarkivet i Uppsala. Jag har dock ändrat hans y till ij som jag anser att det är frågan om här. Läsbarheten blir också bättre. Det enda som säger något om soldaternas hemvist, är att Anders Michelsson Broo uppger inför rätten, att när han tog med sin bössa, så hade den laddats hemma i Nås. (Sid. 9) Citerar detta stycke ín extenso från sidan 9: Soldaterna hann upp norrmannen i Idbäck. Han blev troligen överraskad av att träffa dem där, varför han frågade (dem) vart de var på väg, varpå Jöns Persson svarade, Till Helwetis. Och på fråga vem Jöns hade med sig, skall han ha svarat, Swarte Fahn. Baggen skulle också ha frågat om de skulle följa med honom varpå de svarat jakande. Samtalet hade åhörts av två Idbäckskarlar och rätten tycks ha fästs stor vikt vid detta samtal. Efter sammanträffandet i Idbäck slog de tre alltså följe över tiomilakskogen. Soldaterna berättade inför rätten att de taltz widh både om ett och annat och haft allehanda glam och skämpt för händer hela dagen. Brädekoijan i Medskogen var enligt soldaternas egen berättelse i användning på sommaren när folk awberga sina Mosseslagor. Här tillägger Knut Paul med att fram till för några år sedan har här funnits en koja och att platsen här har varit en viktig korsning både under vintern och sommaren eftersom flera vägar stöter samman här. Medskogen ligger 19 kilometer från byn Jägra. (sidan 9) Sedan berättar protokollet att de hade gjort eld och alla tre klätt av sig tröjan och skorna och lagt sig alla omkull. Efter en stunds samtal somnade Ener. (sid. 9-10) Knut Pauls citat från protokollet: Då Anders opstigit tagit byssan och skjutit honom på frij hand rätt i bröstet, att deth gådt först igenom Wenster sijdan igienom hiertat, och Lodet stannat invith Kroppen mot Ryggen och han ingenting rördt sig sedan, son han kunde see. (sidan 10) Vi får en ANNAN summa på Eners pengar vad beträffar myntslaget RDR Caroliner, 35 Riksdaler Caroliner istället för 25, men i övrigt är det som i Hampus redogörelse. (s. 10) Efter plundringen av penningpungen så bär de norrmannen passs 5 Steegh från Booden, hwilken ligger Ett Muswuethåll (Muskuethåll) ifrån Store vägen, och lade honom vijdh en grääne-Roth. (s. 10) Man konstaterade i protokollet att soldaterna vid återkomsten till malungsbygden hade haft pengar att köpa öl för i prästgården, vilket de inte hade haft vid avresan. Knut Paul tillägger att traditonen omtalar att de båda var på ett bröllop i Fors och där uppträtt ganska berusade, varefter de pratat bredvid mun om det spm hänt i Medskogen. När folk blev varse mordet och dessa två blev misstänkta, försökte de först undfly misstankarna, men de erkände till slut gärningen. (s. 10) Tinget hölls den 7 februari 1671 i Malungs Sockenstuga med Kronobefallningsmannen Nils Andersson Milander och socknens wahnlige och Edswohrne nämndemän. Enligt tidens sed skulle en avrättning ske på platsen för gärningen. Att det inte blev på Medskogen beror på att de som startat tidigt på morgonen blev överraskade av oväder - som måste ha varit ett hårt sådant menar jag Björn. (s. 10) Björns kommentar, Inte helt sant detta med sedvänjan, det stämmer inte alltid, man avrättade inte på platsen för dådet, om detta skett rum inne i hus eller i byn, däremot om det var mer avsides platser. Flera avrättningar har skett vid rået mallan Lima och Malung, se ett annat inlägg av mig när en annan soldat blev avrättad år 1734. Avrättningsplatsen Stegelheden ligger ungefär halvvägs mellan Medskogen och malungsbygden och ligger strax sydost om sjön Överhån. Stegelheden är en liten ås alldeles intill Brovägen och även den moderna bilväg som nu går till bl.a. Älgsjöselen. (sidan 10)Avrättade i Dalarna 1671-02-05

Tidpunkt: 1671-02-05
Avrättad i: Leksand
Ange brott: Trolldom


Uppgifter om avrättningen
Ur Leksands församlings äldsta ministerialbok, F:1: »A:o 1671 den 5 februarij brendes i Lixand 8 trulkiäring...» 

Denna uppgift har alltså samband med trolldomsprocesserna.

Källa: Leksand F:1

De avrättade var, Hustru Brijta Peder Peerssons i Åkre, Hustru Karin Litsle Joens i Diura, Litsle Hansses Ingierd i Torberg, Heed Nilssons Brijta i Allmo, Johans Karin på Hall, Hustru Karin Anders Olssons i Andersbo, Hustru Anna Bärtils Olufs Nielssons i Andersbo, Bengdtzar Malin på Backan.

Bålet var uppe på Käringberget i Leksand.

Enligt en lokal sägen var kvinnorna först först halshuggna på en grön äng strax nedanför berget och sedan brände man deras kroppar.

Deras aska ströddes därefter för vinden.

Källa är, http://www.leksand.se/sv/Startsida/Kultur-och-fri...

Avrättade i Dalarna 1672

Tidpunkt: 1672
Avrättad i: Transtrand
Ange brott: Häxeri
Hemort: Transtrand

Uppgifter om avrättningen
Transtrand socken. Agneta Jönsdotter i Långstrand dömdes till döden för häxeri i mars 1672,

hon »skall androm vanartigom till sky och varnagel och å båle brännas» enligt beslut i Svea hovrätt. 

Traditionen berättar att Agnetas bål stod på den kulle i Bu, mellan landsväg 297 och Västerdalälven, som ännu idag kallas Agnetabacken.

Hon var den enda kvinna som avrättades i Lima och Transtrand under de stora trolldomsprocessernas tid i landet.

Om Agneta kan man läsa i triologin »Lima och Transtrand - två socknars historia».

Källa: Lima och Transtrand - två socknars historia

Avrättade i Dalarna 1675-03-17

Tidpunkt: 1675-03-17
Ange brott: Okänt
Hemort: Leksand

Uppgifter om avrättningen
Ur Leksands församlings äldsta ministerialbok, F:1: »A:o 1675 den 17 mar... halshöggs Buus Olof och hans hustru steglades.

Hans dotter (tomrum för namnet) halshöggs ock samma gång».

Källa: Leksand F:1

Avrättade i Dalarna 1682

Tidpunkt: 1682
Ange brott: Mord


Uppgifter om avrättningen
I augusti 1682 blev bonden i Venjan socken, Per Thoresson, ihjälslagen av soldaten Bengt Ryttar.

Bengt som gift sig strax innan blir dömd till döden och avrättas för mordet. 

Jag har inte funnit något i domboken men när hans hustru Helg Karin Eriksdotter avlider redan i juni påföljande år endast 29 år gammal står det att hon varit gift med den avrättade Bengt Ryttar.

Källa: (ej meddelad)

Avrättade i Dalarna 1682

Tidpunkt: 1682
Ange brott: Blodskam
Hemort: Orsa finnmark

Uppgifter om avrättningen
Mats Matsson i Hamra på Orsa finnmark halshöggs 1682 eller något eller några år därefter för begången blodskam.

 Mats Matsson (164(5)-168(2)) i Hamra på Orsa finnmark, förekommer på tinget i Orsa 1682, efter elva sidor med förhör kommer slutligen domen.

För fordoms laster med lapp kåhnan blef Mats Matsson på egen bekiännelse effter kongl maj.ts. straffordning 1 puncht dömbd till 320 d.k.m.

Såsom och för ikrerat hoor med sin då warande lege pijga Sigrid Jonsdotter, som nu ähr Sigfrid Markussons hustru i Tandsjö effter samma puncht till dubbel boot 640 d.k.m. 

Jäm wäll för blodsåår och håårdrag på sin hustru till 24 d.k.m.

Och slutligen: Mats Matsson i Hambra dömbdes för begången blodskam effetr guds lag och för det H. sacramentets lifliga missbruk effter högl. i åminnelse Hr. Johans och Hr. Gustaf Adolph articlar de Ao. 1599 och 1621 under lijfs straff: Dhen högl. kungl. hofrätt sådant ödmiukast hemställt. Han avrättas (okänt när) genom halshuggning enligt register till Svea hovrätts domar. Han är i alla fall död före 12/12 1686, då änkan träder fram för tinget i Orsa och meddelar följande: 

Finnen Mats Matsson i Hambra som för några år sedan wardt afrättad Enkia beklagade sig ynkligen öfwer sitt fattiga tillstånd eftersom hon omsöriande ähr och hafwer 4 stycken små barn at födha....

Källa: dombok

Avrättade i Dalarna 1691-10-31

Tidpunkt: 1691-10-31
Avrättad i: Norrbärke
Ange brott: Dråp
Hemort: Norrbärke

Uppgifter om avrättningen
1691: 19 Juli, Olof Anderss en grufdräng wid Humbo som blef ihielslagen af en annan grufdräng. 31 oct, en dräpare afrättades och fick begrafning.

Källa: Norrbärke LIa:3, kyrkoräkenskaper

Avrättade i Dalarna 1696-11-14

Tidpunkt: 1696-11-14
Avrättad i: Leksand
Ange brott: Annat
Hemort: Leksand

Uppgifter om avrättningen
den 14 Novemb afrättades här af församlingen 2 personer, Mannen Johan Olofsson och hans swägerska Karin Olofsdotter i Andersboda efter Kungl hofrättens dom, derför at dhe bakat förgift uti en bulla och gifvit sin Mohrfader at upäta, hwilket han och giorde men kom strax til at kasta densamma up och således salverades. 

Källa: Leksands kyrkoarkiv F:3, Genline ID 2191.37.9300

Avrättade i Dalarna 1705-03-22

Tidpunkt: 1705-03-22
Avrättad i: Garpenberg/Ytterbenning
Ange brott: Dråp
Hemort: Garpenberg/Ytterbenning

Uppgifter om avrättningen
A:o 1705 d 22 Martii blef Matts Ericsson ii Yttersbenning halshuggen här på Wallen hwilcken war 86 åhr gl, födmådde intet sielf gå. utan måste bäras til stupstocken,

dess missgerning och dom fins antecknadt utiij Kyrkiboken fol: 32.1

Den 1 mars 1705 Underrätt: Två rannsakningar, den förra från Hedemora av d. 10, 11, 12 maj 1704 och den senare från Folkare av d. 22, 24 och 25 oktober samma år. 

De anklagade: Mats Ersson i Ytterbenning 86 år.

Brott: Dråp av fjärdingsmannen Anders Andersson i Hambra d. 25/4 1704 när denne ville hämta hans son till militärtjänst. 

Underrättens dom: Dömes enl. 35 kap. Edsöres. och 2, 18 och 20 kap. Dråpmb. m. vilja L.1. till döden. Hovrättens resolution: Skall halshuggas. Kopparbergs länstyrelses arkiv, kansliet: Svea hovrätts brev 1705

Källa: [Garpenberg C:1,s.23] + Rättegångsprotokoll Hedemora/Gapenberg och Folkare

Avrättade i Dalarna 1707-07-30

Tidpunkt: 1707-07-30
Avrättad i: Svärdsjö
Ange brott: Okänt
Hemort: Svärdsjö

Uppgifter om avrättningen
d. 30 July aflifuades Lars Larsson Drifuen sampt sattes på 2ne Stegel - - 46 [år] 6 [mån]. Lars Larsson Driven är soldat i Rättviks kompani, bosatt i Österbyn (Ön) i Svärdsjö socken med hustru Elisabet Persdotter (ca 1666-1745) och sönerna Johan (f. 1694) och Hans (1701-1780), bosatt i Österbyn nr 4. De närmare omständigheterna kring avrättningen är inte undersökta, men i dokumentation i Svärdsjö har tidigare förmodats att Lars Larsson dött i Karl XII:s krig, något som nu kan avskrivas. [Se även Svärdsjö AI:1 s 187 och AI:2 s 257].

Källa: Svärdsjö C:2

övrigt

Målet mot Lars Larsson och Olof Michelsson Vågman, båda femmänningssoldater, avhandlas den 29 maj 1707. - Lars Larsson döms för dråp (för Olof viss medverkan) på sin rotebonde Anders Michelsson i Östansjö [Österbyn]. De har krävt pengar av rotebonden, ett krav denne avvisat, varvid Lars Larsson vållat Anders Michelssons död - dömt som viljedråp. Målet är avgjort i hovrätten den 9 juli 1707 med beslutet att Lars Larsson ska halshuggas, hans huvud sättas på påle och kroppen läggas på ett stegel. Olof Michelsson Wågman skall plikta med 9 gatlopp och stå 3 söndagar uppenbar kyrkoplikt. Källor: Kortregister i landsarkivet i Uppsala över mål avgjorda i Svea hovrätt. - Dombok KLHA (Kopparbergs län) serie X AI:17 (1707- ) med behandlingen i underrätten (Svärdsjö) den 29 maj 1707.

Avrättade i Dalarna 1713-12-16

Tidpunkt: 1713-12-16
Ange brott: Hor, Trolldom
Hemort: Älvdalen

Uppgifter om avrättningen
Lisselifwars Lars Larsson blef avrättad den 16 december 1713 för lövjeri och dubbelt hor.

Han var född 1645 i Evertsbergs by, men gifte sig senare till Wästermyckelängs by, där han fick 4 barn mellan 1668-1677.

Han gifte om sig 1703 med Karin Ersdotter som begravdes den 26 december 1713,

bara 10 dagar efter makens avrättning i en ålder af 58 år.

Lars blef dömd för dubbelt hor eftersom han beblandade sig med rustmästaren Hans Hansson Stenbits hustru Anna Danielsdotter född 16 augusti 1690. 

Hon var alltså 45 år yngre än han!, men ändå gift med egna barn.

Hon och maken lämnade efter kriget Älvdalen och bosatte sig i Arbrå socken och Hansätter där hon avled 27 februari 1781, över 90 år gammal.

Avrättade i Dalarna 1717-03-06

Tidpunkt: 1717-03-06
Avrättad i: Orsa
Ange brott: Blodskam
Hemort: Orsa

Uppgifter om avrättningen
Avlivade personer i Orsa sn. Uppgifterna hämtade ur Orsa dödbok 1717. 

Hans Hansson i Maggås, hwilken aflifwades d.6 martii, som bedrifwit blodskam med sin egen syster och fick (begrafwas överstruket) läggias på norrsidan om kyrckian i kyrkiogården.

Nedlades d.6 martii 28 år gammal.

Kerstin Hansdotter i Maggås, aflifwades d.6 maji på båren, för dän blodskam hon med sin kiöttsliga broder begångit och lades neder nordan om kyrkian. Nedlades 6 maji 24 år gammal.

Hans Hansson ifrån Maggås, i tysthet begrafwen, hwilken af desse åfwannämde syskon aflat war.

Begravd 8 maji 8 veckor gammal.

Källa: Orsa dödbok

Avrättade i Dalarna 1721-06-07

Tidpunkt: 1721-06-07
Avrättad i: Orsa
Ange brott: Blodskam
Hemort: Orsa

Uppgifter om avrättningen
Orsa dödbok 1721: Erik Ohlsson i Myckelwåhl, hwilken aflifwades d. 7 junij. 

Som bedrifwit blodskam med sin hustrus syster, wid galgen aflifwades, och lades norr om kyrkan i kyrkogården (43 år gammal).

Orsa dödbok 1721: Karin Andersdotter i Myckelwåhl, hwilken aflifwades d.9 junij, hwilken legat hos sin swåger och giordt aff med barnet, aflifwades wid galgen och på båhl brändes. (38 år gammal).

Källa: Orsa dödbok

Avrättade i Dalarna 1722-11-27

Tidpunkt: 1722-11-27
Avrättad i: Malung
Ange brott: Hor
Hemort: Malung

Uppgifter om avrättningen
Hösten 1721 började talet gå bland kvinnorna i Malungsbyn Idbäck att den 32-åriga soldathustrun (Göllors)

Kerstin Larsdotter var havande.

Men hennes man soldaten vid överste Horns tremänningsregemente Erik Olsson Idström, hade varit borta i nästan två år från orten. 

Vem kunde vara barnafader?

Skvallret utpekade drängen Olof Ersson i byn. (Möjligen identisk med bonden Knut Olof Ersson i Idbäck, död 1771, se Josef Sjögren 1963: Acta Malungensia, Idbäck nr 35.) 

Nämndemannen Gabriel Persson i Idbäck, tillika uppsyningsman (troligen en kyrklig förtroendepost), var bekymrad. 

Han gick till drängens far, bonden Erik Olsson, en man i 50-årsåldern, tidigare uppsyningsman, och rådgjorde med honom om det icke vore nödwändigt att kalla hela byalaget tillsammans och förhöra Kerstin. 

Natten därpå rymde Erik till Norge.

I ett brev från Sätra gård i Hof socken i Norge hem till hustrun Kerstin Halvarsdotter tog han på sig faderskapet och bad hustrun om förlåtelse.

Vid rannsakningen om dubbelt hor (d.v.s. att bägge parter var gifta) vid tinget i januari 1722 fick alltså den höggravida Kerstin Larsdotter förhöras ensam. 

Hon berättade att en kväll strax före såningstiden förra våren hade Erik kommit in i hennes stuga berusad så att han knappt kunde gå och frågat om hon haft något att dricka. 

Då Kerstin sagt att hon inget drickbart hade, hade han frågat om han finge hafwa sin willia med henne. (sidan 57) Kerstin bad då Gud bevara honom från sådana tankar och sade till honom att låta bli henne. 

Men Erik lyssnade inte utan fick omkull henne på bänken och genomförde ett samlag

. Det var enda gången de legat med varandra och upprepades aldrig.

När Kerstin upptäckte att hon var gravid, berättade hon det för Erik, som blev mycket ängslig. (s. 57-58) Kesrtin klagade vid tinget över sin stora olycka.

Hennes man soldaten Idström framträdde också och jämrade sig mycket at hans hustru.. sig så grufweligt försedt. 

Han sade att han hela tiden under de två åren han varit borta lämnat underrättelse om hur han hade det.

Kerstin medgav det, men sade att hon aldrig förr hade varit otrogen. 

Soldaten sade att han gärna förlät henne, bara hon blev förskonad från dödsstraff. (s, 58) Också den förrymde Erik Olssons hustru Kerstin Halvarsdotter framträdde. 

Hon var Eriks andra hustru och hade varit gift med honom i sexton år.

Deras enda gemensamma barn hade dött, men hon hade tre barn i ett tidigare gifte.

En dotter var gift i Gärdås, där hade hon varit på besök den kväll mannens lägersmål inträffade.

Kerstin Halvarsdotter sade ocksåatt hon aldrig förnekat mannens hans äktenskapliga rättigheter, utan att hon sig alltid gudeligen skickat.

Så hon förstod därför inte hur det onda kunnat förleda honom.

Också hon sade att hon förlät sin make och sockenmännen intygade att bägge paren före lägersmålen fördt ett stilla och sachtmodigt lefwerne. (s. 58)

Rätten dömde Kerstin Larsdotter till döden med hänvisning till konung Gustav II Adolfs förklaring av år 1615, och Kungl. Maj,ts brev 1698 22/10.

Erik Olsson skulle rannsakas när han ertappades. (s. 58) 

Kerstins barn, om pojke eller flicka framgår inte, föddes Kyndelsmässoafton, d.v.s. den 1 februari 1722. (Fram till 1773 inföll Kyndelsmässodagen alltid den 2 februari.) 

Kungl. Maj:t gav den 14 mars samma år Erik Olsson ett brev om fri lejd hem till rättegången.

Brevet skickades av Landshövdingämbetet i Falun med några värmlänningar till Hof socken i Norge. 

Erik kom hem, men först den 3 juli hölls extra ordinarie ting. (s. 58) 

Nu gav Erik sin version av förloppet. Jo, han hade kommit drucken hem till Kerstins stuga.

Hon hade givit honom lite brännvin i en tennkopp, men inte för mer än 3 öre kmt (daler kopparmynt). 

Sedan mindes Erik ingenting mer än att han kommit hem till sig, där ingen var hemma. Han hade kastat sig på sängen med kläderna på och sen sovit av sig ruset.

Erik kom inte ihåg vad som hänt den där kvällen, förrän Kerstin berättade att hon var gravid.

Han försökte inte skylla på någon annan, utan erkände faderskapet och Kerstins beskrivning av händelseförloppet.

Efter rymningen till Norge, som tagit tre dygn innan han var över gränsen, hade han uppehållit sig i Hof socken och försörjt sig på skinnarbete. (s. 58) 

Hans hustru Kerstin Halvarsdotter upprepade med gråtande tårar att hon förlät mannen, 

Soldaten Idström däremot var inte närvarande.

Han hade strax efter tinget i vintras begivit sig till Norge, också han på skinnarbete. 

Men trots att han bara hade fått permission från regementet i tre månader hade han änn inte återvänt. (s. 59) 

Kerstin Larsdotter, som hade sitt lilla barn med sig, förhördes på nytt.

Hon sade att hon inte givit Erik någon anledning till synden, utan först så småningom givit sitt samtyckte, efter hennes ord ej skulle noga.

Det dröjde också lång tid innan hon upptäckte att hon var gravid, eftersom menstruationen redan sen tidigare uteblivit. Det skedde först när barnet quicknade (började röra sig). 

Hon trodde att hennes man säkert ville stå vid sitt löfte att återta henne och barnet. (s, 59)

Nämndens ledamöter intygade att Erik Olsson alltid förut varit gudfruchtig, nychter, samt stilla och sachtmodig, men vid samkväm lätt blev drucken.

Trots de goda vittnesbörden om hans karaktär och trots hustruns förböner dömdes också han till döden.

Att han var så berusad att han inte visste vad han gjorde ansågs inte som någon förmildrande omständighet. (sidan 59)

Målet gick till Svea hovrätt, som den 17 november 1722 fastställde dödsdomarna för Erik och Kerstin sielfwom till wälförtient straff och andra till skräck och warnagel.

Det allmänt preventiva i domen betonas alltså. I den påpekas att Kerstins man, soldat Idström, vistades i närheten av Stockholm, d.v.s. inom landet, och att han hela tiden hållit kontakt med hemorten. 

Hade han varit utomlands med ovisst öde hade hovrätten kanske sett lindigare på brottet. (s. 59)

Domen nådde den 22 november Landshövdingämbetet i Falun och skickades redan den 24 november till befallningsman Erik Floraeus i Västerdalarna. 

Troligen bara några dagar senare halshöggs Kerstin Larsdotter.

Erik Olsson däremot, som ju återvänt til landet med kungligt lejdebrev, hade haft sex veckor på sig att bege till sin förra säkerhet. 

Hans försiktighet att rymma till Norge hade räddat hans liv. 

Man får gissa att han snarast begav sig dit igen. (s. 59-60) Vid tinget 1723 frågade Olof Larsson i Idbäck rätten vem den egendomen bör tillfalla som tillhörde hans syster Kerstin Larsdotter, som sistlidne höstas för någon sin missgärning undergick dödsstraffet. (s. 60) 

Kerstins enda barn var det i hordom aflade.

Det hade dock som oäkta enligt 20 kapitlet i Ärvdabacken ingen rätt till arv. Kerstins man, soldaten Idström hade fortfarande inte återvänt från Norge. 

Han hade således olovligen avvikigt från regementet. 

Kanske hade skammen satt in en alltför svår fläck på honom. 

Det blev alltså Olof Larsson, hennes enda syskon, som ärvde all Kerstins egendom efter att ha betalt hennes skulder.

Olof avstod frivilligt från en ko och all den gröda som skördats på Kerstins jord priet före, till en släkting, Per Olson i Tällbyn, som omhändertagit Kerstins lilla barn. (s. 60) Källor och litteratur, (1) Originaldombok 1722, ordinarie ting 5/1, extra ordinarie ting 3/7, s 627 ff. (KLHA: XXVII:A1.) Landsarkivet i Uppsala. (2) Renoverad dombok 1723, 13/3, paragraf 8 (Svea Hovrätts arkiv. Kopparbergs län, härads- m.fl. rätter, volym 80.) Riksarkivet. (3) Länsstyrelsens i Kopparbergs län. landskansliet: DII:34 (1722) (ink. skrivelser från bl.a. Svea Hovrätt. Innehåller både hovrättens dom och Erik Olssons lejdebrev). Landsarkivet i Uppsala för Idbäcks by under 1700-talet. Därför anser jag att hon var av Göllorsslökten som ägde gården Göllors i Idäck.

Denna släkt flyttade bort från gården under förra hälften av 1800-talet, men ättlingar finns såväl i Malung som på andra håll.

Källa: Henrik Bramsjö: Ur Arkiven - Malungskvinna avrättad för hor 1722 Mannnen flydde till Norge och fick fri lejd. Artikeln är tryckt som sidorna 57-61 i Skinnarebygd 1995 som är Malungs Hembygdsförenings årsbok.