Header

Vuxenlivet suger, och inte bara för den anledningen att allt blir löjligt dyrt då man måste finansiera allt själv. Inte heller för att man nu mera själv måste ringa alla samtal till myndigheter, banker och läkare. Jag syftar mest på att ingen tycker synd om en när man är sjuk. Ja, på riktigt. Fatta vilken lyx man hade när man fejkade feber, fick stanna hemma från skolan och bli UPPASSAD? När man är 20 så är det fan ingen som bryr sig om man är död eller levande, 38 eller 40 graders feber, man får göra sin jävla tomatsoppa själv. Dessutom så var man ju himla saknad av sina kompisar när man var hemma och var sjuk, vilket man inte är längre då ingen bryr sig. Suck..

Om tjejer kan få manflu, så har jag garanterat fått det. Det är så himla synd om mig, jag är så satans ynklig och sjuk. Är inne på sjukdag nummer 7, eller 8, har ärligt talat tappat räkningen. Har bara legat ner, sovit, mått skit. Blev dock feberfri iförrgår, men känner mig så svag. Hostar, nyser, och är förbannat yr. Känns som att min kropp inte är min egen. Var hos läkaren i fredags som sa att det var influensa. Svängde förbi jobbet idag och var övertygad om att jag skulle klara av att jobba, men nej. Jag var så yr att jag knappt kunde stå upp, så fick åka hem efter 2 timmar. Känner mig så dum & som årets svikare som är borta från jobbet. Hatar det. Hatar att känna mig liten och svag. Hatar att känna mig otillräcklig och som att jag sviker min omgivning.

Nu ska jag lägga mig. Har inte varit så mycket att skriva om de senaste dagarna då jag bara legat. Jag tar upp skrivandet nu igen så det kommer bli daglig uppdatering. Avslutar inlägget med min senaste Youtube-video som jag lyckades få klar. Enjoy.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Jag vill fucking resa. Jag är så himla uttråkad och rastlös om inte jag gör något snart. Har liksom inget att se framemot. Det bara måste hända någonting snart, annars blir jag galen, kommer springa rakt in i väggen. Ser folk som är i Australien, Asien, London, you name it. Vad gör jag? Jo, jag får ta mig en exotisk trip till Kungsbacka varje dag. Jag får se Hallandsåsen. Eller som vi alltid kallade det när jag var liten - hallonsåsen. Woo. Jag kommer typ resa utomlands med mig själv snart. Strong independent woman who don't need any resesällskap. Som jag nämnde i första inlägget, så vet jag inte var gråskala är. Allt måste vara svart eller vitt, och just nu så är allt för fan grått. Vill inte fastna här, får panik.

Har förövrigt blivit grovt förkyld, därför orkade jag ej blogga igår. Kom hem från Michelle igårkväll och bara kastade mig i sängen efter att febertermometern visat 39.1. Idag har febern legat på 38.5, och känner mig helt utslagen. 

Förutom fortsättningen på min existensiella livskris och en brutal förkylning så hade jag en bra dag igår. Mötte upp Maja i stan, åt sushi, promenerade och fikade. Hade det riktigt trevligt. Därefter åkte jag hem, mötte mamma på bussen, gick sedan över till Michelle och satt där resten av kvällen. Idag har jag tillbringat min andra lediga dag i vågrätt läge och varvat serietittande med sömn. Ska nog ändå åka till jobbet imorgon för att vara med på månadsmötet, känns dumt att missa det. 

Nu ska jag nog sova. Godnatt kära vänner. 

Likes

Comments

Varför blir man alltid så förbannat dålig på ett språk när man tvingas prata det utan förvarning? Jag har vid flera gånger stått med folk, främst kunder, som approchar en på engelska & man bara blir helt ställd. Tappar all språkkunskap som någonsin existerat i ens lilla trötta minne. Kan berätta om ett kundmöte jag hade en gång där språket bara gav upp på mig totalt. En man kom förbi för att fråga om maskiner, och han talade engelska med mig. Han frågade vad maskinerna kostade, och just då hade vi en kampanj där maskinerna var billigare. Jag skulle då förklara detta för honom, men kom inte på hur jag skulle säga det. Jag sa då följande, skrivet ordagrant, läs det med grövsta svengelskan för extra effekt (typ så extremt som Ola-Conny från Ullared pratar); "Yes the machines are differing in price, so you can pay different for different machine. And right now we have a rebejt on the machines!" Mannen tittar frågade på mig "Rebejt?", undrar han tillslut. Jag som är fullständigt försäkrad om att rabatt på engelska är just rebejt, försöker då att förklara vad ordet rabatt innebär: "Yes yes, a rebejt. You know, you buy and pay less". Han måste trott att jag var helt dum i huvudet som jobbar med sälj och som inte vet att det heter discount. Givetvis så vet jag det, men jag kom bara inte på det där & då. Stackarn gick därifrån lika förvirrad som han kom, utan att få något konkret svar på vad maskinerna egentligen kostade. Har en mängd roliga felsägningar jag kan dela med mig av, speciellt när min hjärna ibland är elsewhere & jag tvingas improvisera ihop något.

Körde till jobbet med både snöstorm utanför bilrutan och snöstorm i sinnet idag. Var så trött, trodde jag skulle somna bakom ratten. Skruvade upp musiken till max och tvingade mig själv att helt tonlöst skrik-sjunga med i varenda låt som spelades i min köra-bil-playlist. Har förövrigt fått en FM-sändare från Robin. Det var minst sagt välbehövligt, då jag annars släpat med mig en liten trådlös högtalare till bilen för att kunna spela musik från min telefon.

Väl på jobbet flög tiden förbi, vilket var skönt. Det var ganska lugnt, men tiden gick fort och jag hade en ganska bra dag där jag mellan mina få kundmöten stod och pratade med mina kollegor om allt möjligt. Körde sedan hem i en ny snöstorm och åt middag. Vädret har ju värre humörsvängningar än vad jag har under en mens-vecka. Jag tror ärligt talat att jag sett alla väderlekar idag. Från snöstorm i Partille, till sol i Mölndal, till regn i Kungsbacka. Vilken resa.

Imorgon ska jag äta frukost hos Michelle, och senare ska jag möta upp Maja i stan och luncha. Det ska bli roligt. Känns som att jag inte träffat något utanför jobbet på jättelänge. Är taggad. Avslutar inlägget med en bild på min lilla vas som jag & Robin inredde med kaktusar och stenar i lördags. Är ingen fotograf så förvänta er ingen rättvis bild.

Likes

Comments

Nämnde i ett tidigare inlägg att jag skulle återkomma på ett topic i ett annat inlägg. Well, detta är det inlägget; jag tappar koncentrationen och tråden när jag pratar. Det är så himla frustrerande. Att veta exakt vad man ska säga, och sen bara tappa det helt. Det händer mig varje dag, flera gånger. Extra frustrerande är det när man står med någon man inte känner, typ en kund, och ska förklara något. Sen bara tappa det helt och få tunghäfta. Det har inte alltid varit såhär, utan just när jag har mina depp-perioder så uppstår det plötsligt. Jag har vid flera tillfällen fått improvisera ihop något, dvs prata utan att tänka mig för att ens kunna få ihop en mening. Meningen blir då helt ologisk och dum, jag vet ju inte ens vad jag själv sa. Folk tror säkert att jag har talfel, men så är inte fallet. Det är bara det att jag är så okoncentrerad och tappar den röda tråden i mitt berättande. Känner mig dock helt dum när det blir så, då jag kan så otroligt mycket som jag vill få ur mig, men som jag inte kan då mitt tal bara förstör för mig. Skulle t.ex berätta om en serie för Robin igår som jag tycker är jättebra. Jag vet exakt vad den handlar om, men när jag väl börjar prata om det så kommer jag på mig själv hur dåligt det låter, hur ingenting jag just sa har någon typ av kontext eftersom jag tappat koncentrationen mitt i meningen. Jag har då börjat improvisera ihop meningen, och jag kan blanda seriens handling med en annan. Det blir liksom bara blankt. Har aldrig hört någon annan med samma problem. Är jag ensam om detta? Vad kan man göra åt det?



Likes

Comments

Om rubriker på ett blogginlägg kan vara clickbait, så var detta definitivt ett. Just nu sitter jag och Robin på sängkanten, Robin ritar med mina nyinförskaffade pennor, och jag skriver detta inlägg. Har velat slänga iväg ett inlägg de senaste två dagarna, men eftersom Robin är här så vill jag passa på att umgås med honom.

På fredagen hände ingenting extraordinärt förutom att jag hämtade upp Robin på stationen. Vi åt Nasigoreng till middag och kollade Youtube. That's about it. Igår, däremot, så gjorde vi en hel del. Käkade frukost, och åkte till Ikea. Jag har en vas som jag velat fylla med något fint, typ stenar, snäckor eller något, så vi letade lite inspiration till den. Det hela slutade med att jag gick lös på Ikeas doftljus-avdelning och kom hem med 5 stycken nya doftljus. Det var så otroligt många olika dofter, och den ena luktade bättre än den andra. Som en godisaffär, fast för doftljus. Jag älskar doftljus, men jag tänder dem aldrig. Så varför jag kom hem med 5 stycken nya doftljus i olika storlekar förblir ett mysterium. Premiärtände dock ljusen igårkväll, och det såg ut som en satanistkult hade möte i mitt rum med 11 olika tända ljus, där fem av dom var nyinförskaffade. Nästan så att man automatiskt gjorde ett pentagram på golvet och började lämna offergåvor.

Skämt och sido, förutom doftljusen så fick jag med mig en ram, pennor, stenar, tre små kaktusar och en ljusbricka. Robin och jag käkade varsin schnitzel på Ikea och åkte sedan vidare till Freeport, eller ja, Hede fashion outlet som de nu så fint vill kalla det. Där slutade inte spenderandet, utan jag köpte en ny träningsväska, träningskläder, och träningsskor. Var det värt det? Kanske. Det var snygga grejer och jag hoppas att jag kan pallra mig till gymmet nu i veckan för att få användning för grejerna, annars kommer ångesten kring "oj, det där var totalt bortkastade pengar" bara att växa.

Vi tog en sväng till Kungsmässan för att köpa en kräm till Michelle på The Body Shop. Sprang in i min kollega Maja och pratade en stund. Därefter åkte vi hem, vilade, dekorerade vasen och tog bussen till stan. Vi skulle käka på Spice Sushi för att samfira vår 1,5 års dag som inträffade i onsdags och alla hjärtans dag som inträffar nästa vecka. Jag hade inte bokat bord, tänkte att det skulle finnas plats, då jag har varit där på lördagar innan vid samma tid och det har alltid funnits plats. Men vi kommer dit, och det är fullt. Jag får något typ av breakdown och kände att "fan, jag skulle bokat bord iallafall.." Ångesten? Total. Vi tog en runda i Linné och får ett bord vid 21. Det var dock värt väntan, alltid lika gott och trevligt ställe.

Idag har vi bara slappat och ätit godis. Kostschemat är ett minne blott. Robin åker hem senare idag, och då ska jag väl bara ta det extremt lugnt då jag börjar jobba halv tio imorgon. Nu ska jag passa på att umgås med honom innan han åker, slänger iväg ett till inlägg lite senare ikväll.


Likes

Comments

Så fort jag förklarar för min omgivning att jag just nu genomgår någon typ av dipp just nu så börjar jag alltid att tänka på dippmix. Speciellt ranchdipp eller holidaydipp, det är verkligen den bästa dippen som finns. Den sämsta dippen som finns är där emot den jag har just nu, dvs den emotionella. Jag har genom mina år här på jorden lärt mig att känna igen vissa symptom jag får när jag är påväg neråt. Här är några exempel på dessa symptom, utan någon egentligt speciell ordningsföljd;

- Jag börjar lyssna på The Weeknds gamla plattor som han släppte innan han var känd. Värsta djupa tänkarmusiken. 

- Jag börjar bli trevligare och gladare mot min omgivning.

- Jag kan börja tycka att min omgivning tycker att jag är roligare, då de skrattar mer åt mina skämt.

- Jag tänker allt mer, isolerar känslorna från omvärlden och drar på en superglad mask.

- Jag tappar lättare koncentrationen och tråden när jag pratar. (Mer om detta i ett annat inlägg)

- Jag är konstant rastlös, velig, trött och omotiverad.

 För nån vecka sen började jag tycka att jag var jävligt rolig då alla skrattade åt mina vanligtvis skittråkiga skämt. I förrgår började mitt The Weeknd-lyssnande. Igår insåg jag att något var fel då jag var överdrivet glad och trevlig mot folk. Idag har gått och övertänkt allting, och då menar jag verkligen allting, hela dagen idag. Förstår verkligen inte varför sånna känslor bara kan uppstå. Allt är liksom bra, men plötsligt så ba vänder allt & ställer till problem. Speciellt övertänkandet, då jag just nu inte vet om känslorna jag just nu känner är verkliga eller ej, om jag ska agera eller om jag ska vänta tills stormen blåst över så man inte handlar i stundens hetta. Känner mig så otroligt kluven, vet varken upp eller ner, och att saker helt enkelt inte fungerar. T.ex kostschemat som blir omöjligt att genomföra då jag inte har någon som helst ork i varken kropp eller sinne. Idag gav jag in för chokladasken på kontoret, och har inte ätit enligt schemat alls idag. Påföljden på det? Ångest.

Något som jag dock vet är att imorgon är sista jobbdagen innan jag äntligen är ledig. Ska jobba heldag med öppning och sedan plocka upp Robin på centralen. Därefter ska det hem och lagas mat. Lördag är en dag jag längtar efter, då vi ska åka till Ikea, Freeport (eller Hede Fashion Outlet som de numera vill kalla det) och sedan käka middag på Spice Sushi. Är redigt taggad på deras goda sushi, ni som inte har varit där, try it out. Kan varmt rekommenderas.

Idag har varit en riktig övertänkar-dag, och jag kan bara hoppas att morgondagen blir bättre. Nu ska jag sova, tidig väckning och stor frukost väntar. Lämnar er bildlösa idag.

Likes

Comments

Efter all ångest, allt kämpande, allt "va?":ande, så släppte äntligen locket för örat. Herregud, jag skall aldrig någonsin ta min hörsel för givet igen. Känns helt annorlunda att höra bra igen, känns nästan som att hörseln på örat som det var lock på hör mycket tydligare än det andra örat nu, som att jag pratar i en plåtburk direktkopplad till örat. Stod nämligen och spolade örat med varmvatten i typ 30 minuter och gav mig fan på att jag skulle gå ut ur badrummet med hörseln tillbaka. Skam den som ger sig..

Nog om mitt öra! Hur har mina två senaste dagar varit efter complete radio silence? Jovars, det har jobbats och slitits. Idag jobbade jag förövrigt i Göteborgs-butiken och åkte kollektivt. Vilken jävla miss, att åka kollektivt alltså. Förstår verkligen inte varför bussen skall bestämma sig för att vara sen vid det enda tillfälle jag ska åka kollektivt. Stod seriöst på hållplatsen här hemma, letade upp västtrafik på Facebook för att göra en arg Facebook-recension med en stjärna i betyg och ett 100% hatiskt inlägg. Dock hade deras Facebooksida inget recensionssystem, och det hela slutade med att jag kom sent till jobbet och fick småspringa upp på Avenyn. Avskyr västtrafik.

Igår orkade jag helt enkelt inte blogga, var helt utslagen efter jobbet. Har heller inte orkat träna dessa två dagarna. Har gått in i någon typ av dipp (emotionell sådan, inte chipsdipp) då jag är supertrött, konstant. Saker känns bara jobbiga att göra, förstår inte varför. Har försökt redigera och göra i ordning min bullet journal, men inte kommit till skott. Får riktigt dra mig själv upp ur sängen och hitta motivationen till att göra saker. Diskuterade precis med visheten själv, dvs min kära moder, om den bakomliggande orsaken. Tror ärligt talat att det är en slags sockerdipp. Har försökt att utesluta socker helt ur min kost, och detta är typ abstinens. Det ligger nog mycket i det hon säger. Tror att det kommer vara i en vecka, sedan kommer det att kännas bättre. Hoppas, eftersom den här uppförsbacken känns inte kul alls.

Just nu sitter jag och kollar på Sveriges mästerkock i sällskap av mamma och pappa. Efter det ska jag gå och lägga mig i sängen och varva ner. Känner mig så förbannat lat, but I swear I'm not. Avslutar inlägget med en bild på mig och min otroligt ojämnt applicerade ansiktsmask som jag har på at the moment.


Likes

Comments

Tycker faktisk om att gå på kostschema, man får tydligen äta hela tiden. God mat också. Dock så måste jag medge att jag ändå kände ett rejält sug när jag såg chokladasken med favoritchokladen uppe på kontoret. Den riktigt viskade mitt namn och försökte lura dit mig, likt en vacker siren som lurade ner sjömän i havet för att sedan förgöra dem. Men jag stod emot, och gick och micrade min kycklingfilé istället. Åt grönkålsallad med mozzarella och pinjenötter till, det var riktigt gott.

Något jag tycker mindre om är träningen. Fyfan. Det krävdes enormt med självdisciplin och tvång för att komma upp ur sängen kl 07 för att äta frukost och sen vara på gymmet kl 08 för att köra cardio. Jag kände mig som en strandad valross när jag körde intervaller på löpbandet och flåsade i ått-takt. Jag måste nog ha världens sämsta kondis. Om det fanns ett pris så hade jag lätt tagit hem det. Roligt var det inte heller när man kom till jobbet och känner träningsvärken komma smygandes. Jobbade hela helgen, ska jobba hela veckan och träna på det. Står ju upp på jobbet och det började kännas i vaderna rätt rejält idag.

Update kring mitt öra så har jag fortfarande världens lock för det. Börjar undra om det är såhär det känns att vara döv, och hur jag tog mitt öra för givet. Hör inte vad folk säger, och känner mig så respektlös som ber dem att upprepa sig. Ibland orkar jag inte att be folk att upprepa sig, så jag bara nickar, skrattar & hoppas på det bästa att de inte ställde en fråga och förväntar sig ett svar. Kom hem och körde en pipett i örat för att desperat försöka få tillbaka min hörsel. Ska sedan sova med en bomullstuss i örat. Livet har sina upp och nergångar.

Imorgon är det gym, jobb & mat igen. Skulle kunna säga "som vanligt", men den här livsstilen är bara en dag gammal. Måste gå iväg till köket innan jag lägger mig för att göra iordning en chiapudding till morgondagens frukost.



Likes

Comments

Först och främst, så är jag chockad över hur många som faktiskt kikar in på min blogg. Förväntade mig som sagt inga läsare, men kul att ni stannar. Ni är uppskattade, all three of you.<3

För det andra så känns det som att jag sitter på deathrow och ska ha min sista måltid innan jag blir avrättad. Jag känner bara för att trycka i mig massa onyttigt innan jag startar på min diet imorgon. Fyfan vad ångest. Ingen choklad, inga pommes. Jag vill gråta, men jag är ändå taggad. Imorgon ska jag upp tidigt och vara på gymmet vid 8, träna cardio och sedan åka hem och göra mig i ordning inför jobbet. Gäller ju bara att komma i säng i tid..

Dagen har varit superlugn, inte mycket kunder. Ätit pasta med köttfärssås, och köpte en delicatoboll som tröst. Jag börjar mer och mer inse hur mycket jag inte klarar av barn. Ni vet när barn är i den där jobbiga åldern mellan typ 8-15, och bara är allmänt irriterande? Småpojkar som kommer in i butiken och ska vara klämkäcka precis så som farsgubben bruka vara när han pratar med servicepersonal. Jag blir så irriterad, tänk på att era barns beteende är en reflektion på er själva. Svär du mycket? Din unge kommer att svära dubbelt så mycket. Är du taskig mot servicepersonal? Dina ungar kommer ha 0 respekt för serveringspersonalen på restaurangen och vara otrevlig mot personalen i butiken.

Barn som går runt och hänger i köpcenter är en sak som jag inte heller förstår. Att föräldrarna låter typ 8 åriga barn springa runt och vara respektlösa mot personal är någonting jag inte kan greppa. Mina föräldrar släppte iväg mig själv till stan när jag var typ 13-14, jag hade börjat gå på skola i stan och det var okej om jag gick ner på stan en sväng för att typ fika. Jag fick aldrig gå igenom nordstan själv, fick aldrig bara driva runt. Skulle alltid ha ett syfte med att vara i stan. Det är jag riktigt tacksam över.

Såg ju första avsnittet av Altered Carbon igår, och det var riktigt bra. Är taggad på att kolla mer, men är så splittrad mellan tre serier på samma gång att jag inte vet vad jag ska göra. Gossip Girl, How to get away with murder och nu Altered Carbon. Geez, where to start..

Har förresten hittat en ny hobby, nämligen att läsa igenom Facebook-recensioner om diverse ställen, främst restauranger. Jättekul att se vad som är bra med stället, om maten är god och om personalen verkligen är så trevlig som den ska vara. Service är något som är A och O för mig, är servicen kass så blir hela upplevelsen kass.

Nu ska jag gå och trycka i mig lite plättar som står på värmning. Måste ju ta ut sista svängen. Ciao

Likes

Comments

Vet ni vad jag avskyr? Att köra bil, eller låt mig omformulera; jag avskyr att befinna mig i trafiken med mina medtrafikanter. Folk kör verkligen som idioter, och låt mig inte tala om fotgängare. Körde hem här om dagen, och körde på en landsväg i 70km i timmen. Det var mörkt och det fanns inga övergångsställen. Jag accelererar kraftigt för att komma upptill hastighetsbegränsningen, men plötsligt ser jag någonting röra sig ut med vägkanten. Jag släpper gasen och är beredd, och vad ser jag? En kvinna som har bestämt sig för att korsa vägen under tät trafik, på en landsväg, utan övergångsställen, utan att se sig för, i mörkret. På riktigt, jag är chockad. Hur kan man ens ta den risken? Tänk om man inte varit beredd och kanske kollat döda vinkeln eller i backspegeln, och helt missat att någon ska gå över vägen? Inte nog med att man försätter sitt eget liv i stor fara, utan andras också. Hur ska chauffören som råkat köra på personen i fråga kunna leva med det faktum att man skadat någon? För mig är det ofattbart.

En annan grej som jag stör mig på är folk som kör om en, lägger sig precis framför näsan på en och sen bromsar? Jag förstår verkligen inte varför, ska du ligga och bromsa så gör det bakom mig, kör inte om mig mvh.

Gårdagen var inte så spännande. Satt hemma hela kvällen och umgicks med Michelle. Vi satt i varsitt hörn av min säng, stirrade i varsin telefon och skrollade igenom Instagram. Båda två var jättetrötta, så att bara ha någon att visa sina nyupptäckta memes räcker gott och väl som umgänge en kväll som igår. Idag har jag jobbat och varit trött. Man vet att man är trött när man jobbar på ett kaffeföretag, sveper fyra koppar kaffe och man fortfarande är trött. Det var jävligt många "man" i en och samma mening, men what to do. Nu ska jag kolla på Altered Carbon med familjen. Såg trailern till den för någon dag sen, och det verkar som en jävligt bra serie, men vi får se. Imorgon blir det ännu mera jobb, ännu mera trötthet och handlande. Det jag skrev i första inlägget om att jag inte har någon spännande vardag att skryta om stämmer verkligen.

Handla måste jag göra imorgon då jag faktiskt gjort ett kost- och träningsschema som jag ska följa under nästa vecka. Det trodde ni inte om mig va? Återigen, för att referera till första inlägget, så sa jag ju att det antingen måste vara svart eller vitt. Nu har jag levt i ena sidan av spektrumet med slapp kost, motion lika med noll och slöhet, så nu blir det tvärtemot; kostschema, träning och motivation. Sjukt. Får se hur länge det håller. Heja på mig.

En till bild på mig i platt hår. Visst ser min näsa större ut i platt hår? Förstår inte varför...


Likes

Comments