Vilken dag! Idag är en sån dag då jag älskar mitt jobb. Där tre års studier på universitetet känns lätt. Där pressen som nyexaminerade är som bortblåst. Där lön spelar kvittar.  Allt detta tack vare ett tack. Jag säger inte att vi sjukvårdspersonal kräver eller ens förväntar oss ett tack. Vi hjälper alla, i alla situationer, oberoende religion eller hudfärg. Men ni ska veta, att ett genuint tack gör våran dag och våra steg lättare till jobbet nästa dag.

Idag växte jag som sjuksköterska. Men jag växte också som människa. Som medmänniska. Tack!

Det är tisdag. Vi skyller väl på det eller kanske det förklarar dagens otur? Jag vet inte, bryr mig inte. Är bara så j*vla glad över att det bara är en timme kvar på detta dygn. Ska jag förklara mig? Jag gör ett försök...

Klockan ringer okristligt tidigt (kvart över sex). Mackorna var slut så fick äta knäckebröd till frukost. Någon egen tvättmaskin har vi inte, delar med svärisarna = tvättar sällan = dagens klädsel, smutsiga jeans. Kommer till praktiken och överlever första timmen utan några större missöden men sedan kördes uppstickningsnålen fylld med morfin rakt in i fingret - toppen! Plåstrar om mig själv professionellt som den nu blivande sjuksköterskan och tänker för mig själv - kommer jag att bli påverkad (skämt)? Efter den oplanerade injektionen ska man vara fit for fight för rond - detta med läkaren som jag för ca 2 veckor sedan träffade som privatperson på VC med en gallskrikandes M. Till råga på det har jag inte nämt detta för honom. Känner han igen mig som den svettandes morsan med en hysterisk unge som gömmer sig under stolen och vägrar att ens tar av sig jackan? No one knows....

Så snälla. Bli onsdag.

Tankarna snurrar runt runt runt. Men med en sjudundrandes bra låt dunkandes i hörlurarna ska jag nog kunna bena ut ett och annat och formulera mig någorlunda begripligt i text. Kanske.

Jag vet inte riktigt vad jag ska börja. Men, Olycka i väckelsång idag - där var jag. Tack och lov inte inblandad, men jag var första bilen efter olyckan och blev vittne till alltihop. Som vanligt reagerar jag med att i min ensamhet i bilen skrika "vad faaaan håller ni på med!?". Glassplitter osv bara flög.. det var fasen som på film. Som tur var, flög tjejen som körde bilen ut ur bilen illa kvickt (ej skadad) och pratade med föraren framför (inte heller skadad). Så tog mitt svenska ansvar och körde därifrån utan att erbjuda dem min hjälp. Jag var ju upptagen liksom? På väg mot jobb. Tid att passa. (På vägen hem från mitt viktiga uppdrag såg jag att bilen stod kvar - rejält kvaddad. Förmodligen skrot). Kör försiktigt vänner <3

Resten av veckan har väl inte varit lika dramatisk. Eller frågor man mitt inre. Så var nog onsdagens scenarioexamination väldigt påfrestande. Men vi höll ihop. Kroppen, psyket, jag. Ett godkänt. CHECK! 10 veckor till examen....

Och en lista är äntligen skriven (mitt inre är i harmoni), på allt som ska/önskas handlas inför flytt. *nyper mig i armen* OMG ITS REALLY HAPPENING!!!! Vi bor snart i det där huset. Imorgon besöker vi Mio och försöker mentalt förbereda plånboken för några kommande dyra månader (år)...

Bästa fina och underbara vän har också blivit mamma här i dagarna. Stort grattis till prinsen och er nu lilla familj. Så otroligt glad för er skull. Ser fram emot att få gosa med denna gosse framöver.

För att sammanfatta allt. Jag checkar av, en dag i taget. Kontrollerat.