FINALLY

Äntligen har vi kunnat krama om pappan i huset igen. Det är väl konstigt hur man kan se & träffa en människa varje dag, men ändå känns det som om man är så långt ifrån varann? Precis så har det känts de dagarna då vi har hållit oss ifrån Andy. Nu har det gått så många dagar efter restriktionerna så vi känner oss trygga att äntligen kunna vara nära varann igen. Den känslan!!! När man sitter mitt i detta så finns där inga tankar på något annat, mer än när man får äta frukost tillsammans igen, kunna ge varann en godnattkram, vakna upp intill varann & allt det där som är en sådan självklarhet i vår vardag. Barnen har inte yppat någonting om att vi har behövt hålla oss isolerade, det enda dom har pratat om är när dom får krama om sin pappa igen. Det har dom varit så himla ledsna över. Så hur man än vrider och vänder på detta förbannade viruset så visar det så tydligt att det enda viktiga är att få vara tillsammans med de du älskar.

När man sitter i karantän innanför väggarna så får man såklart en himla massa tid till att bara sitta och prata med varandra. Och såklart så blir den här pandemin ett konstant samtalsämne hela tiden. Man följer nyheterna flitigt och pratar med alla de vänner man har som jobbar inom vården. Jisses ja, det gör ont i mig varje gång vi talats vid. Jag som inte ens arbetar inom vården är så förbannat trött på detta. Då kan man ju inte föreställa sig hur all denna personal känner. Där är minsann inte mycket energi kvar.

Under dessa dagarna hemma har det diskuterats flitigt om hur man ska göra med grundskolan mm.

För några dagar sedan delade jag en liten omröstning på Instagram om hur ni tänkte angående grundskolan.
Och nu några dagar senare så har bland annat beslut kommit om att även högstadiet ska få möjlighet till distansundervisning. Men våra små troll rörs inte utav det beslutet utan där ser allt ut att hållas som vanligt.

När jag publicerade den här omröstningen så var ni väldigt många som undrade hur jag tänkte i frågan. Och jag tycker det är otroligt svårt! men jag tänkte iallafall skriva ett par rader i frågan.

Jag vet bannemej knappt vad jag tycker och tänker. Jag kan knappt inte ens resonera med mig själv och komma fram till vad jag tycker. Så jag har full förståelse för att det är enormt svårt för personerna som ska ta dessa beslut!

Min första tanke riktas så klart till alla de barnen som har skolan som sin absolut tryggaste punkt i vardagen. Där barnen inte bara får mat på tallriken utan också blir sedda & möts med ett glatt "Hej" varje dag. Skolan är så enormt värdefull på så många olika sett. Bara tanken av att dessa barnen inte ska få känna den tryggheten, gör att det vrider sig i mitt hjärta & i min mage. Det är bara så fruktansvärt.
Hur skulle alla de människor som inte kan arbeta hemifrån göra? Vart ska deras barn ta vägen? Hur har andra länder gjort här egentligen som har stängt ner skolorna?

Samtidigt kan jag väl kanske också tycka att det vore som en bra idé att förlänga jullovet ett par veckor även för de små. Det känns inte längre rimligt att säga att barnen inte smittar när massvis av både lärare & förskolepedagoger bli smittade i sitt arbete. I vår region så testar man heller inte barn. Så man har ju ingen som helst grund att stå på hur många barn som egentligen bär smittan här. Om det finns föräldrar som har möjligheten att arbeta hemifrån och hålla barnen hemma... borde inte det gynna det hela rent smittomässigt? Även om det sägs att barn ofta inte blir svårt sjuka, så finns det ju dom barnen som har blivit det. Så vilken trygghet kring detta viruset ska man känna när man lämnar sina barn? Om det är 10 st barn som är hemma ien klass pga förkylning. Blir jag som förälder kontaktad då? Eller är det en ren chansning att just mitt barn inte blir svårt sjuk?

Ja, men ni hör ju. Massvis med tankar som snurrar i detta huvud. Hur känner ni kring allt?

Kramar!

Gillar

Kommentarer