en nummer tre eller inte.

När jag och T träffades och pratade om barn har vi alltid sagt att minst två, gärna tre skulle vara ett lagom antal. Vad det beror på och varför vi resonerat så vet jag inte, men själv är jag ju uppväxt med både en lillebror och en halv lillasyster. Och jag minns ännu hur jag tjatade om att få ett syskon till så länge mina föräldrar ännu bodde ihop. För mig var ju bebisar som "levande dockor" och jag har alltid älskat att vara med och pyssla om dem, mata och byta blöja. Vilken tur att jag hade tre yngre kusiner där jag fick vara med och göra detta då vi träffades, eftersom mamma och pappa inte gav sig för min önskan. ;) Först när jag skulle fylla tretton gick min önskan i uppfyllelse, då min mamma och numera fd styvfar fick min lillasyster. Och jag tycker att två syskon är så perfekt! (Även om ålderskilnnaden är 13 år mellan jag och min syster, har vi en god relation.) Även T har två syskon på sin sida. (sytrar, men han är "sladdis" så det skiljer rätt mycket i ålder.) Så kanke är det lite så att man går i sina föräldrars fotspår. Sen om man tänker vidare rent praktiskt så har jag hört att ska man ha fler än ett barn så det mest "ekonimiska" med just tre barn. Ofta går sakerna att ärva i just tre omgångar om du skaffat dem nya, och sen så är ju de flesta bilar gjorda för max 5 personer. Är du sen en större familj blir det genast att skaffa sig en "minibuss" (eller vad man ska kalla det). Och själv känner jag/har jag känt att tre är nog max vad jag själv skulle orka med. Men hur är det då idag, nu då vi har två barn. Känner jag fortfarande likadant?

Ja, någonstanns känner jag nog att jag kanske inte är riktigt färdig ännu. Känns som det saknas en för att vår familj ska kännas "komplett". Men just nu är jag mer än nöjd med våra två flickor, och vill de ska få all min (vår) uppmärksamhet. Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att det någonstans känns så skönt vart efter de blir äldre. De kan leka för sig själva (när de vaknar tidigt kan man ännu ligga och dra sig 1-1,5h för de kan fixa sin egen frukost. eller okej, Novalie hjälper ju förståss Milea) men ofta kan de vänta tills man själv stiger upp. Man behöver inte springa efter och passa sig för vad de river ner eller stoppar i munnen. Och de kan leka ute på gården. (bara M man måste passa och se till nu som då) Ja, fördelarna är många. Och ju mer man ser och känner av det så blir man bortskämd! Så varför ska man då skaffa en till där du igen blir helt fast 24/7. En sak känner jag mig rätt säker på, har det inte blivit någon fler då M fyller 6 år, då får det nog vara! Tror jag kommer vara för bekväm. :) Och som det känns idag vill jag inte ha fler just nu. Tycker de redan verkar ha det så bra tillsammans, kommer överenes (oftast) och visar sån kärlek, Hur skulle det bli med ännu en i den bubblan? Så har vi ju Milea som ännu är väldigt "mamis" och som vi jobbar med att få nattningen att gå smidigrae. (har faktiskt skett framsteg sen jag lånade den där kaninboken! och nu är tjejen tuttfri (nappfri) sen en vecka. *trumvirvel* )

Men ändå tror jag någonstans att så länge du tänker på en nummer tre (eller mer) och är öppen för det så är man kanske ändå inte helt färdig. Tiden får väl utvisa det helt enkelt. Och till dess fortsätter jag njuta av våra två fina, friska barn. Pussar och kramar dem lite extra. De är det bästa jag har och är så tacksam att vi lyckas få dem. (för det är inte något jag tar för givet.)


Hur har ni tänkt? Har du barn? Vill du ha? Hur många?

Gillar

Kommentarer