Många av mina vänner och vänners vänner har nu kommit till den punkt i livet då de skaffar barn. Gravida magar fyller mitt flöde och de är allihopa så vackra. Det finns ju inget vackrare än en gravid kvinna, en människa som bär på en annan liten människa som snart ska komma ut till livet med sin egna unika personlighet. Det är något av det mest naturliga som finns och det händer hela tiden att nya små människor kommer till världen ändå är det lika fantastiskt varje gång och gör många människor berörda. Jag är en av dem som nu ser på och väntar med förtjusning och spänning!
Inte minst är det fantastiskt för en själv.
Jag minns att jag kände det som att jag var den första kvinnan i världen som varit gravid och att jag gjorde något fullständigt otroligt och unikt, jag visste ju såklart att så inte var fallet men känslan var den.

Jag satt nyss och kollade på mina egna gravidbilder, såg skillnaden mellan veckorna och hur magen gick från stor till gigantisk. Hur vackert det var med den där runda magen som höll det viktigaste i mitt liv! Jag kände en överväldigande känsla av att få uppleva en graviditet igen. En växande mage, ett tickande hjärta hos barnmorskan, en svartvit suddig kontur av det allra vackraste innan vi ses på riktigt, sparkarna, hickan och buffarna inifrån... allt var fantastiskt.
Sen kommer jag ihåg att jag inte alls tyckte att det var så fantastiskt. Allt jag just beskrev är VERKLIGEN underbart, förstå mig rätt, men det kommer ju så mycket mer på köpet. Smärta, halsbränna, känslan av att vara en stor fet val med svullna fötter, fingrar, ansikte- ja allt. Inga av mina skor passade längre, jag fick använda mina Converse hela vintern eftersom det var dem enda skorna som gick att göra tillräckligt breda genom att snöra upp dem så mycket det bara gick.
Oförmågan att kunna sova ordentligt eller över huvud taget resa sig ur en soffa utan hjälp. Behovet av att vakna 3 ggr per natt för att kissa, sen börja om hela den smärtsamma proceduren av att hitta en ställning som funkar för att kunna somna om varje gång. Ställningar i andra sammanhang kanske vi inte ska gå in på med tanke på vilka som kanske läser och får en smärre chock men låt oss bara säga att det inte heller var en lätt match.
De översvallande känslorna sen... Herregud vad människor fick stå ut med. Jag ska erkänna att jag redan innan hade ganska lätt till irritation men det var inget i jämförelse med hur det var i kombination med mina graviditetshormoner. Dock måste jag understryka att det inte är så jävla konstigt om man är lite cranky under en graviditet med tanke på allt som jag just skrev ovan. 👆 MEN det kan inte ha varit lätt alla gånger för de runt omkring mig. Jag hade alltid lätt till gråt, jag kunde börja störtböla över de mest bisarra grejer som att jag verkligen villa ha choklad men ingen köpte hem det till mig. Minuten senare kunde jag börja gapskratta åt min egen dumhet för att sedan bli sur för att personen i närheten- oftast Jocke (förlåt), var okänslig eftersom han också skrattade.

INGET blev heller bättre av att jag hade djävulsk foglossning och hade fått instruktioner om att helst inte röra mig så mycket alls.... Jag kunde dessutom inte varken röka eller gå ut med vänner. Jag kunde inte inte dricka vin. Jag vet att alkohol inte är livet, det är verkligen inte så, men jag råkar älska vin. Jag drack alkoholfri cider och liknande, det var jättegott. Men vin blir inte samma sak utan alkohol. Dessutom var jag 21 år under denna tid och alla mina vänner gjorde en massa saker som jag inte kunde göra. Ingen annan hade barn än. Kanske blir det bättre/roligare/mysigare nästa gång när fler är i samma fas i livet, som jag oplanerat kastades in tidigare än tänkt. Men jag kommer nog aldrig vara ett fan av graviditeter. Så är det bara.