Happiness is being independent
Det känns som att jag sitter fast i livet och har ingen aning om var jag ska ta vägen. Jag har ett jobb som jag trivs jättebra med men det är bara som extra, därav blir arbetstiderna och lönen väldigt varierande. Ibland jobbar jag mer än heltid 1 månad eller 2 och ibland finns inga pass på 3 månader i rad. Vi klarar oss på enbart Tims lön eftersom han tjänar bra nu men att inte veta från en månad till en annan vad jag kommer få i lön eller OM jag kommer få lön är jobbigt och även om vi klarar oss bra på hans lön hatar jag känslan av att vara beroende av någon annan. Jag är en väldigt självständig person som tycker om egentid och att sova i en stor säng ensam, när jag inte umgås med mina vänner utan Tim på länge bygger jag upp en irritation gentemot honom. Det är viktigt för mig att vi båda har egna liv därför blir det väldigt jobbigt när jag är beroende av någon ekonomiskt. Jag känner mig som en snyltare och dessutom har jag ingen säkerhet om vi skulle separera. Var skulle jag ta vägen? Hem till mamma och pappa, vad händer med Izak då? Vart ska han gå i förskola och skola, hur ska vi båda hinna träffa honom? Jag är inte självständig än, allt jag har är tack vare Tim och det tär på mig som fan.
Därför söker jag jobb fastän det tar emot eftersom jag trivs så bra på det jag har nu, samtidigt har jag ingen plan och det känns som att jag trevar i mörkret. Jag har varit inne på att plugga ett tag, barnmorska är drömmen- fast jag är introvert och egentligen blir obekväm av kontakt med okända människor. Men det verkar vara ett helt fantastiskt häftigt yrke, den drömmen föddes samma dag som jag födde Izak. Att utbilda sig till det tar dock 7 år. Jag är redan 25, och tänk om Tim vill plugga också, ska han behöva vänta i 7 år då? Kommer jag vilja plugga i 7 år? Jag vill ju ha fler barn och en bostadsrätt. Kan man klara det ändå? Är jag tillräckligt duktig och motiverad för att plugga, hur svårt skulle det vara? Jag kanske ändå bara hoppar av.


