​Jag sa till min sjuksköterska att jag uppnått ett av mina mål. Att få lågt kaliumvärde. Jag log brett med hela ansiktet när jag sa det till henne på samtalet igår. Hon sa inte så mycket. Igår efter samtalet tog jag på tok för mycket laxermedel, jag drack mitt laxerande te senare under kvällen. Under natten har jag suttit på toa sammanlagt 3 timmar. Jag förstår att det jag gör är farligt, jag vill inte göra det, men anledningen till att jag gör det är för att min psykmottagning inte är pigga på att skriva en ny remiss till Mandometerkliniken. Jag  har liksom gett upp hoppet ännu mer nu. Igår och Idag har jag mått och mår illa, misstänker att kaliumet sjunkit lite till.

Jag blev erbjuden kaliumtabletter, fick vårdintyg, hamnade på psykakuten, läkaren ville inte släppa hem mig, den läkaren på akuten ville att avdelningen tog nya prover, men avdelningen missade det jag jag lyckades med att få ett utskrivningssamtal. Under natten som jag var på avdelningen var jag på toa tre gånger p.g.a laxermedlet. Redan då om de tagit prover hade de nog sett lägre värde. 

Det var i Onsdags som jag blev utskriven igen, frågade läkaren om mitt kalium och han sa att det var under gränsen och sa att jag kunde få kaliumtabletter, jag sa att jag vägrade och han undrade varför och jag sa att jag ville ha lågt kaliumvärde och då frågade han om jag tyckte att ätstörningen är mitt primära huvudproblem just nu och jag kunde inte annat än att svara ja.

Sen samtalet igår. Min sjuksköterska verkar inte riktigt fatta. Jag tänker då att mitt kaliumvärde kan väl få sjunka lite till. De kommer bli så lågt att de kommer försöka tinga mig att ta kaliumtabletter. Never ever att jag tar dem. Jag tänker fightas för att de ska förstå att min hjärna inte fungerar, min hjärna vill må dåligt, och den vill må dåligt för att psykmottagningen ska fatta hur illa det är med ätstörningen.

Jag ringde min sköterska idag. Berättade om nattens sammanlagda tre timmar på toa. Maraton mellan säng och toa. Tre av gångerna satt jag på toan i 30 min. Det är ingen dans på rosor det är snarare en taggtråd som är lindad runt min äckliga kropp.

Sa att mina plan i helgen är att svälta, ta laxermedel, och ikväll/inatt tänker jag promenera i Burmabacken. För jag orkar inte tänka på annat än att följa ätstörningen och mina tvångstankar. Hon försökte övertala mig att äta och jag berättade att jag får lika mycket ångest av 2 dl vatten som 100 gram choklad. Hon sa att jag måste dricka och äta och jag sa att det funkar inte så, jag klarar det inte, jag orkar inte. Hon frågade vad jag behöver för att äta och dricka. Jag sa att jag behöver någon som är med mig dygnet runt. Hon sa att vi kunde mötas vid akuten, jag ville inte, hon försökte göra en plan, men något inom mig var oerhört rebelliskt och i upprorstillstånd. Hon blev arg på mig. Hotade med polisen men sa att det fanns inga läkare kvar på mottagningen som kunde följa med hem till mig och utfärda ett vårdintyg. Men hon blev arg på mig och jag kröp ihop i min säng och grät. Jag sa att jag kanske inte lever på Måndag, jag kan inte veta, hon sa att när jag säger så måste hon ringa polisen, men ja det slutade med att hon sa att hon förväntar sig att jag dyker upp på Måndag.

Jag sa bara att jag inte kunde lova och hon svarade att just nu gick det inte att diskutera med mig för jag var inte mottaglig. Sen avslutade vi samtalet och hon sa att jag skulle komma på Måndag.

Nu är jag ändå rädd att hon ringt polishandräckning. Litar inte på en enda människa.

Men under samtalet dök en annan tanke upp som gav mig styrka, det pirrade i kroppen, och jag fick en tanke om att jag är klar med rakbladen att jag verkligen ska kämpa för att låta bli dem nu. Jag ska låta såren som är på armarna läka. Sen ska jag använda min skinroller och silikonbasert glidmedel som jag täknker blanda med Aloevera kräm/salva/gel av något slag. Ringblomssalva ska jag använda för det sägs reparera ärrad hud. I de krämer som finns mot ärr ingår silikon för det slätar ut huden. Så jag är taggad på att vårda mina armar.

Om jag får återfall vilket jag räknar med trots allt då ska jag vara stark, gå vidare och inte börja skada mig varje dag igen, ju längre man står emot, ju starkare blir man, om jag klarar av att låta bli att skära mig i fem veckor och sen  faller då måste jag ta nya tag och fortsätta framåt och försöka klara de där fem veckorna igen och helst 10 veckor eller 8 månader eller 2 år eller resten av livet. För jag vet att man kan - under två år stod jag emot trots att det var supersvårt.

Men det där trycket efter att skada lättade med tiden. Jag hade inga återfall på två år. Sommaren 2014 fick jag ett, sen dröjde det till hösten och sen var jag inlagd och sen under 2015 och fram till Februaru 2016 var det oerhört ofta, trodde jag, 2017- och fram till nu har varit superdåliga år.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Jag vet inte vad jag ska göra för att ens orka bryta detta helvete. Jag ville aldrig har en ätstörning, det vill ingen. De senaste två veckorna har livet mest inneburit svält , haft två hetsätningar, har ett par gånger tuggat och spottat för att få smak i munnen.

Jag tog en överdos i Måndags. Värktabletter. Inte många. Men dosen kunde vara farlig. Men vägrade åka till sjukhuset. Tog även 600 droppar laxoberal. Aldrig tagit så många på samma gång.När jag vaknade i Tisdags var min kropp inte alls i bra form. Jag skakade i händer, benen var svaga, hjärtat slog snabbt, jag tog mod till mig och åkte till akuten. De tog en massa kontroller och prover och de kom fram till att mitt kaliumvärde var för lågt.

Men innan jag fick veta det hade jag drabbats av panikångest och olägligt nog hade jag en rakhyvel i fickan och bestämde mig för att dra den över armen. Det blev ju inte alls bra. När personalen upptäckte vad jag gjorde fick jag bara mer panik eftersom de tog tag i mig och höll fast mig. Jag försökte ta mig loss och skulle lämna akuten men en läkare skrev vårdintyg och sen kom det vakter som stoppade mig.

Under de timmar som vakterna var hos mig försökte jag springa. Men det är ju lönlöst att ens försöka för de tog tag i mig och höll i mig. Det mest dumma var att allt detta skedde i korridoren eftersom det inte fanns några lediga rum. De borde ju kunnat ta ut någon från ett rum, för det kändes som jag orsakade kaos, jag tänkte inte på det då, utan först senare.

Rätt som det var mitt i kaoset kom en sköterska med två kaliumtabletter för mitt kalium är lågt. Om det var lågt då så är det lägre nu. Det är jag säker på för nu har jag ett hemskt illamående. Jag vägrade ta emot kalium. Sen kom det två snälla poliser och tog med mig till psykakuten. Där var jag ett par timmar innan läkaren pratade med mig, fick inte åka hem för han ville att de skulle ta nya kaliumprover, så blev kvar på en avdelning. Men igår när de skulle tagit prover var det väl någon missuppfattning så de glömde det, vilket kändes toppen i min ätstörningshjärna men även i den hjärnan som vill bli frisk, den hjärnan som vill få min psykmottagning att fatta att detta är allvar, att det inte fungerar hemma med maten. Den delen som vill att de ska se att min kropp tar stryk, att kaliumvärdet sjunker, att vikten minskar, vikten minskar snabbt för tillfället, jag vet någonstans att allt detta inte är friskt.

Men jag vill bli frisk, men det innebär att jag vill komma till Mandometer I Huddinge igen. Vilket innebär att jag behöver en remiss och en betalningsförbindelse. Jag skulle vara nöjd och kämpa som bara tusan även om jag bara fick stanna 4 månader. Om jagh skulle få en remiss så vill jag ha den efter att jag flyttat, för jag ska flytta.

Men jag tänker lite om jag fick vara på kliniken där igen, då vill jag inte vara på patienthotellet efteråt. Utan då skulle det kännas bättre om jag fick komma hem och fortsätta i Alingsås. Men då hoppas jag på att jag skulle få vara Måndag -Fredag på kliniken i de 6 veckor som man brukar få..Sen trappa ner det till 3 dagar ett tag. Sen tänker jag lite att jag kanske inte behöver vara där 8-15.30 Kanske två veckor med de tiderna och sedan minska  så att jag åker hem efter lunch och hinner hem till mellanmålet....

Jag vet hur jag vill ha det. Jag vet vad som krävs. Jag vet vad jag vill och jag vet att det går.

För jag vet att det kommer inte hålla som det är nu. En positiv sak. Även om jag tar 400-600 droppar vissa dagar så försöker jag att inte ta mer än 200 droppar. Så jag ska försöka att låte bli att 500 och 600 droppar. Kommer ta 300 -400 några gånger till och sen kommer jag försöka ligga på 200 ett tag och sen försöka trappa ner det lite grann. För jag måste även om det inte går bra så måste jag försöka.

Jag vill, och kan men är rädd och det är knappt att jag vågar men jag ska fan bara göra det.

Likes

Comments

​Det känns som att livet har tagit slut. Men livet är inte slut. Men känslan av att det håller på att ta slut. Den finns där. Jag har fått en lägenhet. Närmare syrran. Det känns bra trots att jag är säker på att får jag ingen hjälp med min ätstörning så kommer jag att dö. Jag kanske är död om en månad, eller om 6 månader, eller om 2 år.

Att ge upp hoppet när jag inte får hjälp, att tiga och sluta kriga och inte kräva hjälp, det är jag i ett nötskal. Jag har bett om hjälp, men det verkar inte som att de på min psykmottagning förstår. Eftersom de inte förstår så känns allt så jobbigt.

Vill ha en remiss till Mandometerkliniken. Men nu när jag fått lägenhet kan det lika gärna vänta 3-4 månader. Lägenheten är ledig från 1 April. Vet inte om jag får den tidigare. Men jag ska i varje fall börja slänga saker. Ska starta redan nu. Har en hög med saker som jag ska bära ut till sophuset.

Likes

Comments

Att ha en ätstörning förknippar många med:

  1. Svält och att vara underviktig
  2. Att hetsäta, kräkas, träna
  3. Äta nyttigt och träna

Att vara underviktig är det som många förknippar med ätstörning men det finns normalviktiga med ätstörning. Underviktig och Normalviktig det kan accepteras av sjukvården. Men det finns dem som är överviktiga eller lider av fetma som också har en ätstörning. Vissa kliniker fattar detta med andra är helt aviga till att behandla en ätstörd som är överviktig eller lider av fetma.

Min ätstörning är lika allvarlig som den kan vara hos en anorektiker som svälter eller en bulimiker som tar laxermedel. För jag svälter, hetsäter ca 2 gånger i veckan, missbrukar laxermedel i stora mängder, går promenader på två timmar/dag.

Jag är yr, trött och frusen. Känns som att jag ska svimma när jag tar mina promenader.

För ett par veckor sedan fick jag veta att min terapeut ska sluta då tänkte min ätstörningshjärna att jag skulle gå ner 20 kg snabbt. Jag lyssnar på ätstörningen och gör allt för att minska i vikt. Men nu har det vart en del hetsätningar och då blir det ofta onyttigheter. Jag tänker verkligen kämpa emot hetsätningen resten av veckan. Hade en hets igår och nu är målet att inte ha någon mer denna veckan. Ska försöka att inte ta lika mycket laxermedel. Ska köpa hem massa kolsyrat vatten, olika te, och några energidrycker.

Det är vad jag tänker leva på resten av veckan. Promenader också naturligtvis.


Likes

Comments

​Finner inga ord som är tillräckligt passande för att beskriva tankarna efter en kommentar jag fick: Men det enda som kommentaren gick ut på var att klanka ner på mig säga att jag tar upp samhällets resurser, skapar dramatik, att jag vill ha LPT (tvångsvård för annars skulle jag åka till psykakuten frivilligt)

Jag vet inte vem människan är som kommenterat men jag är galet säker på att denna människa inte har någon som helst erfarenhet av psykiskt och neuropsykiatriskt mående. Är helt säker på att denna människa inte heller tänker på hur mycket resurser som läggs på somatiska sjukdomar som hjärtinfarkt och diabetes. Jag tänker inte skriva en novell om detta men den där människan som kommenterat jobbar ju inte på psykakuten när jag kommer dit och ser hur viss personal behandlar mig, denna människan vet inte heller hur jag mår, den enda version den har är  genom skriften på bloggen, människan vet inte hur det är i verkligheten, vet inte hur jag reagerar när jag har panikångest, självmordstankar, vet inte hur mitt liv är, den upplevelsen skulle jag mer än dela med mig av. Jag skulle skänka allt dåligt i mitt liv och lägga till ännu mer dåligt om jag bara kunde för att denna människa skulle få plågas till fullo, det skulle räcke med 3-4 dagar men för tusan när jag ändå skänker bort mitt dåliga mående till en ovetande, respektlös, oetisk, empatilös varelse så skänker jag bort 2 år och då ska det vara minst sagt så otrevligt som möjligt


Likes

Comments

Ett liv håller på att slockna! Precis som när en stjärna faller på himlen. Jag håller på att dö. Egentligen håller man på att dö redan från det att man föds. Åren man lever kan liksom merparten av mina år bestå av psykisk smärta, ätstörning, ångest, självdestruktivitet

När man inte får hjälpen man vill ha, när man får höra att öppenvården och boendestöd ska hjälpa mig, att man gör en bra plan som jag och dem kan förhålla oss till, en plan om mat och Laxermedel.

Så många gånger jag försökt minska på laxermedel och börjat igen, så mycket mat jag slängt, så mycket ångest, kroppshat, självhat. Det funkar inte att besegra ätstörningen i öppenvården och med boendestöd.

Min sköterska sa att de kan mer om ätstörningar än jag tror, att Mandometerkliniken inte är rätt ställe att det räcker med öppenvård på psykmottagningen. Att Mandometerkliniken inte vill ta emot mig i Alingsås p.g.a att jag är  för sjuk, det verkade min sjuksköterska inte höra.

Efter mitt samtal på mottagningen ringde jag sedan kontaktpunkten och bad dem ta ett meddelande till min sjuksköterska.

Så hon ringde och var mycket orolig. Samtalet ledde inte till mycket mer än hot om att hon skulle göra hembesök och ta mig till psykakuten. Men sa att jag vägrade. Jag ska dö. Hon ringer mig 8.30 imorgon.

Om hon nu inte larmat polisen så de knackar på dörren så känner jag mig säker på att hon  inte kommer låta mig vara hemma i helgen. Antar att hon kommer hit med läkare imorgon alternativt skickar polisen. Men ganska säker på att hon och läkare kommer först. Sen när jag inte följer med det är då polisen kontaktas.

Jag tänker inte äta mer nu. Tänker svälta. Bara dricka vätska med laxermedel i helgen På Måndag är jag antagligen död.....

Likes

Comments

Min terapeut ska sluta i Mars. Det känns bara jobbigt. Jag blir lämnad hatar att folk försvinner ur mitt liv. Jag hade så mycket jag ville arbeta med. Jag ville ha kvar henne men nu försvinner hon redan om några veckor. Mars månad!

Min blogg plan under kommande 6-8 Veckorna är att drastiskt minska i vikt.
Jag kommer göra en varisnt av bantarsoppan. Fast min kommer vara sallad.

VITKÅL. LÖK. GRÖN PAPRIKA. SELLERI. MORÖTTER.  Det kommer vara min grund
Kommer att blanda i 1-2 andra grönsaker.

Men ska försöka hålla mig till några få TOMAT, MAJS, SPENATBLAD, BÖNOR,  CHAMPINJONER, GURKA. RÄDISOR.

Sen ska jag knapra på äpplen och clementiner.

SALLAD SKALL INTAS 2-3  GÅNGER/DAG
TVÅ ÄPPLEN/DAG 2-4 CLEMENTINER/DAG

Funderar även på att inta något som är fett typ varannan dag på kvällen. STEKT BACON MED CRRME FRAICHE

Likes

Comments

Jag tog en överdos igår.. För att göra det hela mer förståeligt så fick jag i Torsdags veta att min terapeut ska sluta om några veckor! Jag vill inte att hon slutar men det är inget  jag kan förhindra. Jag mådde redan uselt och nu är det värre än värst.

Så överdos igår och ambulansen hämtade mig ute för mina ben bar mig inte. Fick dricka kol i ambulansen. Det kröp i kroppen på mig Och jag ville bara sova. Jag var på akuten några timmar. Sen gav jag upp. Drog  bort EKG. Åkte hem! Fick sms av min syster och de hade ringt henne och talat om att de skrivit vårdintyg. Lyckades handla på vägen hem och äta när jag kom hem.  Sen somnade jag vid 19-tiden och vakna igen vid 22-tiden. Upptäckte att mitt leg var borta. Skickade sms till syrran om mitt leg och imorse kom de sms att de fanns på akuten.

Åkte dit för att hämta mitt leg. Men även vårdintyget finns kvar. Två val: Vakterna på akuten eller polisen kommer till akuten.

Mitt beslut blev att än en gång dra! Vakterna och jag hamnar på kant med varandra och de blir kaos på akuten då drog och de sa att polisen kommer ta mig ute eller hemma.

Är hemma nu. Mår skit. Vill inte till psykakuten men tror det är ganska oundvikligt så länge akuten har mitt leg och ett vårdintyg.. Sen om polisen prioriterar en kvinna med självmordstankar eller andra saker det vet jag inget om, men ingen har kommit än Så misstänker att det  är akuten eget sätt att hota! Men det är jobbigt att ligga här hemma på min soffa i mörkret för att jag inte vill att polisen ska veta att jag är hemma....

Tårar som  rinner på mina kinder emellanåt.

Likes

Comments

​Privatpersoner som kom springande och höll fast mig när jag stod på utsidan av bron. Jag skrek att dem skulle släppa mig. De ringde 112. Jag ville dö. VILL! Men brandkår, ambulans och polis kom. Brandkåren satte fast mig i broräcket med något säkerhetsbälte. Stegbilen kom. De fick slita ner  mig från bron. De höll fast mig. Min ångestnivå var så fruktansvärt hög. Väl på marken tog poliserna tag i mig och sa att det fanns redan ett beslut. De fick ta in mig i bilen med våld... I bilen försökte jag skada mig genom att dunka huvudet i rutan. Men polisen som satt med mig i baksätet stoppade mig. Han höll stenhårt i mig. På psykakuten var min ångest så hög att jag till slut försökte rymma genomn slussen och ta brandutgången.

Olägligt nog kom en kille som jobbar på en avdelning och han tog tag i mig och med hjälp av han fick de tillbaka mig in på psykakuten. Väl där inne tar jag en plastsked men en sjuksköterska förstår direkt vad jag har i tankarna och tar tag i mig och ber mig lämna skeden. Bryter sönder den. Hon skriker efter hjälp och helt plötsligt är jag fasthållen av fyra personal. Jag blir utagerande och kämpar emot och börjar sparka och försöker slita mig loss. De tar ner mig på golvet och jag får mer panik och blir mer våldsam. Efter en stund säger sköterskan att de ska släppa mig, de säger att det de gör bara får motsatt effekt. Så de släpper mig och bestämmer sig för att ha vak på mig.

Sitter i ett rum, har en bit av skeden kvar. Bryter sönder den och drar över armen i ett sår som jag redan tillfogat mig för några dagar sedan. Jag blir stoppad av sköterskan och återigen sitter jag på golvet, denna gången satte jag mig där själv och börjar dunka huvudet i elementet.  Hon håller i mig. Sen får jag prata med läkaren.

Tre av frågorna är det mest väsentliga i samtalet: Vill du stanna här? NEJ!

Har du självmordstankar? JA! Har du några planer på att ta ditt liv! NEJ!  (säger man ja kommer man bli kvar)

Han pratar sedan med en erfaren kollega och kommer tillbaka och säger att jag kan gå hem....

Ja och där och då kom ångesten. Sköterskan såg det! Läkaren vet jag inte! Men tårarna som jag försökte hålla tillbaka. De glänste i mina ögon! Jag fick  åka hem i det tillstånd som jag befann mig i...jag tycker det var bra att jag fick åka hem för hatar det stället. Men tankarna om självmord finns kvar!

Likes

Comments

Drakarna fick min hjälp. Vet dock inte om alla är hjälpta! Men gick till spårvagnshållplatsen i Hjällbo. Gick på spåret in i tunneln. Två spårvagnar stannade. Den ena åkte igen när jag inte ville följa med. Den andra kom föraren ut och frågade hur jag mådde. Jag sa som det var! Att jag hjälper drakarna som är på hållplatsen i Hjällbo. Jag sa att de inte kunde vara där utan att jag hade hjälpt dem in i tunneln. Föraren sa att det var mycket bra att jag hjälpt drakarna så han tog med mig på spårvagnen. Frågade om de ringt polis. Han sa nej. Jag gick av i Hjällbo och det fanns en del drakar kvar. Hörde sirener. Sprang till en buss och drakar följde med. Sen åkte jag till Burmabacken och gick upp för den. Lämnade en del drakar i skogen innan jag gick ner för backen. Hörde sirener. Trodde de letade efter mig. Livrädd - jag skulle ju bara hjälpa drakar. Sen kom det en polisbil vilka tyckte jag gick för nära kanten. Ville inte visa hur det stod till så gick längre in på linjen av rädsla för att de skulle få veta att jag vart i Hammarkulletunneln.

Lyckades ta mig ner för backen. Ångest över allt som hänt! Självmordstankar på det! Tog mig till Hjällbo. Genade över en stor väg. En bil stannade, vevade ner rutan men låtsades inte om att jag såg den. Den åkte iväg utav bara sjutton och jag sprang över vägen. Av rädsla att någon skulle ta mig och köra mig till psykakuten.

Mår inte alls bra. Men ska träffa min sköterska på psykmottagningen imorgon. Ska berätta om detta för henne, men jag tänker fan inte prata med läkaren för då är det en enkelbiljett till psykakuten. Vill inte det. Jag drar iväg om sköterskan hotar med läkaren. Kommer i varje fall imorgon att ta en promenad i Burmabacken till Hjällbo och inspektera ifall några drakar är kvar i Hjällbo. Vad jag skall göra med dem i så fall det vet jag inte! För kan inte gå in i tunneln igen.

Tänk så enkelt att snubbla i backen och ramla ut i vägen och bli mosad, eller ramla in i en lyktstolpe och få en stor blödning så att jag dör, att få döden att se ut som en olycka.

Samtidigt som alla dessa självmordstankar, hallucinationer och ångest hemsöker mig så blir min ätstörning bara värre och värre. Men bör äta något. Vill inte äta något! Funderar på att köpa isbergssallad, gurka, knäckebröd, smör, citron och några äpplen. Det är det enda som skulle kunna slinka ner i veckan. Skulle jag hamna på psyket så skulle jag svälta helt.

Tänker ha en vecka utan hetsätning, godis, kakor, bullar - tänker verkligen det. Om jag klarar en vecka så klarar jag en vecka till. Om jag äter det jag skrev ovan. Går mina promenader. Försöker minska laxermedlet lite grann. Inte över 100 droppar/dag. Sen försöka minska dosen och inte öka igen.

Att bli smal är det som skulle kunna förändra mitt liv. Jag vill väga 45 KG. Det målet hade jag när min ätstörning tog fart. Men sen gick det åt fel håll. Men vikten går neråt. Önskar att jag kunde komma ner till 85 under veckan. Det spelar ingen roll hur. Men om jag skulle hamna på psyket blir det automatiskt svält tills någon tvingar mig att äta. Vet absolut inte hur jag ska överleva detta liv - för det är inget liv!

Jag tänker börja med att sova! För min sjuksköterska väntar på mig imorgon

Likes

Comments