MIN FÖRÄNDRADE SYN PÅ TRÄNING

Min syn på träning har förändrats kopiöst det senaste halvåret. Förut var jag mest nöjd efter ett träningspass om svetten rann, vaden krampade och huvudet var ovanför papperskorgen. Jag älskade att köra skiten ur mig. Jag kände mig oemotståndlig när jag kunde koppla på psyket till den mån att kroppen nästan kollapsade. Burpees och högintensiva intervaller var solklara favoriter. Men det var då och inte nu.

Efter i våras, när min nästipp snuddade väggen, har jag behövt rannsaka, omvärdera och förändra stora delar av mitt liv- träningen bland annat. När jag väl började må dåligt var träningen inget problem. Mycket av det tror jag beror på den konstanta stressen jag kände då som lämpade sig väl med högintensiv träning. Pulsen skiljde sig föga lite mellan arbetspuls och vilopuls. Stresspåslaget var konstant oavsett vad jag gjorde.

Sedan kom sommaren. Jag var sjuk från början av juni till slutet av augusti. Träningen uteblev. Istället ägnade jag mig åt att möta mina känslor och utveckla relationen till återhämtning. Diset i huvudet började successivt lätta även fast tröttheten bestod och orken inte var densamma som förut. Jag började förstå saker och ting. Inte allt, men en del.

Efter Málaga började jag träna igen i hopp om att efter några veckor kunna trappa upp för att komma ikapp med sommarträningen jag hade missat med innebandyn. Ganska snart förstod jag att några veckor skulle bli längre tid än så. Nog för att konditionen blev bättre fanns, eller snarare finns, inte orken där längre på samma sätt. Min kropp är fortfarande stresskänslig vilket gör att högintensiv träning både dränerar mig på energi och skapar ett ångestpåslag som får lungorna att krympa.

Idag tränar jag alltid efter min dagsform. Tränar jag för hårt får jag inte de positiva hälsoeffekterna som är anledningen till varför jag tränar. Istället för ny energi blir jag orkeslös, tvär istället för glad, stressad istället för lugn och svag istället för stark. Det finns en bild, som jag förut var övertygad gällde, om att hård träningen är den enda träningen som ger oss något. Men NEJ! Träningen ska alltid utgå från oss själva.

Jag saknar träningen som genererar en flod av svett rinnandes från ansiktet, kramp i vaden och ansiktet ovanför papperskorgen, typ innebandyn. Men till skillnad från förr har jag insett att den typen av träningen är inte vad som krävs för att nå de positiva hälsoeffekterna. Det kan räcka med en promenad, lugn joggingtur eller några enstaka situps. Allt handlar om att anpassa sig efter ens egna förutsättningar. Inget annat.

Gillar

Kommentarer

Hanna
,
Du är så klok och tycker det är fint att du delar med dig av dina funderingar kring livet. Kram!!
wilsoon
wilsoon,
Vad snäll du är, tack!<3 Tycker det är svårt att veta hur personlig jag ska vara och inte, men kul att det uppskattas. Kram på dig!
nouw.com/wilsoon