LÅT MIG VARA TJUGO ÅR I BÖRJAN AV LIVET

Frågar en kvinna jag ser upp till vad hennes tips till en tjugoårig tjej är. Hon svarar: "Var shameless i allt! Ta risker, ha kul, stressa inte (du har hela livet framför dig). 20+ åren ska vara där för att utforska!! Don't settle down for nothing som inte känns helt fantastiskt! Sätt dig själv först!". Jag läser. Pausar. Det ilar i kroppens hjärtcentrum och ända ut i armarna.

Jag har levt mitt första år i vuxenlivet. Ett år har gått sedan jag lämnade skolans byggnad. Jag har jobbat, hållit kvar de vänner jag har velat ska stanna och hittat ett nytt sammanhang som inte innefattar skolböcker framför mig dagarna i ända. Jag har förändrats. Blivit modigare, insett att alla inte vill mig väl, hur viktigt det är att säga stopp och att gräset är betydligt grönare på andra sidan, men inte som på en golfbana utan mer som på en äng. Lite fläckigt där och var.

Att vara vuxen är att lära sig livet. Kastas in och slungas runt. Förväntas att man ska veta lika mycket som de med barn och sambo, och någonstans är det där kvinnans ord träffar mig. Jag är tjugo år och behöver inte veta någonting. Jag behöver inte lyssna på de som förväntar sig att jag ska veta allting. De som inte vill se mig göra val de själv kanske önskar att de gjorde. Inte kan glädjas åt min ungdom. Att jag vill leva och upptäcka. Kanske inte alltid vara normen.

Jag är tjugo år och vill leva för mig själv tillsammans med de som tycker om mig för den jag är. Omringas av just dem. Fira och upptäcka livet. Våga drömma, våga misslyckas och våga sluta vara så rädd. Så brydd. Jag vill vara tjugo år mitt i livet och accepterad för det.

Gillar

Kommentarer