EN SÖNDAG I MITT NYA LIV

"Det är så sjukt att jag gör det här på en söndag." säger jag till Filip när vi går upp för trappan till den sista våningen av konstutställning. Solljuset tränger sig igenom panoramafönsterna intill och möter min svala hy. Utanför rinner älven som om det vore vår. Hösten och våren har ändå en del gemensamt.

Jag känner hur Filip tittar på mig och jag förstår att han inte riktigt kan komma underfund med vad jag menar.

"Men det här hade jag liksom aldrig gjort för ett år sedan." förklarar jag vidare. Och det är sant. Aldrig aldrig aldrig att jag för ett år sedan skulle öppna dörren till en fuktig utställningslokal på en söndag som jag gör just nu. Sådant höll jag inte på med då. Istället satt jag framför skoldatorn i min pyjamas från tidig morgon till sen kväll. Utan pauser. Allt för att maximera och vara till lags med duktiga flickan.

Till gensvar möter jag ett leende och jag ler tillbaka, även fast det dåliga samvetet inom mig skaver som en sko man inte gått in. Att jag är här och inte där. Det går emot alla mina principer. Eller snarare principerna jag försöker bryta mig loss ifrån, eftersom jag har börjat förstå att jag är värd att göra vad jag vill, värd att ta det lugnt och värd att göra sådant som gör mig lycklig. Stolt är jag över mig själv för att jag har börjat våga tro på det.

Gillar

Kommentarer