Det har inte sjunkit in än. Att jag är klar med det jag trodde jag skulle behöva skjuta upp och aldrig orka med. Tji fick jag! Och det med lyckorus.

Om jag hade varit frisk hade jag mött det med pompa och ståt. Dansa mig svettig på ett dansgolv in på småtimmarna och snubbla över ytterdörrens sylvassa tröskel när jag åter är hemma. Men där är inte jag. Min kropp skriker efter vila. Jag känner det så fort jag vaknar därför jag är inte utvilad. Jag känner det när jag pratar därför jag har börjat snubbla över orden igen. Jag känner det i mitt känsloliv därför små händelser ger en antydan att det inte är sig likt. Till skillnad från förr lyssnar jag och möter min kropps begär.

Hurrar för mig själv för den jag var men nu inte är.

Vet det ekar tomt här, men det är inte min mening. Hinner bara inte med. På vardagarna kommer jag hem när månen lyser klart och mörkret spridit sig över himlen sedan timmar tillbaka i tiden. Jag äter, tränar, ställer mig på yogamattan, umgås med familjen och försöker komma till ro. På helgerna vilar jag flersiffriga timmar och försöker ägna mig åtminstone till något som får mungiporna att riktas uppåt därför mer än så orkar jag inte. Tyvärr.

Samtidigt skriver jag mycket! Arbetar kreativt i skolan. Ska vara filmare i en kortfilm till våren och ägnar två lektioner i veckan till att tampas med svåra, ibland till och med retfulla, skrivuppgifter. På fredag ska jag lämna in min text baserad på Frida Hyvönens låttext Imponera på mig till bedömning. Faktiskt mer spännande än rysning längs ryggraden. Eventuellt ska jag skicka iväg den till en tävling. Vi får se. Åtminstone ska ni i sinom tid få ta del av den.

Läser för övrigt en bok som har alldeles för många namn att hålla koll på för att jag ska orka med den. Damkören i Chillbury heter den. Jag har bara kommit femtio sidor in, men jag är skeptiskt. Har ni några tips på böcker? Gärna lättsamt. Gillar det.

Trött trött trött. Och nej, jag tänker inte sluta tjata om det därför min trötthet är en sådan central del i mitt liv just nu. Önskar innerligt efter den dagen jag får vakna upp utvilad, kan träna hårt utan att få ett ångestpåslag från helvetet och känna mig som mig själv igen. Just nu är jag inte där och det är bara att gilla läget.

För några nätter sedan rubbades min sömn inte av mig själv, hör och häpna, utan av en brandvarnare vars batteritid sjöng på sista versen. *Pip pip pip* hördes det hela natten och enda fram till eftermiddagen. Slutligen när vi hade vänt upp och ner på hela huset hittade vi boven i vår extremt stökiga byrå. Ni vet en sådan byrå som samlat skrot sedan sedan familjen flyttade in och där endast översta lådan används? Hursomhelst (vad jag egentligen ska komma till) hittade vi även mammas gamla mp3. Förutom Magnus Uggla, Jill Jonsson och Arvingarna fann jag även livets avslappningsövning. Mitt sömnpiller sedan dess.

Annars då? Jag blir vuxen om två veckor. Lyssnar på musik från 2017 i väntan på ny bra musik. Mitt hår är smutsigt då jag inte tvättat det sedan måndags vilket inte hör till vanligheterna. Jag försöker trappar ner på allt som inte handlar om återhämtning. Mamma satte nyss på TV:n så nu känner jag hur min förmåga att fokusera ebbar ut. Vad händer i ert liv? Berätta berätta berätta.