2022. Första året på länge jag inte haft skrivandet som det mest centrala i mitt liv. Jag skriver fortfarande. I min dagbok, mail till kunder och i meddelanden på Facebook. Skriver jag och delar med mig fortfarande? Tänker jag skrivande som jag gjorde förr när jag kunde sitta på bussen och fundera hur jag på bästa sätt skulle kunna beskriva känslan av att sitta på just det här bussätet? Nej, jag gör nog inte det.

Någonstans är det en liten sorg i mig. Att jag har kommit bort från det jag har hållit allra kärast. En del tror jag kommer med att jag inte har haft Instagram sedan årskiftet. Instagram har fött mycket inspiration, bränder och olycka i mig som fått mig att vilja skriva. Också har Instagram gjort det naturligt för mig att dokumentera, något som för mig går hand i hand med mitt kreativa skrivande. De senaste månaderna har min kamerarulle gått från att fånga meningsfulla stunder till skärmdumpar på recept och kvitton.

En annan grej varför jag har tappat bort skrivandet är nog livet. Allt som har hänt. Kärlek, sjukdom, flytt , kallelser, ny vardag, bortgång, kampen att inte tappa fotfästet, att fortsätta andas.

Jag tror inte vägen tillbaka är att logga in på min användare igen och spendera otaliga timmar tittande på pinnsmala retuscherade influensers eller inte tillåta livet hända. Tvärtom. Jag tror vägen tillbaka är att låta mig vara fri från medier som gör mig vilsen i vad jag själv vill och dra nytta av att livet händer. Skapa för mig själv och se det som en bonus om andra vill vara med. Jag har det inom mig. Det är i alla fall inte borta.

Senast jag hörde av mig till er var jag ihopsydd och omtöcknad.

Det var påsk och jag var sängliggande fram till femte dagen. Påskdagen. Dagen Jesus och nu även jag återuppstod. Ljuset kändes som knivar i mina ögon, men det var skönt att andas friskluft. Och så fick jag träffa Müsli för första gången med de bruna ögonen och viftande svansen.

Veckan därefter jobbade jag på distans några dagar för att få komma tillbaka till vardagen i egen takt. Om rasterna virkade jag på mitt sommarplagg eller drack kaffe medan jag läste Dina händer var fulla av liv som jag önskar alla högstadiebarn obligatoriskt behövde läsa i skolan.

En vana jag har tagit vidare när jag återvänt till stan och gått från lantbo till stadsbo på heltid. Jag har en egen nyckel nu, säng, spis och prylar. Ett eget hem jag ska ta hand om alldeles själv.

Under de två senaste månaderna har jag känt mig som karaktären med machete i fruktspelet som blev populärt för några år sedan. Mobilspelet där man skulle hugga sönder bananer, meloner och andra exotiska frukter innan de träffade karaktären. Precis så har mina två senaste månader varit. Skillnaden är att det har varit jag som hållit i macheten och att jag har inte hunnit eliminera mina hot som har sylats mot mig. Istället har jag fått försöka svabba bort resterna som täckt mig. Om och om igen.

I allt det här tog jag med mig Kevin en dag efter jobbet för att äta middag vid älven sittande i hängmattan. Både för att fly och läka. Läka och fly.

Vecka 9 har snart hänt. Jag började veckan med att åka längdskidor med moster längs havsbryn, skogsstigar och skoterspår. Vi pratade om nytillskottet som tillkommit till familjen, hur det är att vara tjugo-någonting och vänskapsrelationer. Innan vi vände tillbaka satte vi oss på våra skidor i en snödriva och åt varsin frukt med ansiktena vända mot solen. Konstaterade att detta minsann är livet. Vad skulle man göra utan det här?

Sedan började jag ett nytt jobb där jag ska öppna brev med brevkniv, svara på mail och ha fasta tider igen för första gången sedan gymnasiet. Det kittlas i magen när jag tänker på att få rutiner igen och slippa få samtal som säger att jag måste hoppa in även fast jag ska vara ledig.

Efter att tiden hade blivit slagen för att lämna kontoret för helg mötte jag upp Ellen på Orangeriet. Vi hamnade längst in i lokalen vid en soffa. Där drack vi vin, åt chark och försökte överrösta basen som dånade genom väggen från klubben intill. Bartendern jag hade gått fram till för att beställa kom efter en stund med stearinljus för att bryta dunklet som Ellen hade försökt lösa med lampan på sin telefon. Det lönar sig med att vara snäll, tänkte jag. Det gör det alltid.

Kvällen med Ellen var skratt. Det, alltså skrattet mitt, har förändrats. Skrattet har fått en klang och något genuint över sig igen. I början trodde jag att jag forcerade det. Nu förstår jag att det bara var främmande för att det inte hade varit närvarande under en tid.

Nu ska jag krypa ned i vårt utomhusbad. Låta solen ge fräknar till mina kinder och låta kroppen slappna av. Börja om för en ny vecka.