Känner mig bräcklig. Skör. Som isen på sjön som går från tunn till kraftig, kraftig till tunn, repeterat enda fram till det blir sommar igen.

Vet inte vad det beror på och mest av allt försöker jag inte bli rädd. Rädd att jag håller på att falla tillbaka till där jag var i våras. Försöker varken förstora eller förminska, även fast jag vet att det är bara försten efteråt jag har facit i min hand. Försöker rida ut stormen. Om det ens blir någon. Just nu ser jag mörkgråa bolmande moln. Inte så mycket mer.

Samtidigt som jag knäpper min illröda regnjacka försöker jag tänka rationellt. Ser framför mig listan som psykologen och jag knåpade ihop för några veckor sedan med skillnader från nu och då. En skillnad är att jag ser när stormen börjar uppbådas. Ögonen sluts inte för att skyla mig från verkligheten. Jag ser, stannar, tar till mig och förändrar. Försöker i den mån jag kan. Ger mig själv en eloge för det.

Det har inte sjunkit in än. Att jag är klar med det jag trodde jag skulle behöva skjuta upp och aldrig orka med. Tji fick jag! Och det med lyckorus.

Om jag hade varit frisk hade jag mött det med pompa och ståt. Dansa mig svettig på ett dansgolv in på småtimmarna och snubbla över ytterdörrens sylvassa tröskel när jag åter är hemma. Men där är inte jag. Min kropp skriker efter vila. Jag känner det så fort jag vaknar därför jag är inte utvilad. Jag känner det när jag pratar därför jag har börjat snubbla över orden igen. Jag känner det i mitt känsloliv därför små händelser ger en antydan att det inte är sig likt. Till skillnad från förr lyssnar jag och möter min kropps begär.

Hurrar för mig själv för den jag var men nu inte är.

Vet det ekar tomt här, men det är inte min mening. Hinner bara inte med. På vardagarna kommer jag hem när månen lyser klart och mörkret spridit sig över himlen sedan timmar tillbaka i tiden. Jag äter, tränar, ställer mig på yogamattan, umgås med familjen och försöker komma till ro. På helgerna vilar jag flersiffriga timmar och försöker ägna mig åtminstone till något som får mungiporna att riktas uppåt därför mer än så orkar jag inte. Tyvärr.

Samtidigt skriver jag mycket! Arbetar kreativt i skolan. Ska vara filmare i en kortfilm till våren och ägnar två lektioner i veckan till att tampas med svåra, ibland till och med retfulla, skrivuppgifter. På fredag ska jag lämna in min text baserad på Frida Hyvönens låttext Imponera på mig till bedömning. Faktiskt mer spännande än rysning längs ryggraden. Eventuellt ska jag skicka iväg den till en tävling. Vi får se. Åtminstone ska ni i sinom tid få ta del av den.

Läser för övrigt en bok som har alldeles för många namn att hålla koll på för att jag ska orka med den. Damkören i Chillbury heter den. Jag har bara kommit femtio sidor in, men jag är skeptiskt. Har ni några tips på böcker? Gärna lättsamt. Gillar det.