Jag åkte till Varberg

Hej vänner!
Jag åkte till Varberg med min kille i tisdags. Kvällen innan hittade han mig hulkande vid matbordet. Jag hade panikkänslor, oroade mig för om jag skulle orka, trivas och klara av det. Velade om det skulle vara gott eller ont för mig. Om jag ville visa mig i upplösningstillstånd framför människor jag inte hunnit lära känna. Men vet ni? Det blev så bra.


Vi körde körde körde. Pratade, lyssnade på Benjamin Ingrosso och höll hand tills vi var framme i Örebro där vi skulle slå upp tält och sova. Jag var nervös. Senast jag hade tältat var i niondeklass. En upplevelse jag minns med illamående och lukten av öppnade pringlesrör i instängt tält.


Men det gick bra! Jag somnade till fågelsång som inte finns där jag bor och vaknade till tält i solljus. Sedan satte jag mig på en parkbänk med Svante intill mig medan Kevin sov en extra timme eftersom han var tvungen att köra sista biten själv.
Insåg där och då att i mitt framtida liv behöver jag ett jobb där jag får välja när jag vill jobba på distans eller inte. Jag vill kunna ha den friheten under ansvar. Det får mig att växa. Gör mig lycklig.



Samma kväll gick vi ned till havet vi bodde intill. Svante jagade pinnar och vi fick andas in doften av tång.

Mysstund med min lurviga vän!

Jag kände mig som en sommartjej trots att barbent inte var ett alternativ och fräknarna från påsk är borta sedan länge.

Förutom att jag för första gången fick åka till Varberg och köra bil söderut fick jag även testa på att surfa för första gången. Dagen innan hade Kevin och jag fotat några vänner till honom som surfade. I min tystnad tänkte jag Vad är det här för sjuka människor som väljer att ägna sin fritid åt det här i Sveriges klimat? Men sedan testade jag själv. Jag kan inte säga att jag förstår helt, men jag längtar redan till min nästa gång.
Tack Varberg för den här gången.
Kommentarer