" /.../ Skulle vara intressant att veta om du bemöts ofta av typ oförstående vuxna eller andra som försöker förminska din trötthet på något sätt och i sånna fall hur du hanterar det och bemöter det. /.../"

Baserat på urklippet från kommentaren ovan tänkte jag göra en punktlista med några kommentarer jag har fått sedan i våras som sårat mig. Viktigt att poängtera dock är att jag känner mig väldigt skonad från att ha blivit bemött dåligt. Jag har haft turen att ha ett enormt stöd från alla håll och kanter. Längtar innerligt till dagen jag kan ge tillbaka för allt det dem i min omgivningar har gjort/gör för mig. Er är jag evigt tacksam <3

Egentligen är jag kanske inte rätt person att fråga när det kommer till detta, men samtidigt är jag så jäkla skör bitvis, men på något sätt stärker denna resa mig också. Den ger mig skinn på näsan. Jag finner tröst i att det finns en sådan liten förståelse för utmattning och trötthet i samhället, trots att det är nutidens folksjukdom. Det gör att jag oftast (verkligen inte alltid) kan se förbi personers kommentarer som sårar, därför jag vet att det aldrig är med avsikt.

Mitt bästa tips är dialog gällande allt detta. Våga berätta om hur du mår därför det är det enda sättet de i ens omgivning ska kunna förstå. Sedan är det lättare sagt än gjort. Nedanför länkar jag två artiklar som jag tycker ALLA, oavsett om man har någon vidare koppling till ämnet, ska läsa.

• Närstående vid utmattning- Vad kan jag som närstående göra?
• 12 saker som kan hjälpa dig som anhörig till någon med utmattningssyndrom

• "Träning är ju viktigt!" när jag sekunderna innan förklarat varför jag inte längre spelar innebandy utan tränar utefter vad jag klarar av just nu och inte ger mig ångestpåslag.
• "Ja, vem är inte trött?" Jo, visst är det så. Addera bara minnesförluster, instabilt känsloliv, sömnsvårigheter, konstant trötthet och koncentrationssvårigheter.
• "Det är ju synd att det här ska hända nu."
• "Men individen bär också ett ansvar." Det är svårt när man blivit hjärntvättad sedan dagen man satte sin fot vid skolbänken.
• "Det spelar väl ingen roll när för dig. Du gör väl ändå ingenting?" från i somras när jag behövde säga upp mig från mitt jobb och skulle göra upp planer.

För typ 19 timmar sedan fick jag höstlov. Wehoo borde jag kanske känna, men det gör jag inte. Det känns likgiltigt. Inte på ett dåligt sätt. Faktum är att jag tror det jag känner är lättnad. En lättnad av att ha klarat skolstarten utan att kollapsa, bli sjukskriven eller falla tillbaka till i våras när jag blev utmattad. Är så fruktansvärt stolt över mig själv. Att min målmedvetenhet som gjorde mig sjuk, även är orsaken till att jag en dag åter kommer bli frisk.

Gällande hur jag mår är det ganska bara, skulle väl säga att jag hamnat i ett bakslag. Sömnen har varit problematiskt under en månadstid vilket tar ut sin rätt som jag nämnde i förra inlägget. Det känns som trenden börjar vända dock. Förhoppningsvis. En annan orsak är att jag förankrar mig i gamla vanor emellanåt. Inte underligt eftersom det är beteenden jag haft sedan barnsben.

.

Däremot har den här första perioden av skolåret lärt mig en del om mig själv. Lärdomar som jag är evigt tacksam att jag har fått. Vi kör en lista!

1. Att jag är värdelös på att säga nej, vilket jag blånekade (som mycket annat) förut.

2. Att jag har ett beroende till att göra klart saker eftersom jag vill "jobba bort" stressen. Har börjat lära mig att man alltid kommer ha saker att göra och därmed tränar jag mig i att sätta gränser. Det är svårt, men jag försöker.

3. Sömn är det viktigaste man har.

4. Att jag är sämst på att fira saker. Det har alltid varit ett problem att vara i nuet. Istället strävar jag konstant efter framtiden- helg, ledighet, studenten. Framtiden är min morot till att orka, men samtidigt måste jag ta tillvara till stunder som händer här och nu. När jag designa min studentmössa gick jag in med inställningen "Jag gör bort det så snabbt som möjligt", varav min kompis svarade "Men NEJ, det här är ju kul!" . På något sätt blev det en tankeställare.

5. Träning är bra så länge det är efter min dagsform.

Hur är det med er? <3

Vill inte medge det för mig själv, men är så fruktansvärt trött. Av korsordets rader kan jag bara fylla några enstaka med förklaringar till varför det är som det är. Ett svar är att solen faller mot de nakna trädknopparna vid fyra och ett annat mina sömnbesvär. Resten olöst. Samtidigt känns det som att det går en epidemi av trötthet bland mina bekantskapskretsar.

Faktum är att vardagen har rullat på relativt smärtfritt fram till nu. Det är den senaste veckan jag har börjat känna större skiftningar. Antydan till ett bakslag. Töcknet är inte konstant, men finns där mer ofta. Koncentrationen bryts och att följa med under lektionsgenomgångar blir allt tuffare. Måendet skiftar och känslor svalnar. Allt förändras.

Jag försöker inte oroa mig. Som sagt en del förklaringar kan jag finna. Höstens mörker är en omställning för alla och kanske blir det extra tungt för någon som mig. Att sömnen har varit dålig i nästan tre veckor är såklart den största boven i det hela. Jag tror och hoppas att den är på väg att bli bättre nu. Bakslag skrämmer mig, men jag försöker inte se det som ett misslyckande. Istället försöker jag värdera om, börja om och andas. Tvärtemot hur jag har agerat i sjutton år. Finner tröst i att jag har varit destruktiv mot mig själv så länge. Det gör det enklare att förstå varför det är så svårt att helt plötsligt vara snäll gentemot sig själv. Det handlar inte om att jag inte vill, bara att det gamla är djupt rotat och måste få ta sin tid innan det vågar upphöra.