Hallå i sjukstugan!

Hej hej hallå i sjukstugan! En vecka har jag befunnit mig här- invirad i täcken, käkandes på febernedsättande och i ett allmänt ynkande om mitt tillstånd. Oj vad jag sover ska ni veta! Har inte sett ett enda fyrtio minuters avsnitt av någon tv-serie därför har hunnit somna innan dess slut. Så trött och slut är jag.

Skrev i min mobilanteckning för några dagar sedan "Det enda jag önskar är att ha energi till att vara med mina kompisar, kunna träna utan bakslag och göra sådant jag mår bra av. Att klara av mina basbehov. Får jag det blir jag nog lyckligast i världen." Håller tummarna att den här genomkörningen av kroppen ger mig en ny era. Jag ber på mina bara knän.

Vad tycker vi om mina prickiga sockor förresten? Fina va! Hahah. På tal om kläder är jag övertygad att vi snart får plocka ned sommarklänningarna som ligger högst upp i garderoben. Det ligger i luften. Helt övertygad.

Gillar

Kommentarer

3 TIPS FÖR DIG SOM TYCKER TRÄNING ÄR TRÅKIGT

1. DANSA

Vem har sagt att träning måste vara slentrianmässiga löpturer och inte dans? Inte jag! På YouTube-kanalen Emkfit finns massor med dansvideos. Du hittar alltifrån latino, 70-tal och Dua Lipa. Min personliga favorit är Dirty Dancing därför ÄLSKAR den filmen och drömmer om att få vara Baby. Sedan tycker jag att Emily, Emkfit, verkar som en himla vettig tjej. Medveten om att vi alla har olika förutsättningar.

2. YOGA

En annan vettig instruktör är Adriene. Yoga With Adriene är trygghet för mig. Vissa kan absolut kanske uppfatta henne som klyschig och typisk "amerikansk", men jag kan tycka att det är ganska befriande. Sedan tror jag också att yogainstruktörer är lite som psykologer- man måste prova sig fram för att hitta den rätta. Adriene har yoga för alla tillfällen- när du vill bygga styrka, slappna av, råda bot på huvudvärken (videon ovanför) eller gråta ut.

3. HEMMATRÄNING

Något som hjälper mig att hålla igång min träning är att tänka "Något är alltid bättre än inget" (obs! inget är alltid okej också). Skala av. Att gå till gymmet där man känner sig obekväm och sämst kanske inte är bästa sättet att öka motivationen? Kanske är det bättre att gå på en planlös promenad för att sedan nästa gång komma på sig själv att känna lusten till en springtur. Träna 15 minuter mage hemma för att några veckor senare riva av ett HIT-pass ute på altanen.

Man behöver inte gå till gymmet för att bli stark. Träning gör en stark och det är därför det är så viktigt att hitta sin typ av träning. Sudda ut vad som anses vara den "riktiga" träningen. Lyfta skrot är inte för alla. Styrketräning är inte för alla. Dans är inte för alla.

Slutligen- våga göra träningen till något lustfyllt. Skit i pulsklockor och Runkeeper. Låt träning vara kravlös. Fokusera istället på hur det känns i kroppen efteråt. Det är så du märker att du blir starkare, snabbare, gladare. Inte genom att se tiderna krympa. Tro mig.

Gillar

Kommentarer

BLOGGA ELLER INTE?

Hejsan hoppsan trallelallelaaa!

Jag har tänkt en del. Skräll. Oftast märker jag knappt att jag har börjat grubbla, utan kommer på mig själv med att bara ”Vänta vänta vänta. Varför har jag börjat oroa mig ifall jag råkar köra på en älg påväg hem från jobbet ikväll? Hur gick det här till?”. Sådan är jag.

Som ni vet har jag minskat min skärmtid något kopiöst den senaste månaden. Hallelujaaa säger jag bara. Har insett att sociala medier triggar igång min oro och att jag inte mår bra av att se folk i min omgivnings klä sig snyggt en trist måndag eller hur de festar vArenDA helg när jag själv ligger i soffan utslagen efter jobb. Jag jämför mig helt enkelt för mycket.

"Varför vill jag visa upp mig så mycket?"

Något jag har tänkt på under den här perioden är varför jag känner behovet av att dela med mig om vad jag gör och vad som sker för allmänhetens beskådning. Varför vill jag visa upp mig så mycket?

Bara några dagar in på experimentet att lämna sociala medier började behovet av anonymitet växa hos mig. Jag tyckte känslan att inte veta vad andra gjorde var minst lika skön som att folk inte kunde veta vad jag gjorde. Ett tag var jag nära på att göra bloggen lösenordsskyddad. Men jag har börjat inse att bloggen, åtminstone, inte handlar om bekräftelse utan ett genuint intresse för skrivande och dokumentation. En hobby. Något jag gör när jag vill få tankarna på annat och ägna tiden åt något roligt. Har insett det nu de senaste veckorna när jag har varit utan den. Blogga eller inte. Jag väljer nog blogga. Kanske mindre personligt, men antagligen inte.

Gillar

Kommentarer