Hej vänner!

Jag åkte till Varberg med min kille i tisdags. Kvällen innan hittade han mig hulkande vid matbordet. Jag hade panikkänslor, oroade mig för om jag skulle orka, trivas och klara av det. Velade om det skulle vara gott eller ont för mig. Om jag ville visa mig i upplösningstillstånd framför människor jag inte hunnit lära känna. Men vet ni? Det blev så bra.

Vi körde körde körde. Pratade, lyssnade på Benjamin Ingrosso och höll hand tills vi var framme i Örebro där vi skulle slå upp tält och sova. Jag var nervös. Senast jag hade tältat var i niondeklass. En upplevelse jag minns med illamående och lukten av öppnade pringlesrör i instängt tält.

Men det gick bra! Jag somnade till fågelsång som inte finns där jag bor och vaknade till tält i solljus. Sedan satte jag mig på en parkbänk med Svante intill mig medan Kevin sov en extra timme eftersom han var tvungen att köra sista biten själv.

Insåg där och då att i mitt framtida liv behöver jag ett jobb där jag får välja när jag vill jobba på distans eller inte. Jag vill kunna ha den friheten under ansvar. Det får mig att växa. Gör mig lycklig.

Samma kväll gick vi ned till havet vi bodde intill. Svante jagade pinnar och vi fick andas in doften av tång.

Mysstund med min lurviga vän!

Jag kände mig som en sommartjej trots att barbent inte var ett alternativ och fräknarna från påsk är borta sedan länge.

Förutom att jag för första gången fick åka till Varberg och köra bil söderut fick jag även testa på att surfa för första gången. Dagen innan hade Kevin och jag fotat några vänner till honom som surfade. I min tystnad tänkte jag Vad är det här för sjuka människor som väljer att ägna sin fritid åt det här i Sveriges klimat? Men sedan testade jag själv. Jag kan inte säga att jag förstår helt, men jag längtar redan till min nästa gång.

Tack Varberg för den här gången.

2022. Första året på länge jag inte haft skrivandet som det mest centrala i mitt liv. Jag skriver fortfarande. I min dagbok, mail till kunder och i meddelanden på Facebook. Skriver jag och delar med mig fortfarande? Tänker jag skrivande som jag gjorde förr när jag kunde sitta på bussen och fundera hur jag på bästa sätt skulle kunna beskriva känslan av att sitta på just det här bussätet? Nej, jag gör nog inte det.

Någonstans är det en liten sorg i mig. Att jag har kommit bort från det jag har hållit allra kärast. En del tror jag kommer med att jag inte har haft Instagram sedan årskiftet. Instagram har fött mycket inspiration, bränder och olycka i mig som fått mig att vilja skriva. Också har Instagram gjort det naturligt för mig att dokumentera, något som för mig går hand i hand med mitt kreativa skrivande. De senaste månaderna har min kamerarulle gått från att fånga meningsfulla stunder till skärmdumpar på recept och kvitton.

En annan grej varför jag har tappat bort skrivandet är nog livet. Allt som har hänt. Kärlek, sjukdom, flytt , kallelser, ny vardag, bortgång, kampen att inte tappa fotfästet, att fortsätta andas.

Jag tror inte vägen tillbaka är att logga in på min användare igen och spendera otaliga timmar tittande på pinnsmala retuscherade influensers eller inte tillåta livet hända. Tvärtom. Jag tror vägen tillbaka är att låta mig vara fri från medier som gör mig vilsen i vad jag själv vill och dra nytta av att livet händer. Skapa för mig själv och se det som en bonus om andra vill vara med. Jag har det inom mig. Det är i alla fall inte borta.

Påsken blev inte som planerad. Jag hamnade i en operationssal istället för skida ned för fjäll. Det började i måndags på morgonen. Mamma skällde ut mig när hon hörde bilarna åka över bron i bakgrunden när vi pratade i telefon. Hon förstod att jag var på väg till jobbet. Hon sa åk till akuten.

Väl på akuten togs det prover, fick stetoskop mot bröstet, hälldes gel på magen, kändes och klämdes. Sedan blev jag inlagd. Fick dropp. Läste och sov om vartannat. Försökte hålla mitt huvud kallt och skulle säga att jag gjorde det fram tills jag låg där i den sterila operationssalen under våldsamma ljusrör. Narkossköterskan med snälla ögon frågade om jag var som en fågel, vilkens art jag inte kommer ihåg, som från utsidan har ett lugnt sken men inombords flaxar runt i panik. Ja, svarade jag. Det känns som att min puls är i 180. Narkosläkaren granskade skärmen som följde min puls. Den är bara 80 fick jag till gensvar.

Idag har jag varit hemma tre dagar. För första gången har känslorna börjat komma ikapp. Tankar om vad jag har varit med om, vad som hade hänt om jag inte åkt in när mamma sa till mig, hur tacksam jag är mot dem som tar hand om mig och hur kroppen sakta men säkert börjar återvända till det normala. Jag saknar min kropp innan den blev sjuk. Det gör man alltid. Jag är tacksamflr min kropp. Den kanske inte är exakt som förr, men det gör mig inget, jag är glad för allt.

Det är lite jobbigt nu men que sera sera.