”Det känns som jag har förlorat skrivandet”

2022. Första året på länge jag inte haft skrivandet som det mest centrala i mitt liv. Jag skriver fortfarande. I min dagbok, mail till kunder och i meddelanden på Facebook. Skriver jag och delar med mig fortfarande? Tänker jag skrivande som jag gjorde förr när jag kunde sitta på bussen och fundera hur jag på bästa sätt skulle kunna beskriva känslan av att sitta på just det här bussätet? Nej, jag gör nog inte det.

Någonstans är det en liten sorg i mig. Att jag har kommit bort från det jag har hållit allra kärast. En del tror jag kommer med att jag inte har haft Instagram sedan årskiftet. Instagram har fött mycket inspiration, bränder och olycka i mig som fått mig att vilja skriva. Också har Instagram gjort det naturligt för mig att dokumentera, något som för mig går hand i hand med mitt kreativa skrivande. De senaste månaderna har min kamerarulle gått från att fånga meningsfulla stunder till skärmdumpar på recept och kvitton.

En annan grej varför jag har tappat bort skrivandet är nog livet. Allt som har hänt. Kärlek, sjukdom, flytt , kallelser, ny vardag, bortgång, kampen att inte tappa fotfästet, att fortsätta andas.

Jag tror inte vägen tillbaka är att logga in på min användare igen och spendera otaliga timmar tittande på pinnsmala retuscherade influensers eller inte tillåta livet hända. Tvärtom. Jag tror vägen tillbaka är att låta mig vara fri från medier som gör mig vilsen i vad jag själv vill och dra nytta av att livet händer. Skapa för mig själv och se det som en bonus om andra vill vara med. Jag har det inom mig. Det är i alla fall inte borta.

Gillar

79 dagar utan instagramflödet

I januari, när snön fortfarande låg decimeter tjock, loggade jag ut från Instagram. Sa hejdå till nutids-uppdateringar från. kompisar dansade under stroboskop, nyheter i patos och förvrängda bikinibilder från mina käraste influenser. Det har gått några månader och jag saknar faktiskt bitar av den låtsas värld som var vår. Nu är er. Jag saknar att fota, redigera, posta. Det där kreativa. Jag saknar också ruset av dopamin när bekräftelse, beröm, nya följare och hjärta efter hjärta rullar in. Eller när någon har lagt ut en ny bild. Det där beroendeframkallande.

Längtan, får den mig att vilja komma tillbaka? Inte just nu. Jag anser att både liven omkring mig och mitt egna liv har blivit mer intressant sedan januari. Jag måste berätta och bli berättad för för att veta vad som händer. Ställa följdfrågor. Ärligt talat är det tiogånger roligare än att se en bild i ett flöde som inte lever upp till det gamla sägen om att en blid säger mer än tusen ord.

Farvälet har gjort det möjligt för mig att få en starkare självkännedom gällande hur jag vill leva, vad jag vill göra och testa. Det gör något med en att inte influeras av, ja, kanske femtiotals olika människor om dagen? Räcker det ens? Idag är påverkan mindre och mer samlad. Den kommer från människorna jag träffar, krönikan jag väljer att läsa eller klädsidan jag vill handla nya byxor ifrån. Valen färre och vilka är mitt val, Det är som att bara få se tv på kvällstid och ha ettan och tvåan att välja mellan.

Gillar

"Jag känner mig liksom oövervinnlig efteråt"

Men Wilma! Vad gör du uppe så tidigt en lördagsmorgon?

- Hahah hej! Jag är ute hos min killes föräldrar och håller på skyffla bort snön från isvaken vi använde i början av året. Jag bände nyss bort lastpallen och som en glad överraskning hade det knappt frusit något där under.

Vad spännande! Brukar du isbada ofta?

- Nej inte alls! Detta är andra gången jag kommer göra det. Bestämde mig redan igår när jag såg väderprognosen som lovade strålande sol att det var dags igen.

Hallå skulle inte du bada?

- Jo, men först måste vi njuta lite av solen, äta lunch och rasta hunden. Den här ryggsäcken är svintung! Vill du känna?

Hahah nej det är lugnt. Hur långt ska vi gå?

- Ser du udden där borta? Jag skulle gissa att vi slår läger där.

Wilma ska du inte hjälpa till?

- Det är väl sedan gamalt att den som bär är den som vilar sedan. Skämtar bara. Måste bara hämta andan.

Vad gör du helst på en lördag?

- Det jag gör just nu- ligga i en solgrop, känna senvinterns solstrålar mot ansiktet, få rökdoft i håret och ha människor jag tycker om nära. Under gymnasietiden blev naturen min trygga plats och det har som bara fortsatt såhär två år senare. Värderar lugnet och ron som finns här ute väldigt högt. Det läker det som behöver läkas.

Tack för fikat förresten! Det var skönt att värma sig inomhus ett tag efter lunchen. Okej, du gör det ser jag. Jag ska vara tyst.

- Hahah det är lugnt! Men absolut jag är inte särskilt pratglad just nu. Det är verkligen svinkallt idag! Jag har redan tappat känseln i mina fötter.

- Fråga mig inte varför jag gör det här därför jag vet inte.

Hallå... Går det bra?

- Jajamän, bara lite kallt! Eller jag ska inte ljuga- det är skit kallt. Det är dock det här som är hela grejen. Att jag kan befinna mig i nollgradigt vatten, prata med dig obehindrat och hålla min andning lugn när det enda den vill är att skena iväg. Det är nog därför jag tycker om det här. Jag känner mig liksom oövervinnlig efteråt.

Gillar