Solen skiner när jag kliver ut ur gallerian. Dunjackan som var perfekt imorse är nu alldeles för varm. Pensionärer sitter på parkbänkar och blundar upp mot himlen. Själv går jag. Snabbt snabbt snabbt. Hem hem hem. Fort fort fort. Men när jag sjunker ner i soffan hemma med en skål flingor och datorn framför mig öppnar jag fönstret och låter solens strålar dansa mot min hy. Jag blundar som om jag sitter på en parkbänk. Funderar om jag ska gå på en promenad, men jag orkar faktiskt inte.

Faktum är att det inte är mycket jag känner ork för. Eller ska jag säga motivation? Allt känns ganska blaha blaha. Känns som jag har haft PMS i flera veckor, men till och med jag vet att det biologiskt omöjligt. Hade varit fint om man var ett undantagsfall. Men aja.

Nyss hjälpte jag en vän med sitt personliga brev. Snart ska jag duscha av mig dagen som har varit. Om ett tag ligger jag nedbäddad framför tv:n och tittar på en vän. Det är vår och det är alltid någonting. Jag är tacksam för vår, mina vänner, min familj, lugn och frihet. Påsk. Den är jag också tacksam för. Och böcker. Jättemycket böcker. Min härligaste verklighetsflykt.

Låt höra, hur är det med dig?

Hejsan hoppsan trallelallelaaa!

Jag har tänkt en del. Skräll. Oftast märker jag knappt att jag har börjat grubbla, utan kommer på mig själv med att bara ”Vänta vänta vänta. Varför har jag börjat oroa mig ifall jag råkar köra på en älg påväg hem från jobbet ikväll? Hur gick det här till?”. Sådan är jag.

Som ni vet har jag minskat min skärmtid något kopiöst den senaste månaden. Hallelujaaa säger jag bara. Har insett att sociala medier triggar igång min oro och att jag inte mår bra av att se folk i min omgivnings klä sig snyggt en trist måndag eller hur de festar vArenDA helg när jag själv ligger i soffan utslagen efter jobb. Jag jämför mig helt enkelt för mycket.

Något jag har tänkt på under den här perioden är varför jag känner behovet av att dela med mig om vad jag gör och vad som sker för allmänhetens beskådning. Varför vill jag visa upp mig så mycket?

Bara några dagar in på experimentet att lämna sociala medier började behovet av anonymitet växa hos mig. Jag tyckte känslan att inte veta vad andra gjorde var minst lika skön som att folk inte kunde veta vad jag gjorde. Ett tag var jag nära på att göra bloggen lösenordsskyddad. Men jag har börjat inse att bloggen, åtminstone, inte handlar om bekräftelse utan ett genuint intresse för skrivande och dokumentation. En hobby. Något jag gör när jag vill få tankarna på annat och ägna tiden åt något roligt. Har insett det nu de senaste veckorna när jag har varit utan den. Blogga eller inte. Jag väljer nog blogga. Kanske mindre personligt, men antagligen inte.

Jag går till bokinkastet efter lunch som ligger vid min gamla grundskolas innergård. Ute på skolgården spelar några killar fotboll. Niondeklassare för att vara exakt. Ena killen avslöjar att de är det, niondeklassare, på sättet han agerar när han får syn på mig och dammar av ett stenhårt skott mot fotbollsmålet precis när jag ska gå förbi. Han missar med flera meter. När han springer förbi mig för att hämta bollen är näsan i det blå, men kinderna röda. Det är som att se sig själv igen. Femtonåriga Wilma, världsvan och självsäker men med blossande kinder för minsta lilla.

När jag kommer hem igen ställer jag mig i duschen och låter vattnet lugna mig. Kanske laga mig en aning. Sedan ställer jag mig framför spegeln med vante på ena handen och brun-utan-sol i andra och börjar smörja in kroppen. Uppifrån och ned. Senast jag gjorde det var förra året inför studenten. Och hur banalt det än låter var det här mitt bidrag till att bryta tristessen en aning. Väcka nyfikenheten och motivation. Därför om jag ska vara ärlig är det lite, inprincip inget, som väcker lust just nu. Allt känns ganska blaha blaha. Jobbätasovajobbätasovajobbätasova.

Jag gillar inte tanken på att förlita mig på att våren ska bli en mirakelkur för min likgiltighet. Istället tar jag inspiration från 925-facebookgrupp om hobbys när jag kväll efter kväll med en suck inser att det blir ännu en kväll sittandes i soffan. Jag samlar mina närmsta kompisar för att se PH-premiären efter jobbet istället för se den själv. Jag applicerar brun-utan-sol för istället för bodylotion efter duschen och vet varken om jag ska skratta eller gråta för att det förmildrar likgiltigheten för en stund. Och jag tröstar mig i att det är nog bra många fler än jag som har känt så här en bra stund.