Jag åkte till Varberg

Hej vänner!

Jag åkte till Varberg med min kille i tisdags. Kvällen innan hittade han mig hulkande vid matbordet. Jag hade panikkänslor, oroade mig för om jag skulle orka, trivas och klara av det. Velade om det skulle vara gott eller ont för mig. Om jag ville visa mig i upplösningstillstånd framför människor jag inte hunnit lära känna. Men vet ni? Det blev så bra.

Vi körde körde körde. Pratade, lyssnade på Benjamin Ingrosso och höll hand tills vi var framme i Örebro där vi skulle slå upp tält och sova. Jag var nervös. Senast jag hade tältat var i niondeklass. En upplevelse jag minns med illamående och lukten av öppnade pringlesrör i instängt tält.

Men det gick bra! Jag somnade till fågelsång som inte finns där jag bor och vaknade till tält i solljus. Sedan satte jag mig på en parkbänk med Svante intill mig medan Kevin sov en extra timme eftersom han var tvungen att köra sista biten själv.

Insåg där och då att i mitt framtida liv behöver jag ett jobb där jag får välja när jag vill jobba på distans eller inte. Jag vill kunna ha den friheten under ansvar. Det får mig att växa. Gör mig lycklig.

Samma kväll gick vi ned till havet vi bodde intill. Svante jagade pinnar och vi fick andas in doften av tång.

Mysstund med min lurviga vän!

Jag kände mig som en sommartjej trots att barbent inte var ett alternativ och fräknarna från påsk är borta sedan länge.

Förutom att jag för första gången fick åka till Varberg och köra bil söderut fick jag även testa på att surfa för första gången. Dagen innan hade Kevin och jag fotat några vänner till honom som surfade. I min tystnad tänkte jag Vad är det här för sjuka människor som väljer att ägna sin fritid åt det här i Sveriges klimat? Men sedan testade jag själv. Jag kan inte säga att jag förstår helt, men jag längtar redan till min nästa gång.

Tack Varberg för den här gången.

Gillar

"Jag känner mig liksom oövervinnlig efteråt"

Men Wilma! Vad gör du uppe så tidigt en lördagsmorgon?

- Hahah hej! Jag är ute hos min killes föräldrar och håller på skyffla bort snön från isvaken vi använde i början av året. Jag bände nyss bort lastpallen och som en glad överraskning hade det knappt frusit något där under.

Vad spännande! Brukar du isbada ofta?

- Nej inte alls! Detta är andra gången jag kommer göra det. Bestämde mig redan igår när jag såg väderprognosen som lovade strålande sol att det var dags igen.

Hallå skulle inte du bada?

- Jo, men först måste vi njuta lite av solen, äta lunch och rasta hunden. Den här ryggsäcken är svintung! Vill du känna?

Hahah nej det är lugnt. Hur långt ska vi gå?

- Ser du udden där borta? Jag skulle gissa att vi slår läger där.

Wilma ska du inte hjälpa till?

- Det är väl sedan gamalt att den som bär är den som vilar sedan. Skämtar bara. Måste bara hämta andan.

Vad gör du helst på en lördag?

- Det jag gör just nu- ligga i en solgrop, känna senvinterns solstrålar mot ansiktet, få rökdoft i håret och ha människor jag tycker om nära. Under gymnasietiden blev naturen min trygga plats och det har som bara fortsatt såhär två år senare. Värderar lugnet och ron som finns här ute väldigt högt. Det läker det som behöver läkas.

Tack för fikat förresten! Det var skönt att värma sig inomhus ett tag efter lunchen. Okej, du gör det ser jag. Jag ska vara tyst.

- Hahah det är lugnt! Men absolut jag är inte särskilt pratglad just nu. Det är verkligen svinkallt idag! Jag har redan tappat känseln i mina fötter.

- Fråga mig inte varför jag gör det här därför jag vet inte.

Hallå... Går det bra?

- Jajamän, bara lite kallt! Eller jag ska inte ljuga- det är skit kallt. Det är dock det här som är hela grejen. Att jag kan befinna mig i nollgradigt vatten, prata med dig obehindrat och hålla min andning lugn när det enda den vill är att skena iväg. Det är nog därför jag tycker om det här. Jag känner mig liksom oövervinnlig efteråt.

Gillar

Röklukt i ytterkläderna

En paus i livet. Jag skriver till dem som mot förmodan har ledigt en torsdag. Ingen av dem kan. Den ena börjar jobba om en timme och den andra ska tillsammans med sin mamma värma upp mjölk till rumstemperatur, vänta på jäsning och låta doften av saffran sprida sig i köket. Jag bestämmer att jag lika gärna kan åka själv. Ensam. Jag kan faktiskt göra saker ensam fortfarande trots att jag är i en period där livet känns roligare att dela.

Jag letar fram ryggsäcken med alldeles för många fickor. Stormkök, gaffel, tändstickor, två liter vatten, pappas fleecetröja, mammas kanelbulle och min egna mobil packar jag ned i väskan. Klär på mig och möts av bilrutor täckta av is. Tio minuter går bilen på tomgång innan jag lyckas få bort tillräckligt för att köra iväg. Greta gråter, jag gråter, alla gråter.

Ut från baksätet hoppar Siri ner. Hon har blivit så liten sedan jag sist såg henne. Svansen går i rapid fart fram och tillbaka. Nog för att jag kan göra saker själv, men helt själv vill jag inte vara. Jag kastar en vedklabb åt hennes håll som hon stolt bär när vi plogar oss igenom djupsnön. En meter blir till hundra. För henne blir det nog det dubbla.

Helvete tänker jag när vi kommer fram. Eldstaden jag minns från förra hösten är ett minne blott. Jag skulle ha åkt till den andra platsen med mer skog. Där det finns en eldstuga. Om jag bara inte hade känt efter i köket. Struntat i att lyssna på att kroppen som blev svimfärdig av att packa inför utflykten. Anledningen varför jag hamnade här och inte där borta som kräver en vandring i klass med Mount Everest i jämförelse med promenaden jag gjort nu.

Det krafsar bakom min rygg. Jag vänder mig om och där står hon med kolbit i munnen, snö på nosen och en hög av snö bakom sig. Begravd i snö låg den. Stenar i ring. På huk sätter jag mig. Klappar, uppmuntrar, tackar. När elden sprakar och maten värms sätter jag mig ned och ser ut över havet som fryst till is. Det som är tänkt att bli det blir.

Gillar