HISTORISK SOMMARKVÄLL I JULI

Juli har mer känts som september här uppe där jag bor. Vindarna från havet har varit lika kraftiga som kyliga. Det var ett tag jag inte ens kunde komma ihåg när jag senast gick barbent. Sedan om det var pågrund av minnessvårigheterna eller att jag blir dagvill av att jobba oregelbundet kan man undra. Antagligen det förstnämnda. Jag glömde bort koden till mitt kort också.

Juni har inte varit särskilt mjuk som den borde vara. Eller borde och borde. Mer som det förväntas när gräspollen frodas. Jag har mått dåligt. Haft en trötthet jag inte kunnat rubba vilket har skapat en gnagande oro från morgon till kväll. Nu känns det bättre dock. Det blev bättre när jag släppte oron. Eller snarare började försöka. Då blev det bättre. Mycket bättre. Att inte agera och värdera sina tankar gör så mycket. Försöka se det stora i det lilla som Hedda Stiernstedt sa i sitt Sommarprat. Det är ju vad livet handlar om.

Nog om det. Igår var det första gången på mer än en vecka solen lyste in genom rullgardinerna när jag vaknande. Vid lunchtid fick pappa ett meddelande från våra familjekompisar som frågade ifall vi ville med på båttur och middag senare mot eftermiddagen. Vid fyra var skottkärran packad med mat, dryck och strandfilt.

Pappa rådde skutan till en början. Sedan tog jag över vilket både skapade hjärtstopp hos oss alla förutom Filip som bara skrattade och nackspärr hos min kära mamma. Tur att vi hade flytväst.

Efter en halvtimmes färd hittade vi vart vi ville slå oss ned för att äta middag.

Roger och pappa blev inte bara kaptener för kvällen utan även kockar. Medan de började förbereda hamburgarna drack vi övriga prosecco i plastglas och njöt av solen som nyss hade letat sig fram mellan stackmolnen.

Efter maten åkte Filip och jag vattenskidor. Blev som ett litet barn. Har märkt hur mycket jag uppskattar rörelse, träning och min egna kroppsförmåga efter att jag slutade innebandyn. Missförstå mig rätt. Jag har så mycket att tacka innebandyn. Gemenskapen, synen på träning och frizonen den gav mig. Men saker har sin tid och i slutet hade jag ingen glädje till sporten längre. Däremot är det så himla häftigt att kunna få känna den där känslan när man blir så fokuserad att det enda man värdesätter är att klara det man tar sig ann. Förut var det på innebandyplanen. Nu kan det vara när jag ställer mig på ett par vattenskidor för första gången på två år och det enda av värde är att jag tar mig upp. Älskar den känslan.

Såhär söt kan man förövrigt bli efter man har åkt vattenskidor i sextongradigt vatten och fryser så det känns enda in i benmärgen.

Sedan begav vi oss hemåt i vardera båt och åt vardera håll. På land möttes vi dock igen med blött hår och sand mellan tår i ett uterum med musik i allsång.

Gillar

Kommentarer

STAYCATION TILL ELLENS STUGA

I onsdags vid middagstid hämtades jag upp av Elsa för att åka ut till Ellens stuga. När jag öppnade bagageluckan insåg jag att jag hade flest väskor. Ett dygn skulle vi vara där. Min packning täckte för fler dagar än det. Kontrollmänniskans uttryck i vardagen. Den som vet den vet.

Medan jag sprang upp med våra väskor på övervåningen började Ellen och Elsa med maten. Ingen av oss hade ätit sedan lunch. Vad som skulle prioriteras först blev en självklarhet.

När vi väl hade satt oss för att äta stationerade vi oss. Maten på tallrikarna försvann snabbt, men vi satt kvar ändå. Jag vet inte hur länge eftersom mobilen stängdes av när jag klev in genom ytterdörren. Solen hann i alla fall sprida sitt guldsken genom fönsterrutorna innan disktrasan skrubbade bort dropparna av spilld Cava på bordet.

Efter maten försökte vi (läs Ellen) få värme i badtunnan. Elsas gest förklarar hur det gick. Istället gick vi in och gjorde upp en brasa i kaminen, snackade ytterligare, lyssnade på musik, blev varm av dryck med procent och åt upp tryffelchipsen innan Lina hann anlända från sitt jobb.

Solen hann nästan börja gå upp innan vi la huvudena mot kuddarna. Lina som sov på madrassen intill mig hade med sina urtvättade One Direction sängkläder. Vi båda blev alldeles fnittriga av det. Nostalgiska och påmind gällande den tid som var, den vi var och att vi alltid har haft varandra.

I vanlig ordning somnande jag först till det dova sorlet av mina närmsta vänners röster. Till skillnad från när man var liten var det ingen som anmärkte. Det lät mig vara. Utan eftertanke hur något borde vara. Det är trygghet.

Dagen efter vaknade vi sent. För första gången i år hade gradantal närmat sig tvåsiffrigt. Vi la oss i uterummet med glassdörrarna stängda. Blåsten från det nedkylda havet besegrade fortfarande solstrålarnas värme. Det gick dock ingen nöd på oss. Hemmagjord solterapi skojar man inte bort.

Innan vi packade våra väskor tog vi premiärdopp i det nysmälta havet. Det var ju trots allt vårens varmaste dag. Bortdomnade fötter, rivmärken från vassa stenar och rödprickiga utslag fick jag som resultat. Men det var det värt. Älskar att göra sådant jag inte tror att jag ska klara av.

Gillar

Kommentarer

7 DAGAR- KÄR I MÁLAGA (OCH FILIP)

En gränd intill shoppingstråket.

Filip och jag i väntan på maten.

Kvinnan i rosa stråhatt bredvid oss.

En skrövlig affisch vi gick förbi dagligen. Spanska kunskaperna jag har byggt upp sedan högstadiet räcker inte till för att jag ska förstå affischens innehåll.

Siesta.

Shopping.

Brunch på ett högt rankat ställe enligt TripAdvisor. Gott!

Skylten som blev moroten när det kändes som att mina ben skulle vika sig efter en dag gåendes längs Málagas gator. Vi snittade en mils promenad varje dag.

Second hand affär enbart med böcker. Blev alldeles upprymd när jag klev in i den lilla butiken på några enstaka kvadratmeter.

Skulptur.

Ett monument mitt i stadens kärna.

Inne på Picasso museumet.

Är helt fast av den här bilden av någon oupptäckt anledning.

Citaten på väggen fastnade jag mer för än konsten (skräll).

På väg ner till en annan utställning av en amerikan jag inte minns namnet av, tyvärr.

Det första man möttes av i den kala och ödelagda lokalen av människor.

Vi båda var relativ less när vi gick ner för att se på denna utställning och därav hann jag inte ta reda på meningen bakom den. Dock föll den oss mer i smaken än Picassos utställning. Sjukt.

Mycket neon.

Färg.

Men fortfarande minimalistiskt.

Till exempel det här rummet som var helt tomt förutom det gula skenet.

Utanför entrén.

Spanjorer på språng.

En vägg full av klotter, vilket var väldigt vanligt i Málaga och två klistermärken jag gärna hade haft med mig hem till Sverige.

Filip <3333

Vägen på väg till stranden.

En bild på killen jag har fått dela den här resan med och skulle kunna åkt var som helst och ändå vara nöjd. Där och då ritandes och i väntan på planet hem till ett välkomnande Sverige.

Gillar

Kommentarer