Imorse klockan 06:21 satt jag i soffan nyvaken, söndergråten och med en rostmacka i min hand framför Nyhetsmorgon. Mitt i tuggor av torrt vitt bröd och salt från min kind fick jag idén till det här blogginlägget. Det var tack vare en i morgonpanelen, tjejen med det bruna böljande håret, som sa att idag är det höstdagjämning. Fyfan tänkte jag först. Nyförälskelse fasen med hösten har redan börjat sina. Lite åtminstone. Och vad får man försöka göra då? Se det positiva med det hela. Haha.

1. Röra på mig. En måndag innan jobbet far jag och spelar badminton med en gammal klasskompis från högstadiet. Det starka skenet från taklampan gör att fjäderbollen emellanåt försvinner i mitt synfält. Jag missar. Svetten rinner och det tar ett tag innan jag kommer in i det. Vi spelar om vem som ska bjuda på lunch sen. Det blir jag som bjuder.

På onsdag eftermiddag åker Julia och jag och testar thaiboxning för första gången. Tränaren med halstatueringar säger efteråt att han aldrig har bevittnat något liknande. Naturbegåvningar är vad vi är.

2. Idolmys. På fredagar möts jag och mina vänner upp på vår närbutik för att handla sötsaker till fredagsfinalen i Idol. Vi diskuterar vem vi tror ska åka ut och vad vi skulle gjort om vi var med. Utröstningen hinner vi aldrig se, då har vi alla somnat. Sviterna av att ha en jobbvecka bakom sig.

3. Isbad. På söndagar badar jag kallt med en förening som finns där jag bor. De startar tidigare än vad de brukar i år. Ledaren säger att det beror på att forskningen har visat att isbad är som en ingerfärsshot för immunförsvaret.

3. Halvåtta hos mig. Någon gång i månaden bjuder jag hem mina vänner till färdigdukat bord. Ibland blir det stuvade makaroner med korv, och andra gånger padthai. Ibland kan de bara stanna en timme eftersom de senare har träning, men ibland blir de kvar till midnatt.

4. Second-hand dag runt om i stan. AUX-kabeln kopplas till mobilen och jag far och hämtar upp Miriam (mitt Second-hand proffs). Vi har inte träffats på länge och har mycket att prata om. Jag har gjort research och vi åker till gårdar runt omkring björkstaden. Jag hittar en kappa i blodrött och Miriam en affisch till sin dörr.

5. Lära mig stå på händer. Vips så en eftermiddag när jag inte har något att göra och tränar på handstående så sätter jag det. Som Kebnekajse står jag. Stabil. Orörlig. Medveten. Inte ens handlederna värker längre.

5. Ompysslas. Flera gånger i veckan öppnar jag upp locket till utebadet. Där ligger jag och marineras tills musklerna går från spänd till mjuka och hyn från återfuktad till torr. Ibland själv. Ibland inte. Ibland i tystnad. Ibland inte.

Vad ser ni framemot i höst?<3 Jag vill höra! Plötsligt kanske vi ser framemot samma saker.

För några dagar sedan publicerade jag ett inlägg om min Valborg och hur det är dags för mig att ta några steg tillbaka. Jag har agerat på ett sätt jag inte riktigt är redo för än. Jag har haft kul och fyllt mina dagar med mer aktiviteter än vad jag har gjort det senaste året. Återhämtningen har däremot fallit mellan stolarna. Reflektionen också. Något som fick Felicia att undra i kommentarsfältet:

Det du skriver med att bete sig på ett sätt du inte är redo för, känner helt med dig gällande det. Något som skrämmer mig med det mest är att vänner och familj typ ska tro att man är 100% igen för att man orkar och tackar ja till mer nu än till jämförelse med när det inte gick alls. Att det förväntas allt eller inget från en just för att folk i min närhet blivit så glad och sagt "nu är du dig själv igen" och "vad duktig du är" under de korta perioderna då jag tagit på mig lika mycket som innan, fastän att det är efter de perioderna som jag känner mig mer bakis än efter månaden på gymnasiet då det var 18-årsfester varenda helg. Hur borde man bemöta och förhålla sig till det tycker du? Alltså pressen man fortfarande kan känna på att man bör vara 100% exakt hela tiden för att annars tror ens anhöriga att man fortfarande är trasig typ. Kul att få höra (eller ja, läsa) igen om vart du befinner dig i processen av att byta säkringarna eller vad man nu ska kalla det för, haha. Kram på dig! <3

Hej Felicia och kram på dig med! Blir så glad att du vill bolla tankar med mig. Jag har funderat på det här i några dagar och jag tänker såhär:

Dialog är superviktigt när vi pratar mående generellt. Med det menar jag inte att man ska så fort man beter sig som "vanligt" igen och tackar ja till grillmiddagen ska förklara att det kan orsaka att man inte orkar hänga nästkommande dag. Nej nej. Då tar man bort glädjen att man orkar för stunden och börjar fokusera på om ens val kommer ge bakslag och hur man ska repa sig från det i så fall.

Att kommunicera är ju oftast lättare sagt än gjort, men någonstans måste man acceptera att ens närstående inte kan förstå ens sjukdom därför de är inte oss, samt att det är lättare för många att förstå en idrottsman med hjärnskakning, än en person med utmattning även fast de både tillstånden ger liknande åkommor. Kunskapen är icke existerande.

Oavsett vad det gäller så kan vi inte förvänta oss att folk i vår omgivning ska förstå. Däremot kan vi förvänta oss att anhöriga accepterar och respekterar efter vi har berättat det vi känner. Och vise versa. I detta fall när vi väljer att backa när tröttheten tar över.

Känn tryggheten i att du måste våga för att nå framsteg tänker jag också kan vara ett sätt att tänka. Vi måste våga utmana och testa oss fram för att se vart vi är i vår återhämtningsprocess. Det kommer innebära att vi ibland tackar ja till för mycket, glömmer bort det vi har lärt oss av resan och slutar lyssna på kroppens signaler. På samma sätt som det kommer ibland få oss att öppna ögonen för våra framsteg. Modet att göra saker kommer få oss att inse när vi kan springa utan att få ett ångestpåslag igen, eller umgås en hel dag med kompisar utan att få ett töcke i huvudet dagen efter. Oavsett om det blir ett bakslag eller en framgång så kommer vi lära oss något av det. Det enda som är viktigt. Lärdomen. Vi måste få göra "misstag". Det är en del av resan till att bli frisk.

Ställ rimliga krav på vad du vill klara av är också viktigt. Många säger att man aldrig blir riktigt frisk efter en utmattning och det kanske finns en sanning i det. Samtidigt tror jag det påståendet grundar sig mycket i att man inte blir det människan man en gång var. Och frågan är- vill vi det? För mig är svaret nej. Jag vill inte bli den jag var därför hon gjorde mig sjuk och trodde sig vara en supermänniska. Att konstant vara produktiv, prestera och leverera har varit en del av mig sedan barnsben och att acceptera att jag ska ta farväl till det gör ont. Det är svårt, men ack så viktigt. Jag försöker värdera saker på ett annat sätt idag, vilket gör att jag inte vill komma tillbaka till mitt förra beteende. Vad man vill klara av kan också minska pressen på vad man accepterar vad ens omgivning ska förvänta sig av en.

Skit i vad andra tycker därför det är DU som vet vad som är bäst för dig. Jag förstår om man får dåligt samvete när man får bakslag och behöver backa. Det känns som man har gett folk som bryr sig om en falska förhoppningar. Så kände jag när jag valde att sakta ned för någon vecka sedan. Det som lugnade mig i det var att säga som det var "Den senaste tiden har jag fallit in i gamla beteenden och nu måste jag sakta ned lite för att inte falla tillbaka", försöka känna trygghet i att jag gör det som är bäst för mig och att de i min omgivning kommer acceptera det och snarare bli glad att jag lyssnar på mig själv istället för att slå dövörat till.

Hoppas att min svar gav något. Jag hejar på dig!<3

Idag tänkte jag snacka om preventivmedel. Varför? Ja, därför att jag först och främst tycker att det känns lite jobbigt att dela med mig av det. Lite som om det vore för privat. Vilket är helt sjukt och visar på att det behöver snackas om mer.

Sedan tänker jag att det alltid är skönt att få höra andras erfarenheter oavsett vad det gäller. Även fast det egentligen inte säger något om hur det skulle vara för dig om du satte in en hormon-mojäng mellan benen. Men aja, ni fattar. Vi kör!

Photo by Erol Ahmed on Unsplash

Varför valde du hormonspiral?

För mig fanns det inte så många alternativ. P-piller gick inte eftersom jag har en blodpropp i släkten. Sedan har jag nästan förblött (överdrift, men det har varit grovt) en gång i månad sedan min första mens vilket gjorde att jag ville minska mina blödningar. Detta eftersom järnbristen gjorde mig yr, illamående, svag och så vidare.

Hur var insättningen av hormonspiral?

Det kändes, men var inte hemskt. Värst var när de skulle mäta djupet (???) på ens livmoder tror jag det var med ett instrument som såg ut som en potatissticka. Sedan är jag relativt bekväm i sjukhusmiljöer och ganska smärttålig vilket självklart spelar in varför jag inte har men för livet. Barnmorskor är ju proffs på det de gör vilket lugnande mig i det hela också.

Direkt efter insättning var det lugnt. Jag minns att jag for och klippte mig utan vidare problem. Veckorna efter hade jag emellanåt fruktansvärt ont. Jag kunde få som en "attack" av GROV mensvärk utan förvarning, vilket ledde till att jag en gång låg jag i fosterställning kallsvettig på en av sofforna i skolans biblioteket. Av de jag känner är det ingen annan som har haft denna biverkning dock.

Hur har du påverkats av hormonspiralen?

Jag tror man vet detta bäst försten man har tagit ut den och är hormonfri ett tag. Däremot har jag märkt att jag har grövre PMS och mensvärk. Innan min hormonspiral hade jag aldrig ont innan mens, men det har jag nu. Inte på den nivån att den hindrar mig från att hänga med folk, eller får mig att vilja ligga med värmekudde på magen i flera dagar. Jag har för mig dock att hormonspiral minskar mensvärk för de flesta? Det får ni kolla upp. Jag är bara hobby-expert. Skämta. Verkligen. Men kolla upp det.

Sedan att jag inte har velat ta ut den efter två år säger en del. En sak som jag uppskattar väldigt mycket är ju minskningen av blödningar. Det är en stor anledning till varför jag har "stannat" med den, trots det som är sämre med hormon-mojängen.

Skulle du rekommendera hormonspiral som preventivmedel?

Ja! Eller såhär- du måste vara okej med att det är en invänjnings process som kan ta ganska lång tid. För mig tog det ett halvår innan blödningar och smärta trappades ner. Jag har för mig att min barnmorska sa att det är ganska ovanligt, men att det sker för vissa.