JULEN 2020

Julen kom. Jag jobbade fram till treans bingo på uppesittarkvällen. På morgonen därpå hade jag en aningen svårt att infinna mig i att julafton var kommen. Kanske därför jag inte behövde vända och vrida mig i sängen kvällen innan för att somna. Kanske för att jag inte är ett barn längre. Kanske för att vi vid tio var på promenad istället för julottan i kyrkan. Säkert en kompott av alltihop.

Idag bjöd vår familj på lunch ute på gården. Träffade släktingar för första gången på länge. Lekte med kusinbarnen som växt centimeter sedan sist. Lärt sig tala. Umgåtts som vanligt. Eller ja, det nya vanliga. Försökt att glömma, men ändå påmints genom att vara så nära men ändå så långt bort. Se men inte röra. Fira medvetet. Hellre det än ingenting alls. Alla dagar i veckan. Tacksam.

Gillar

Kommentarer

ENGÅNGSKAMERAN S20

Regnet piskar mot köksfönstret där jag sitter och dricker kaffe. Fem grader visade instrumentbrädan när jag startade bilen igår påväg hem från jobbet. Fem grader. Fantastiskt hur man förtränger. Att man lyckas bli förvånad varje år när kylan kommer. Nog för att jag mest omfamnar det. Men just idag vill jag glömma det. Bli nostalgisk istället. Om man nu kan bli nostalgiskt för sådant som hände för ack några månader sedan.

En halvtimme efter vi hade sprungit ut till Din tid kommer, gjort sminkavtryck på de vi tycker om och börjat få en aning att friheten är kommen. Avgångseleverna 2020s segertåg.

Från champangefrukosten där allt jag åt växte i min mun.

Anledningar:

1. Dagen med stort jävla D var kommen.

2. Shottade på tom mage under bildfärden till frukosten. INTE att rekommendera.

Dock var det så himla kul. Mådde precis som på bilden. Om inte ännu bättre.

En plast på ön där jag bor som legat gömd för mig, men idag är min absoluta favoritplats.

Jag under en minnesvärd sommarkväll.

Lina och Hanna styrde födelsedagsfest!

Mina gymnasiekompisar och jag satt i sjuttiotals soffan och pratade killar, kärlek, fester, sommarplaner, efter-studenten-ångest.

Elsa och Lisa hängde vid gungorna.

Ellen i sitt esse.

Ruggig sommareftermiddag som Ellen och jag spenderade hos Elsa i hennes familjs utebad.

Pusselkväll.

Båttur öarna runt.

Elsa och jag i en bil innan vi skulle på fest. Vet inte vart eller när. Kanske midsommar? Kanske inte. Vet inte riktigt.

Kvällsdopp i gyllene sken med Ellen och Siri.

Skogspromenad med min fyrbenta vän.

Gillar

Kommentarer

HISTORISK SOMMARKVÄLL I JULI

Juli har mer känts som september här uppe där jag bor. Vindarna från havet har varit lika kraftiga som kyliga. Det var ett tag jag inte ens kunde komma ihåg när jag senast gick barbent. Sedan om det var pågrund av minnessvårigheterna eller att jag blir dagvill av att jobba oregelbundet kan man undra. Antagligen det förstnämnda. Jag glömde bort koden till mitt kort också.

Juni har inte varit särskilt mjuk som den borde vara. Eller borde och borde. Mer som det förväntas när gräspollen frodas. Jag har mått dåligt. Haft en trötthet jag inte kunnat rubba vilket har skapat en gnagande oro från morgon till kväll. Nu känns det bättre dock. Det blev bättre när jag släppte oron. Eller snarare började försöka. Då blev det bättre. Mycket bättre. Att inte agera och värdera sina tankar gör så mycket. Försöka se det stora i det lilla som Hedda Stiernstedt sa i sitt Sommarprat. Det är ju vad livet handlar om.

Nog om det. Igår var det första gången på mer än en vecka solen lyste in genom rullgardinerna när jag vaknande. Vid lunchtid fick pappa ett meddelande från våra familjekompisar som frågade ifall vi ville med på båttur och middag senare mot eftermiddagen. Vid fyra var skottkärran packad med mat, dryck och strandfilt.

Pappa rådde skutan till en början. Sedan tog jag över vilket både skapade hjärtstopp hos oss alla förutom Filip som bara skrattade och nackspärr hos min kära mamma. Tur att vi hade flytväst.

Efter en halvtimmes färd hittade vi vart vi ville slå oss ned för att äta middag.

Roger och pappa blev inte bara kaptener för kvällen utan även kockar. Medan de började förbereda hamburgarna drack vi övriga prosecco i plastglas och njöt av solen som nyss hade letat sig fram mellan stackmolnen.

Efter maten åkte Filip och jag vattenskidor. Blev som ett litet barn. Har märkt hur mycket jag uppskattar rörelse, träning och min egna kroppsförmåga efter att jag slutade innebandyn. Missförstå mig rätt. Jag har så mycket att tacka innebandyn. Gemenskapen, synen på träning och frizonen den gav mig. Men saker har sin tid och i slutet hade jag ingen glädje till sporten längre. Däremot är det så himla häftigt att kunna få känna den där känslan när man blir så fokuserad att det enda man värdesätter är att klara det man tar sig ann. Förut var det på innebandyplanen. Nu kan det vara när jag ställer mig på ett par vattenskidor för första gången på två år och det enda av värde är att jag tar mig upp. Älskar den känslan.

Såhär söt kan man förövrigt bli efter man har åkt vattenskidor i sextongradigt vatten och fryser så det känns enda in i benmärgen.

Sedan begav vi oss hemåt i vardera båt och åt vardera håll. På land möttes vi dock igen med blött hår och sand mellan tår i ett uterum med musik i allsång.

Gillar

Kommentarer