VECKA 3: LUNCHDEJT, HEMLEVERANS & LÄNGDSKIDOR

På måndag skrev jag till Elsa och frågade ifall hon ville käka lunch med mig innan jag började jobbet. Det ville hon. Vi har kunnat ses någorlunda ofta eftersom vi har jobbat under samma tak i några månader. Nu gör vi inte det längre och därmed ses vi inte lika ofta. Ens vänskapsrelationer förändras verkligen efter gymnasiet. Eller inte relationerna, men snarare hur man umgås. Man har inte tid och ork på samma sätt att umgås med folk hela tiden. Ellen och jag diskuterade igår. Vet inte riktigt vad det beror på, men det bara är så.

Lina bakade långpanna i tisdags och lämnade några bitar till mig och min familj. Det gjorde min dag och var en perfekt grej att fira in ledigheten med.

I onsdags hade jag min första lediga dag på nio dagar. Jag vaknade tidigt trots att väckarklockan inte var ställd. Kände mig utvilad konstigt nog. Jag gör yoga, hjälper mamma och pappa att bära ut deras säng därför de har köpt en ny och gör en promenad med mosters hund. Plumsade i snö som nådde mig till knäna. Var ute i skogen för första gången på länge. Kom hem svettig. Kom hem nöjd.

Innan jag begav mig hemåt behövde hunden lämnas tillbaka. Tyvärr. Jag stannade och pratade med moster en stund. Pratade om serier vi har sett, rörelse som får oss glada och hur vi egentligen mår. Sedan visade hon en kappa som min kusin hade skickat till moster. Jag testade den och kände direkt hur jag önskade att jag var en av dem få som inte känner av att vi befinner oss i årets fattigaste månad.

Började helgen (och avslutade även helgen) med längdskidor. Jag var en av få i grundskolan som jublade när det var skidor på idrotten. Sedan december när jag blev förkyld har jag inte riktigt blivit återställd, men har i veckan börjat träna kroppen försiktigt igen i skidspåret. Försöker ta det lugnt. Men som vi alla vet är det vad som är absolut svårast. Men jag försöker.

Vecka 3 har varit snäll. Min största lärdom från den här veckan är hur bra jag mår av att öppna upp mig. Jag har alltid beskrivit mig som en person som är öppen. Men jag har insett att jag kanske inte är det. Eller jag är det, men det är ofta jag berättar om saker som enligt norm inte är så vanligt att berätta om men som jag personligen inte tycker det ligger någon skam i att berätta om. Däremot är jag sämre på att berätta om sådant jag känner just skam för. Exakt som resten av världens befolkning. I veckan har jag bara varit bättre på att utmana det.

Hur har er vecka varit?

Gillar

En text till kramen

En kram är två armar runt en hals

Famn mot famn

En människa som leder en annan människa till hamn

I snart ett år har vi varit tvungna att distansera oss från varandra

Lämnat beröring

Känt oss som en enstörning

Suttit i soffan från morgon till kväll

Hoppats på att nyheterna inte kommer med ännu en smäll

Nu ett år senare på Kramens dag och utan mänsklig kontakt

har vi glömt hur det känns att ha mammas hand mot ens rygg

Att pappas omfamning gör en trygg

Hur ens bästa vän blir skygg

Men framförallt hur mycket fysisk kontakt gör för oss

att vi behöver det för att orka slåss.

Gillar

MODELL, OROLIG & ANSIKTSBLIND 

Hallojsan! Hur är det med er? Med mig är det bra. Eller ganska bra åtminstone.

Igår efter jobbet gick jag in på Levi's för att säga hej till min kompis Joel. Medan jag stod och väntade på att han skulle bli klar med en kund beställde jag sushi till familjen. Ett sätt att fira att vi alla skulle vara lediga idag och att min långa arbetsvecka var över. När Joel hade tagit betalt och sagt hejdå till kunden vände han sig till mig och sa "Wilma, vi har fått massor med nyheter och jag tänkte på dig. Har du tid? Kan du agera modell för mig och min chef?" Sagt som gjort. I väntan på sushi testade vi ut kläder. Bland annat en 80-tals look som jag köpte hem. Blir pirrig i magen att testa nya saker jag själv aldrig skulle tänkt på. Tack Joel<3

Idag, som sagt, känner jag mig orolig. Inte alls lika tillfreds som igår. Det kryper i kroppen. Yogan hjälpte mig att släppa på de fysiska spänningarna. Om en stund ska jag låna mosters hund och gå en promenad för att ge andrum för det psykiska. Försöker också finna acceptans att det är en sådan dag idag. En sämre dag. Inget säger att det behöver fortsätta vara såhär imorgon eller övermorgon. Det får vi ta då om det sker. Jag är duktig på att oroa mig. Men också duktig på att lyssna och försöka vara snäll mot mig själv. Hur möter ni oro?

Apropå något helt annat! Jag känner mig ensammast i världen med en sak. Om ni blundar och föreställer er exempelvis er bästa kompis- ser ni personens ansikte då? Det gör inte jag. Inte en enda bild i huvudet kommer upp i huvudet. Det känns bara som det gör när man har ett ord på tungan men inte kommer på vilket ordet är. Enligt en snabb googling kallas det afantasi. Jag tänker och ser tillbaka på minnen med ord. Inte bilder. Bara jag? Kanske en förklaring till varför jag är sämst på geografi hahah.

Gillar