MIN FÖRSTA ADVENT




Gick ut på skogspromenad efter frukosten idag. En lugn sådan. Har fortfarande skit i kroppen från dagarna med feber, men börjar sakta och säkert komma tillbaka. Kände behovet att komma ut från husets väggar dock. Röra på mig. Rensa kroppen på slaggprodukter och energier från veckan därför det är just det rörelse gör för mig. Lugnar ruset av tankar och klådan i kroppen.
När jag kommer fram till fiskebodarna, slutet av promenaden, möter jag pappa i sin blåa jacka med skruvdragaren i högsta hugg. Han fixar bryggan inför vintern, men glömt sågen hemma. Egentligen var min plan att gå vidare, hemåt, men jag frågar om han inte kan brygga lite kaffe och ta med sig om han ändå ska hem. Han svarar ja. Jag stannar. Sätter mig på mina vantar och låter händerna frysa. Känner att ron har infunnit sig i kroppen. Pandemi-vintern kan säkert bli ganska bra ändå.