MIN FÖRSTA ADVENT

Gick ut på skogspromenad efter frukosten idag. En lugn sådan. Har fortfarande skit i kroppen från dagarna med feber, men börjar sakta och säkert komma tillbaka. Kände behovet att komma ut från husets väggar dock. Röra på mig. Rensa kroppen på slaggprodukter och energier från veckan därför det är just det rörelse gör för mig. Lugnar ruset av tankar och klådan i kroppen.

När jag kommer fram till fiskebodarna, slutet av promenaden, möter jag pappa i sin blåa jacka med skruvdragaren i högsta hugg. Han fixar bryggan inför vintern, men glömt sågen hemma. Egentligen var min plan att gå vidare, hemåt, men jag frågar om han inte kan brygga lite kaffe och ta med sig om han ändå ska hem. Han svarar ja. Jag stannar. Sätter mig på mina vantar och låter händerna frysa. Känner att ron har infunnit sig i kroppen. Pandemi-vintern kan säkert bli ganska bra ändå.

Gillar

Kommentarer

TANKAR JAG FÖRSÖKT JOBBA BORT MED TERAPITIMMAR 

Tredje dagen hemma. Ligger sjuk. Igen. Var sjuk i början av oktober också. Antar att immunförsvaret har kapitulerat en del efter den här hösten. Kroppen har fokuserat mer på att hantera det emotionella än det fysiska. Förståeligt. Klokt. Nödvändigt.

Vaknade efter lunch idag. Sov tolv timmar. Och vet ni vad som hände då? Jag sköljdes över av dåligt samvete. Hur kunde jag sova bort ett halv dygn? Det är ju redan skymning. Vad har du gjort för vettigt idag? Absolut ingenting. Malkvarnen gick inte att stänga av.

Sedan gjorde jag något som är skillnad från nu och då. Jag hörde tankarna, men lyssnade inte. Istället för att kompensera förlorad produktivitet med att börja rensa garderoben satte jag mig i soffan och såg en film. Jag är ju för tusan sjuk. Herregud, snälla någon. Och någonstans har jag börjat förstå innebörden att man inte är sina tankar. Att även fast gamla tankar som man har försökt jobba bort med terapitimmar och tårar kommer tillbaka betyder inte det att man är dem. Att man tror på dem. De är inpräntande. Jag däremot, är både medveten och jobbar på att inte tro på dem längre.

"Wilma, helt jävla rätt!" fick jag till svar av Elsa när jag skrev till henne 12:40 i vånda att jag är nyvaken. Då höll jag inte med. Nu håller jag helt med.

Gillar

Kommentarer

JÄVLA *** CORONA

Presskonferansen går i bakgrunden nu medan jag sitter och skriver. Nya restriktioner. 8 personer i sociala sammanhang max. Jag känner hur luften rinner ur mig. Hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Varför vet jag inte, men är det något de senaste månaderna har lärt mig är det hur viktigt det är att tillåta sig att känna. Känna allt. Både det i dur som i moll.

Jag tänker: Inte igen. Inte en till vår i november av alla månader.

Mamma börjar nynna på glada melodier, bryner smöret, tänder ljusen och säger "Nu ska jag baka en kaka med extra mycket onyttigheter". Hon ser hur hennes dotter försvinner in i sitt egna huvud där hon sitter med krokig rygg framför datorskärmen. Hon försöker avbryta det. Distansera mig. Jag älskar henne för det.

Ändå är det mamma, om någon, som har rätten att vara bitter. Bitter över sådana som mig, och kanske dig, som någonstans börjat sluta lyssna. Som försätter henne i skyddsutrustning som får henne att lida och andningen att pipa. Bra av ledningen agera. Låt mig bara vara lite ledsen över att jag villl leva.

Gillar

Kommentarer