SAMTAL OM SKRIVANDE MELLAN MIG OCH EN VÄN
"Jag känner sådant otroligt behov att uttrycka mig kreativt. Det är bara att jag vet inte hur eller när, och framförallt inte varför." säger jag mellan tuggorna av linser, sojabönor och picklade rödlök.
Runt omkring oss har folk börjat äta klart. Paret intill oss reser sig som på given signal och börjar gå mot entrédörren. De måste ha varit tillsammans länge. Synkroniseringen emellan dem avslöjar. Sådant finns inte början av ett förhållanden. Då är man fortfarande en och en. Sedan blir man med tiden en amöba. Encellig. Helt encellig. Oövervinnliga tillsammans.
"Jag vet, känner likadant. Jag saknar kursen i skrivande som vi läste. Att skriva mot uppsatta mål och given tidsram. Att bli utmanad, men inte för utmanad. Att ha det kravlöst, men ändå inte riktigt kravlöst" svarar hon.
Jag ser mot matresterna vid bordet intill. Deras rester.
"Jag håller med. Någonstans vet jag vad jag vill skriva om, men det går ju liksom inte. Det är för privat. Blottande. Färskt. Men får jag inte dela vill jag inte skriva. Vilket är dumt."
Sorlet har ebbat ut. Det är bara vi, personalen och några tonårstjejer två bord bort kvar. Rösten min får mer andrum nu när vi är färre. Mer läte än vad jag egentligen vill. Ändå fortsätter jag.
"Men det är väl inte så konstigt? Att skriva är att riva upp sig själv i minnen och känslor man en gång känt. Absolut kan man göra det enbart för sig själv, men samtidigt känns inte den processen helt värdig om man inte gör något större av det. Ger resultatet den uppmärksamhet den har gjort sig förtjänt."