"Jag känner sådant otroligt behov att uttrycka mig kreativt. Det är bara att jag vet inte hur eller när, och framförallt inte varför." säger jag mellan tuggorna av linser, sojabönor och picklade rödlök.

Runt omkring oss har folk börjat äta klart. Paret intill oss reser sig som på given signal och börjar gå mot entrédörren. De måste ha varit tillsammans länge. Synkroniseringen emellan dem avslöjar. Sådant finns inte början av ett förhållanden. Då är man fortfarande en och en. Sedan blir man med tiden en amöba. Encellig. Helt encellig. Oövervinnliga tillsammans.

"Jag vet, känner likadant. Jag saknar kursen i skrivande som vi läste. Att skriva mot uppsatta mål och given tidsram. Att bli utmanad, men inte för utmanad. Att ha det kravlöst, men ändå inte riktigt kravlöst" svarar hon.

Jag ser mot matresterna vid bordet intill. Deras rester.

"Jag håller med. Någonstans vet jag vad jag vill skriva om, men det går ju liksom inte. Det är för privat. Blottande. Färskt. Men får jag inte dela vill jag inte skriva. Vilket är dumt."

Sorlet har ebbat ut. Det är bara vi, personalen och några tonårstjejer två bord bort kvar. Rösten min får mer andrum nu när vi är färre. Mer läte än vad jag egentligen vill. Ändå fortsätter jag.

"Men det är väl inte så konstigt? Att skriva är att riva upp sig själv i minnen och känslor man en gång känt. Absolut kan man göra det enbart för sig själv, men samtidigt känns inte den processen helt värdig om man inte gör något större av det. Ger resultatet den uppmärksamhet den har gjort sig förtjänt."

Regnet piskar mot köksfönstret där jag sitter och dricker kaffe. Fem grader visade instrumentbrädan när jag startade bilen igår påväg hem från jobbet. Fem grader. Fantastiskt hur man förtränger. Att man lyckas bli förvånad varje år när kylan kommer. Nog för att jag mest omfamnar det. Men just idag vill jag glömma det. Bli nostalgisk istället. Om man nu kan bli nostalgiskt för sådant som hände för ack några månader sedan.

En halvtimme efter vi hade sprungit ut till Din tid kommer, gjort sminkavtryck på de vi tycker om och börjat få en aning att friheten är kommen. Avgångseleverna 2020s segertåg.

Från champangefrukosten där allt jag åt växte i min mun.

Anledningar:

1. Dagen med stort jävla D var kommen.

2. Shottade på tom mage under bildfärden till frukosten. INTE att rekommendera.

Dock var det så himla kul. Mådde precis som på bilden. Om inte ännu bättre.

En plast på ön där jag bor som legat gömd för mig, men idag är min absoluta favoritplats.

Jag under en minnesvärd sommarkväll.

Lina och Hanna styrde födelsedagsfest!

Mina gymnasiekompisar och jag satt i sjuttiotals soffan och pratade killar, kärlek, fester, sommarplaner, efter-studenten-ångest.

Elsa och Lisa hängde vid gungorna.

Ellen i sitt esse.

Ruggig sommareftermiddag som Ellen och jag spenderade hos Elsa i hennes familjs utebad.

Pusselkväll.

Båttur öarna runt.

Elsa och jag i en bil innan vi skulle på fest. Vet inte vart eller när. Kanske midsommar? Kanske inte. Vet inte riktigt.

Kvällsdopp i gyllene sken med Ellen och Siri.

Skogspromenad med min fyrbenta vän.

Imorse klockan 06:21 satt jag i soffan nyvaken, söndergråten och med en rostmacka i min hand framför Nyhetsmorgon. Mitt i tuggor av torrt vitt bröd och salt från min kind fick jag idén till det här blogginlägget. Det var tack vare en i morgonpanelen, tjejen med det bruna böljande håret, som sa att idag är det höstdagjämning. Fyfan tänkte jag först. Nyförälskelse fasen med hösten har redan börjat sina. Lite åtminstone. Och vad får man försöka göra då? Se det positiva med det hela. Haha.

1. Röra på mig. En måndag innan jobbet far jag och spelar badminton med en gammal klasskompis från högstadiet. Det starka skenet från taklampan gör att fjäderbollen emellanåt försvinner i mitt synfält. Jag missar. Svetten rinner och det tar ett tag innan jag kommer in i det. Vi spelar om vem som ska bjuda på lunch sen. Det blir jag som bjuder.

På onsdag eftermiddag åker Julia och jag och testar thaiboxning för första gången. Tränaren med halstatueringar säger efteråt att han aldrig har bevittnat något liknande. Naturbegåvningar är vad vi är.

2. Idolmys. På fredagar möts jag och mina vänner upp på vår närbutik för att handla sötsaker till fredagsfinalen i Idol. Vi diskuterar vem vi tror ska åka ut och vad vi skulle gjort om vi var med. Utröstningen hinner vi aldrig se, då har vi alla somnat. Sviterna av att ha en jobbvecka bakom sig.

3. Isbad. På söndagar badar jag kallt med en förening som finns där jag bor. De startar tidigare än vad de brukar i år. Ledaren säger att det beror på att forskningen har visat att isbad är som en ingerfärsshot för immunförsvaret.

3. Halvåtta hos mig. Någon gång i månaden bjuder jag hem mina vänner till färdigdukat bord. Ibland blir det stuvade makaroner med korv, och andra gånger padthai. Ibland kan de bara stanna en timme eftersom de senare har träning, men ibland blir de kvar till midnatt.

4. Second-hand dag runt om i stan. AUX-kabeln kopplas till mobilen och jag far och hämtar upp Miriam (mitt Second-hand proffs). Vi har inte träffats på länge och har mycket att prata om. Jag har gjort research och vi åker till gårdar runt omkring björkstaden. Jag hittar en kappa i blodrött och Miriam en affisch till sin dörr.

5. Lära mig stå på händer. Vips så en eftermiddag när jag inte har något att göra och tränar på handstående så sätter jag det. Som Kebnekajse står jag. Stabil. Orörlig. Medveten. Inte ens handlederna värker längre.

5. Ompysslas. Flera gånger i veckan öppnar jag upp locket till utebadet. Där ligger jag och marineras tills musklerna går från spänd till mjuka och hyn från återfuktad till torr. Ibland själv. Ibland inte. Ibland i tystnad. Ibland inte.

Vad ser ni framemot i höst?<3 Jag vill höra! Plötsligt kanske vi ser framemot samma saker.