Först och främst: Tack snälla för all respons på texten Du kära tonårsflicka jag publicerade förra gången vi hördes. Det gör lika ont som det är skönt att veta att man inte är ensam i sin egna historia. Så tack. Tack för att ni delar med er. Och jag är ledsen att ni också blev besegrad av krav och press. All min kärlek och styrka till er. Jag hejar på er!

Nu till inlägget. Vad jag har gjort sedan senast därför det var ju ett tag sedan. På bilden ovanför befann jag mig fortfarande i juli och hade nyss klippt mig hos Alva. Vill inte klippa mig hos någon annan än henne. Galet vad duktig hon är.

Raderat sociala medier (instagram och snapachat) har jag också gjort. Apparna. Inte kontona vill jag understryka. Så modig är jag inte. Har insett att jag har mer rädsla för att missa saker än vad jag trodde och inte göra det alla andra gör. Något som inte är helt optimalt om hela ens vakna tid går åt till att jobba.

Kanske ska skriva ett inlägg om det här? Inte för att jag vet vad jag vill ha sagt, men skrivandet brukar oftast hjälpa mig att få saker begripligt. Vad säger ni, ska jag?

Skickade även en video till min kompis Julia där jag demonstrerade ett träningspass som fick mina benmuskler att strejka dagen efter. Kunde knappt sitta ned. Julia, som jag för övrigt tränar många gånger med, fick samma effekt. Filip som stod utanför bild och tittade tålmodigt på när jag spelade in videon sa sedan att jag kanske ska börja med det där. Alltså göra filmklipp som handlar om livsstil och hälsa. Tanken har jag inte kunnat släppa sedan dess. Har alltid gillat film och redigering. Vi får se.

Igår beställde jag bland annat ett par tuffa skor från Nelly. Säkert en vattendelare för många. Jag kommer gilla dem så länge de inte ger mig skavsår.

Gick även på stan själv förra veckan. Gör det egentligen helst med min kille eller vänner, men i veckan var det skönt att göra det själv. Åkte inte hem med något men tycker den här jackan från Gina Tricot (eller Östermalm) var fin.

Du kära tonårsflicka

Hej, säger jag till dig som är tonårsflicka i dagens samhälle. Till dig som blir besviken när inlämningen du får tillbaka har ett B och inte ett A, hoppar över raster för du känner dig aldrig riktigt klar och tackar nej till tjejmiddagen en fredagkväll därför skolböckernas trave känns viktigare än tacos och Idol när löven har börjat falla. Jag säger hej till dig, därför jag har något att säga till dig.

Är det något jag vet är det hur det känns att vara du. Jag gjorde allt för att få högsta betyg i skolan. Hoppade över raster för att göra klart algebran som jag inte hann med under mattelektionen. Stannade i stan istället för att ta bussen hem efter skolan för att få tjugo minuter extra varje dag att ägna åt plugg. Sa nej till innebandy cuper, fester, filmkvällar därför jag tyckte betygen var allt. Utan betygen var jag ju ingenting.

När jag gick i åttan bad min svensklärare mig att läsa ett reportage från vår lokaltidning som handlade om en tjej i femtonårsåldern som gick in i väggen. Jag blev obekväm av hennes initiativ. Jag gjorde ändå som hon sa när jag kom hem. Jag letade fram tidningen som redan hade hunnit hamna i pappersåtervinningen och läste. Tjejen var lik mig på många sätt. Gillade sport, pluggade mycket och hade bästa betyg. Skillnaden var att hon inte gick i skolan längre, därför hon tog sig inte upp i sängen. Det gjorde jag. Jag förstod någonstans varför min lärare bad mig att läsa artikeln. Stressen jag kände fick mig att må dåligt. Den gav mig känslor av att jag var otillräcklig och hämmad. Som om jag inte hade kontrollen över mitt egna liv eller tid. Att det enda jag kunde göra var att vänta på att redovisningarna, inlämningarna och proven skulle vara över. Att skolan skulle vara över. Att allt skulle ordna sig då.

Jag vet hur det är att vara dig. Tro mig. Men jag vet också hur det är att inte värdera sina prestationer högst, utan istället värdera sitt mående högst. Hur mycket bättre det är. Det krävdes att jag nästan kraschade själv i tvåan på gymnasiet. Jag blev nästan som tjejen jag läste om fyra år tidigare när jag var fjorton. Det var efter sportlovetet min kropp sa ifrån. Bland annat kunde jag inte sova om nätterna, började tappa bort mina saker, slutade känna känslor och hade svårt att följa med på lektionerna. Jag förstod inte vad som hände. Jag orkade nästan ingenting. Skolböckerna slutade jag röra när jag kom hem. Jag sket i allt som jag förut tyckte var viktigt, därför det enda jag hade energi för var att ägna mig åt några få ynka saker jag mådde någorlunda bra av . Nu ett år senare har jag fortfarande inte samma energinivå, minne eller koncentration som förr. Och låt mig bara säga en sak- ingen prestation i världen är värd detta.

Så kära älskade tonårsflicka, om du känner dig otillräcklig, att kraven aldrig tar slut, stressen äter upp dig inifrån och att du egentligen vill umgås med dina vänner när helgen kommer- sök hjälp. Prata med mamma, pappa, syskonet, ungdomshälsan, skolkuratorn, läraren eller vem som helst. Vi vill hjälpa dig. Låt det här skolåret bli året du börjar värdera ditt mående före prestationer. Jag vet hur det är att vara du. Men var inte naiv som mig och tro att det inte händer dig. Därför det är exakt oss stressrelaterad ohälsa angriper. Det kommer vara obehagligt att våga sluta vara duktig jämt och ständigt. Men det går och kommer gynna dig. Jag hejar på dig. Prestationer är ingenting värt, men det är du.

Med vänlig hälsing,
En fd. prestationsprinsessa