Juli har mer känts som september här uppe där jag bor. Vindarna från havet har varit lika kraftiga som kyliga. Det var ett tag jag inte ens kunde komma ihåg när jag senast gick barbent. Sedan om det var pågrund av minnessvårigheterna eller att jag blir dagvill av att jobba oregelbundet kan man undra. Antagligen det förstnämnda. Jag glömde bort koden till mitt kort också.

Juni har inte varit särskilt mjuk som den borde vara. Eller borde och borde. Mer som det förväntas när gräspollen frodas. Jag har mått dåligt. Haft en trötthet jag inte kunnat rubba vilket har skapat en gnagande oro från morgon till kväll. Nu känns det bättre dock. Det blev bättre när jag släppte oron. Eller snarare började försöka. Då blev det bättre. Mycket bättre. Att inte agera och värdera sina tankar gör så mycket. Försöka se det stora i det lilla som Hedda Stiernstedt sa i sitt Sommarprat. Det är ju vad livet handlar om.

Nog om det. Igår var det första gången på mer än en vecka solen lyste in genom rullgardinerna när jag vaknande. Vid lunchtid fick pappa ett meddelande från våra familjekompisar som frågade ifall vi ville med på båttur och middag senare mot eftermiddagen. Vid fyra var skottkärran packad med mat, dryck och strandfilt.

Pappa rådde skutan till en början. Sedan tog jag över vilket både skapade hjärtstopp hos oss alla förutom Filip som bara skrattade och nackspärr hos min kära mamma. Tur att vi hade flytväst.

Efter en halvtimmes färd hittade vi vart vi ville slå oss ned för att äta middag.

Roger och pappa blev inte bara kaptener för kvällen utan även kockar. Medan de började förbereda hamburgarna drack vi övriga prosecco i plastglas och njöt av solen som nyss hade letat sig fram mellan stackmolnen.

Efter maten åkte Filip och jag vattenskidor. Blev som ett litet barn. Har märkt hur mycket jag uppskattar rörelse, träning och min egna kroppsförmåga efter att jag slutade innebandyn. Missförstå mig rätt. Jag har så mycket att tacka innebandyn. Gemenskapen, synen på träning och frizonen den gav mig. Men saker har sin tid och i slutet hade jag ingen glädje till sporten längre. Däremot är det så himla häftigt att kunna få känna den där känslan när man blir så fokuserad att det enda man värdesätter är att klara det man tar sig ann. Förut var det på innebandyplanen. Nu kan det vara när jag ställer mig på ett par vattenskidor för första gången på två år och det enda av värde är att jag tar mig upp. Älskar den känslan.

Såhär söt kan man förövrigt bli efter man har åkt vattenskidor i sextongradigt vatten och fryser så det känns enda in i benmärgen.

Sedan begav vi oss hemåt i vardera båt och åt vardera håll. På land möttes vi dock igen med blött hår och sand mellan tår i ett uterum med musik i allsång.

#bestrofnouw

Lisa lägger ut bilderna hon tog med sin engångskamera från studentveckan på Instagram. Det är en slump att jag ser dem. Har tagit avstånd från Instagram sedan en vecka tillbaka. Jag kommenterar "Men vad fint!!🥺🥺🥺 Snälla skicka dessa till mig". En kvart senare lyser skärmen upp och jag sparar ned bilderna till mitt egna digitala fotoalbum. Jag svarar tack och skriver att jag fortfarande inte förstår att vi har tagit studenten. Därför det är verkligen så. Jag förstår inte. Att skolan inte kommer ske till hösten. Att vi är fria att göra vad f*n vi vill. Att jag är fri. Jag kan ta mina dyrbaraste ägodelar och flytta söderut, se sju avsnitt av Prison Break efter jobbet och skaffa hund. Allt kanske inte är praktiskt möjligt, men allt går att lösa. Det gör ju verkligen det.

Angående valet att skära ned på Instagram och mobiltid finns den en anledning till det och det är bakslag. Igen. Just nu vaknar jag inte utvilad även fast jag sover nio timmar, har en kropp vars puls pulserar som om jag nyss har avslutat en springrunda och säger nej till saker jag egentligen vill. Men jag lyssnar och kramar istället för att slår när jag gör fel val för mig själv. Det är frustrerande, påfrestande och ledsamt att bli påmind att jag fortfarande inte är "frisk". Men det har varit, och fortfarande är, mycket som händer nu. Mest bara fantastiska saker, men det tar energi det med. Och det är okej. Jag måste bara lyssna till det också. På samma sätt som jag måste fortsätta våga testa för att veta.