Jahapp. Idag var framtidsångesten borta. Den har bytts ut av ett bubbligt rus som kommer när man har tränat, kramats eller skrattat tills man kiknat. Jag har inte gjort något av det. Men jag är glad. Njuter och förundras över känslolivet. Att det är precis såhär livet är. Ena sekunden har man framtidsångest, andra är man lycklig över livet som är här och nu och tredje irriterad på ens föräldrar när det egentligen är hungern som talar. Ett normalt känsloliv är när man får känna allt sa min psykolog. Det var ögonöppnande för mig. Kanske för dig med.

Vill bara tacka för er respons på gårdagens inlägg. Älskar den här plattformen just för det. Att vi kan peppa, höja och stötta varandra med våra erfarenheter och tankar. Högt som lågt. Vilken ynnest. Varmare än vad det är här är svårt att hitta i cybervärlden. Kanske någon FB-grupp. Men ni fattar. Heja bloggvärlden. Vill bjuda er alla på en fika i fjolårsgräset. Tack <3.

Studenten är 14 dagar bort. Dagen som har varit anledningen till att jag har orkat sista året i gymnasiet, fått mig att torka tårarna och fortsätta kämpa trots att isen under mig hotat att brista gång på gång. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv för jag klarade det. Överväldigad av stödet jag har fått från min omgivning. Tacksam. Otroligt tacksam.

Samtidigt har det börjat rusa inombords av oron att inte veta. En aspekt jag inte tänkt på överhuvudtaget. Studenten har varit ekvivalent med lycka och frihet för mig. Ros. Absolut inte ris. Jag har inte ägnat en enda sekund över att friheten också innebär en ovisshet att inte veta vad som händer imorgon, om en månad eller när dagen kommer när man börjar förstå vad man vill. Det enda målet har varit att klara det. Och som jag kommer må bra av att få avsluta min trettonåriga vardag i skolbänkens värld. Det vet jag. På samma gång är det en förändring och det har jag varit bländad för. Helt plötsligt har jag makten över mitt liv. Valmöjligheter att göra precis vad som helst. Det är lika härligt som godispåsen på onsdagseftermiddagen och obehagligt som kvällspromenaden mitt på natten. Ni fattar.

Jag tror det viktigaste för mig, och min största utmaning, efter studenten är att tillåta mig själv att vara. Att jag faktiskt inte behöver vara påväg någonstans. Jag kan tjäna pengar utan att veta vad jag ska spendera min inkomst på. Jag kan träna utan att ha i mål att slå personbästa i nästa Cooper-test. Jag kan göra exakt vad jag vill utan tanke på om det utvecklar eller effektiviserar mig som person. Det räcker att jag är nyfiken på livet. Då kommer jag hitta mina mål och viljor. De som är av faktiskt betydelse.

14 dagar innan studenten och jag känner mig vilsen. Rädd för framtiden därför jag vet ingenting. Samtidigt sitter vi alla i samma båt. Och någonstans tror jag att detta är ytterligare en av de nyttigaste sakerna som kan hända mig. Möta verkligheten för vad den faktiskt är. Hälsa på varandra för första gången med nyfikenhet och tålamod. Jag blir ju vuxen nu. Typ. Klart det känns läskigt. Och kul. Både och. Herregud.

Hur känner/kände ni inför livet efter studenten? Läskigt? Fantastiskt? Inget särskilt? Berätta!<3

I onsdags vid middagstid hämtades jag upp av Elsa för att åka ut till Ellens stuga. När jag öppnade bagageluckan insåg jag att jag hade flest väskor. Ett dygn skulle vi vara där. Min packning täckte för fler dagar än det. Kontrollmänniskans uttryck i vardagen. Den som vet den vet.

Medan jag sprang upp med våra väskor på övervåningen började Ellen och Elsa med maten. Ingen av oss hade ätit sedan lunch. Vad som skulle prioriteras först blev en självklarhet.

När vi väl hade satt oss för att äta stationerade vi oss. Maten på tallrikarna försvann snabbt, men vi satt kvar ändå. Jag vet inte hur länge eftersom mobilen stängdes av när jag klev in genom ytterdörren. Solen hann i alla fall sprida sitt guldsken genom fönsterrutorna innan disktrasan skrubbade bort dropparna av spilld Cava på bordet.

Efter maten försökte vi (läs Ellen) få värme i badtunnan. Elsas gest förklarar hur det gick. Istället gick vi in och gjorde upp en brasa i kaminen, snackade ytterligare, lyssnade på musik, blev varm av dryck med procent och åt upp tryffelchipsen innan Lina hann anlända från sitt jobb.

Solen hann nästan börja gå upp innan vi la huvudena mot kuddarna. Lina som sov på madrassen intill mig hade med sina urtvättade One Direction sängkläder. Vi båda blev alldeles fnittriga av det. Nostalgiska och påmind gällande den tid som var, den vi var och att vi alltid har haft varandra.

I vanlig ordning somnande jag först till det dova sorlet av mina närmsta vänners röster. Till skillnad från när man var liten var det ingen som anmärkte. Det lät mig vara. Utan eftertanke hur något borde vara. Det är trygghet.

Dagen efter vaknade vi sent. För första gången i år hade gradantal närmat sig tvåsiffrigt. Vi la oss i uterummet med glassdörrarna stängda. Blåsten från det nedkylda havet besegrade fortfarande solstrålarnas värme. Det gick dock ingen nöd på oss. Hemmagjord solterapi skojar man inte bort.

Innan vi packade våra väskor tog vi premiärdopp i det nysmälta havet. Det var ju trots allt vårens varmaste dag. Bortdomnade fötter, rivmärken från vassa stenar och rödprickiga utslag fick jag som resultat. Men det var det värt. Älskar att göra sådant jag inte tror att jag ska klara av.