Får ett lyckorus genom kroppen när jag tänker på gårdagen och optimismen som rådde när jag valde den tunna vårjackan istället för dunjackan, samt fick träffa mina klasskompisar igen. Det var ju så länge sedan. Båda delarna. Nervositet är en överdrift, men ett rus fanns ändå där i maggropen när vi anlände till Broparken där några från klassen redan hade spridit ut sina picknickfiltar. Att dricka rykande termoskaffe och prata om allt som hänt sedan sist var mer efterlängtat än jag hade trott. Tackar kroppen för att jag orkar och vill. Det är så himla fint på så många sätt.

En knäppt bild från när pappa och jag nyss hade kommit hem från en utflykt med släkten. Plockade med mig hem videkissar som fanns vid havsbrynet där vi var och grillade lunch, samt lapade sol.

Hade klädpanik i vanlig ordning och skickade dessa bilder (dock oredigerade) till Elsa för smakråd. Rösten föll på vänstra. Vilken hade du tyckt om det var du som hade fått smset?

Skickade in en "applåd", som det kallas, till vår lokaltidning. Den kom med! En kärleksgest till mamma och en känga till de som tar hon och hennes arbetskamrater för givet.

Jag står lutad mot badrummets dörrkarm. Läser högt för mamma mejlet som ska skickas till kommunens beslutsfattare. Ett mejl signerat av hundratals avgångselever som går på samma skola som jag själv. Jag har inte orkat tänka på studenten. Istället har jag förnekat. Emellanåt accepterat. Haft tilltro till att saker och ting ordnar sig. Att det inte finns någon anledning att oroa sig för det som inte går att påverka. Att det enda jag kan göra är att fortsätta leva i den mån jag kan. Men så småningom tar ju oron över. Förgiftar blodet med dess substanser. Och det värsta av allt är att hela kroppen reagerar. Kollapsar. Skriker efter hopp. Vilja. Tro. Rösten min brister när jag kommer till sista textstycket av mejlet som vädjar i desperation efter kompromisser och samarbete. Jag tystnar. Låter allt mitt fokus gå åt till att hålla tillbaka tårarna. Mamma stannar upp i appliceringen av sitt smink och möter mina blanka ögon i spegelglaset.

”Jag förstår att du är ledsen. Jag förstår verkligen det.” säger hon.

Min kära fina mamma. Hon som håller modet uppe och skämtar om hur tiden framför spegeln egentligen är ganska onödig då hon ändå ska befinna sig inlåst i en sal med skyddsutrustning som ger kvardröjande märken i hennes hy. Hon som hyser tacksamhet gentemot allt och alla som försöker hjälpa till. Hon som endast kräver löneförändring för slavarbetet hon och hennes vitklädda jobbarkompisar behöver utstå. Min älskade mamma. Min kära fina mamma.

Jag lämnar badrummet och går till mitt rum. Sätter mig i min nedsuttna soffa och låter det brista. Tänker att här sitter jag och gråter, när jag befinner mig i den tid som ska vara den lyckligaste i mitt tonåriga liv. Tänker att här sitter jag och gråter medan all tid bara rinner förbi. Tänker att här sitter jag och gråter när andra förlorar människoliv. Helvete. Varför blev allt som det blev?

Nu sitter jag på altanen och låter andningen komma ikapp. Ansiktet känns stelt av resterna från fukten som blivit torkad av solens ljus. Det är först nu jag faktiskt fattar att studenten snart är här och jag är en av dem som ska få ta språnget till det nya, trots mitt fall och allt som kom med det. Någonstans skänker det en aning tröst, även fast det inte hämmar det som känns inombords. Jag ska inte ljuga att lusten finns att få revoltera och kämpa för det vi alla vill- en rimlig student utefter det som sagts av expertis och inte av ett kommunhus vars enda merit är att få åka på ”jobbresa” till Stockholm med lyxboende vars spaavdelning har handdukar gjord av importerad frotté.