Jag står lutad mot badrummets dörrkarm. Läser högt för mamma mejlet som ska skickas till kommunens beslutsfattare. Ett mejl signerat av
hundratals avgångselever som går på samma skola som jag själv. Jag har inte
orkat tänka på studenten. Istället har jag förnekat. Emellanåt accepterat. Haft
tilltro till att saker och ting ordnar sig. Att det inte finns någon anledning
att oroa sig för det som inte går att påverka. Att det enda jag kan göra är att
fortsätta leva i den mån jag kan. Men så småningom tar ju oron över. Förgiftar
blodet med dess substanser. Och det värsta av allt är att hela kroppen
reagerar. Kollapsar. Skriker efter hopp. Vilja. Tro. Rösten min brister när jag
kommer till sista textstycket av mejlet som vädjar i desperation efter kompromisser
och samarbete. Jag tystnar. Låter allt mitt fokus gå åt till att hålla tillbaka
tårarna. Mamma stannar upp i appliceringen av sitt smink och möter mina blanka
ögon i spegelglaset.
”Jag förstår att du är ledsen. Jag förstår verkligen det.”
säger hon.
Min kära fina mamma. Hon som håller modet uppe och skämtar
om hur tiden framför spegeln egentligen är ganska onödig då hon ändå ska
befinna sig inlåst i en sal med skyddsutrustning som ger kvardröjande märken i
hennes hy. Hon som hyser tacksamhet gentemot allt och alla som försöker hjälpa
till. Hon som endast kräver löneförändring för slavarbetet hon och hennes
vitklädda jobbarkompisar behöver utstå. Min älskade mamma. Min kära fina
mamma.
Jag lämnar badrummet och går till mitt rum. Sätter mig i min
nedsuttna soffa och låter det brista. Tänker att här sitter jag och gråter, när
jag befinner mig i den tid som ska vara den lyckligaste i mitt tonåriga liv. Tänker
att här sitter jag och gråter medan all tid bara rinner förbi. Tänker att här
sitter jag och gråter när andra förlorar människoliv. Helvete. Varför blev allt
som det blev?
Nu sitter jag på altanen och låter andningen komma ikapp. Ansiktet
känns stelt av resterna från fukten som blivit torkad av solens ljus. Det är först
nu jag faktiskt fattar att studenten snart är här och jag är en av dem som ska
få ta språnget till det nya, trots mitt fall och allt som kom med det. Någonstans
skänker det en aning tröst, även fast det inte hämmar det som känns inombords.
Jag ska inte ljuga att lusten finns att få revoltera och kämpa för det
vi alla vill- en rimlig student utefter det som sagts av expertis och inte av
ett kommunhus vars enda merit är att få åka på ”jobbresa” till Stockholm med
lyxboende vars spaavdelning har handdukar gjord av importerad frotté.