Temat är neon och reflexvästen är på. Studiebidraget går åt snabbt och budgeten är knapp. Tanken slog mig innan jag skulle ta bussen hem från skolan om jag ändå skulle köpa ett plagg i nyansen som är allt annat än ögonsmickrande när hyn är blekare än min vänstra tand. Vet att jag gjorde rätt. Avskyr att klä mig i sådant som inte är identifierbart med mig själv.

Munnen min är torr av rök, liv och gorm. Ändå vill jag inte röra mig en meter från de jag står nära som dansar som om människokropparna runt om inte ens snuddade vid deras ärm. Blir lycklig av att röra mig igenom dimman med dem. Vänner som skiter i allt förutom om någon far illa.

100 dagar kvar. Snart är det dags för oss att fira.

Jag har svårt att finna orden för den här hemsidan efter så många veckor utan ett hej. Det är inte med vilja jag låter gapen växa mellan publiceringarna. Tyvärr är det bara såhär det måste vara just nu. Prioriteringar ni vet. Istället för att önska fler timmar per dygn har jag lärt mig jobba med det jag får. Istället för ständigt explodera, effektivisera och prestera har jag nu lagt till tid för vila, omtanke och lugn. Detta utan att utmana tiden på något sätt. Istället har jag skalat bort sådant jag tyckte var viktigare förut.

Jaha, vad händer då? Ja, februari har varit jobbigt. Orkeslöst, ledsamt och vemodigt. Mitt mående är som vädret i april. Däremot börjar det kännas bättre nu. Det glädjer mig. Jag försöker dock kontrollera mig själv, hålla intensiteten min i schack då den på ett sätt är min kraft, men lätt också kan övergå till att bli min ömmaste punkt.

I övrigt? På onsdag är det besöksdag på universitetet. Det känns så långt borta med universitetsstudier, men det blir säkert kul. Ska kolla på socionom därför vet knappt vart det är, journalist och kanske sjuksköterska? På fredag blir det sportlov, samt 100-dagars fest för studenten. Helt sjukt att nedräkningen snart är tvåsiffrigt. Längtar så mycket att få springa ut från skolans portar och aldrig komma tillbaka. I slutet av veckan, söndag, sätter jag mig med familj och Filip i bilen och åker ner till Åre. Blir skönt med miljöombyte.

Vad händer i era liv?<3

Trots att det nästan går mig förbi att solstrålarna värmer mina rosiga kinder fylls jag av lättnad när jag zig-zagar mig fram mellan isfläckarna och känner att ljuset värmer. Nu både innerligt och kroppsligt. Hyn blir varm, likaså den svarta dunjackan. Det är fint att ljuset söker sig till mörkret. Att värmen alltid söker sig till det oupplysta först innan den tar sig an något annat. Äntligen är vi där efter månader av eklips. Jag omfamnar det och tillåter naturen göra sitt.