Svajande, men ändå sansad. Evigt tacksam att inte en ångestvåg sköljde över mig när ledigheten började lida mot sitt slut. Att de sista dagarna bara gav mig uns av oro som har känts som stress nu när vardagen åter är tillbaka. Det är viktigt att våga ta dag för dag, timme för timme och ibland minut för minut. Inte försöka tänka steget före hela tiden. Börjar tro på det alltmer.

Skriver nästan dagligen dagbok. Jag tror att jag är inne på mitt sjätte skrivblock för den här gymnasietiden. Att skriva kravlöst och fritt är ett av de enklaste sätten att förstå sig själv på. Annars har skrivandet stannat av lite. Jag uppdaterar inte här lika ofta och skrivandet är inte en lika central del av mitt liv som förut. Inte för att jag vill ha det så, utan för att jag har behövt värdesätta andra saker högre.

Däremot skriver jag genom skolan då jag läser Skrivande vilket jag uppskattar. I fredags skickade jag in min novell till en skrivartävling för skojs skull. Inte för jag har någon chans att vinna, men som en rolig grej. Ska dela med mig av texten senare när uttagningen är klar. Det känns fint att befinna sig i ett forum med enbart skrivande människor. Jag har aldrig varit med om det tidigare.

Tröttheten. Började skolan i torsdags och det var som att bli översköljd med en hink iskallt vatten. Från att sova 10-11 timmar per natt till 8 timmar. Fåtal intryck till flertal intryck. Lite krav till mängder av krav. Jag försöker sitta lugn i båten därför att komma tillbaka till vardagen är en omställning för alla. Orken som jag känner jag har nu behöver inte vara det som gäller om någon dag, vecka eller månad.

Mycket roligt har hänt i veckan bland annat Emelies 20-års brunch hon hade idag med hennes närmsta vänner. Trots att jag behövde sova när jag kom hem var det värt det. Alla dagar i veckan. Blir upprymd av att träffa människor! Bara det finns en balans.

Jag har nämnt Yoga with Adriene i förbifarten, men känner att hon alltid kommer vara värd att påminnas om. Jag vet inte vad ni har för relation till yoga, men för mig har yoga utvecklats till en slags trygg punkt. Ett andrum där jag vet att jag ger min kropp vad den behöver- vila, samt en möjlighet upptäcka, reflektera och släppa saker som inte är värd min energi.

Skulle kunna skriva mer om det här om ni vill någon gång. Let me know:)

Rörelse. Jag har verkligen märkt hur viktigt det är för mig. Vad det gör för mitt mående. Vilket lugn och vilka glädjeinjektioner det skickar ut i min 173 centimeter långa kropp. Det är skönt att en gång i veckan kunna komma till innebandyhallen, även fast den träning jag gör inte är i närheten av vad de andra gör, för det sociala. Samtidigt hade jag haft mer frihet i min träning om jag inte tränade med innebandyn. Det är svårt och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Man får väl testa sig fram som med allt annat.

Hmm. Koffeinfritt kaffe? Vill verkligen slå ett slag för det. Ganska sjukt hur vi försöker kanna på med kaffe när energin tryter och det vi egentligen ska göra är att lyssna och VILA.

• Komma tillbaka till de rutiner jag har skapat och är anledningen till att jag har klarat av höstterminen.
• Sova ett tag efter skolan.

I maj började det bli vår på riktigt och jag tvingade ut mina kompisar till skolans innergård så fort vi fick rasta för att insupa solens sällsynta strålar.

Last one standing anordnades på skolan. Rimligt taggad hAHah.

Läste gamla dagböcker och delade med mig av det mer er.

Blev förkyld ännu en gång.

Lina skrev arga meddelanden via Google Drive när jag jobbade hemifrån ändå.

Tog bild på mig själv för att demonstrera hur överlycklig jag var när sista uppgiften för årskurs 2 var klar och inlämnad.

Ägnade timmar i uterummet med att läsa böcker och skriva.

Åt frukostar ute på altanen i pappas fleece innan jag skulle iväg till skolan.

Åkte på Brännbollsyran med alldeles för lite kläder i tilltron att 15 grader och nordvästlig vind skulle kännas som 25. Tre dagar i sträck gjorde jag samma misstag. Fåfäng, jag? Nääää...

Var Filips baldejt <3.

Veckan innan sommarlovet lyfte planet till Marbella med Elsa, Ellen och jag i varsitt säte. En resa som hade varit planerad månader tillbaka.

Vi upptäckte nya platser.

Hängde vid poolen.

Och jag var dyngförkyld. En förkylning som varade hela sommaren.

Firade Lina och Hanna som får priset för bästa festen 2019.

Firade ett år med Filip genom att återuppleva vår första dejt (typ).

Fiskade med min kusins barn.

Åkte till Mårdseleforsen med mina föräldrar och sov hela bilresan hem.

Två veckor innan ledighetens slut tog Filip och jag en sista-minuten till Málaga.

Kom hem och blev omhändertagen av Elsa när oron inför skolstarten blev alldeles för stark.

Klarade första skoldagen och det var, men fortfarande är, mycket på grund av tjejen på bilden och många andra i min omgivning. Utan er hade jag aldrig klarat det jag går igenom lika bra.

När vardagen åter var i rullning började jag under mina helger gå på skogspromenader och upptäcka ron det kan ge.

• DOKUMENTERAT FRÅN 2019- SIDA 1

Vaknar vid lunch tid av en bildbomb från Elsa. Bilder från gårdagen. Nyårsafton. Det var försten när vi stod i folkhavet vid stadens hamn minuter innan tolvslaget som jag började förstå att vi går in i ett nytt år. I takt med fyrverkeriernas stegrande knall mellan tegelbyggnaderna kom även pirret som kan liknas med känslan när man träffar en söt kille för första gången. Som när jag träffade min nyårskyss för första gången.

2019 har varit ett piss år för mig. Det vet ni vid det här laget. Samtidigt känns det skönt med hjälp av en korrigering i almanackan att få en påminnelse att försöka glömma det jävliga jag har kämpat mig igenom och blicka framåt. Omfamna det året har gett mig istället för att älta det som 2019 inte gett mig. Åtminstone försöka.

Tack 2019 att du fick mig att inse att jag är starkare än jag någonsin kunnat tro, att jag är värd mer än vad jag övertygad om för tolv månader sedan, att kärlek är viktigare än allt och att det är okej att livet inte alltid är en dans. Ja, på något sätt vill jag ändå säga tack.