MIN FÖRÄNDRADE SYN PÅ TRÄNING

Min syn på träning har förändrats kopiöst det senaste halvåret. Förut var jag mest nöjd efter ett träningspass om svetten rann, vaden krampade och huvudet var ovanför papperskorgen. Jag älskade att köra skiten ur mig. Jag kände mig oemotståndlig när jag kunde koppla på psyket till den mån att kroppen nästan kollapsade. Burpees och högintensiva intervaller var solklara favoriter. Men det var då och inte nu.

Efter i våras, när min nästipp snuddade väggen, har jag behövt rannsaka, omvärdera och förändra stora delar av mitt liv- träningen bland annat. När jag väl började må dåligt var träningen inget problem. Mycket av det tror jag beror på den konstanta stressen jag kände då som lämpade sig väl med högintensiv träning. Pulsen skiljde sig föga lite mellan arbetspuls och vilopuls. Stresspåslaget var konstant oavsett vad jag gjorde.

Sedan kom sommaren. Jag var sjuk från början av juni till slutet av augusti. Träningen uteblev. Istället ägnade jag mig åt att möta mina känslor och utveckla relationen till återhämtning. Diset i huvudet började successivt lätta även fast tröttheten bestod och orken inte var densamma som förut. Jag började förstå saker och ting. Inte allt, men en del.

Efter Málaga började jag träna igen i hopp om att efter några veckor kunna trappa upp för att komma ikapp med sommarträningen jag hade missat med innebandyn. Ganska snart förstod jag att några veckor skulle bli längre tid än så. Nog för att konditionen blev bättre fanns, eller snarare finns, inte orken där längre på samma sätt. Min kropp är fortfarande stresskänslig vilket gör att högintensiv träning både dränerar mig på energi och skapar ett ångestpåslag som får lungorna att krympa.

Idag tränar jag alltid efter min dagsform. Tränar jag för hårt får jag inte de positiva hälsoeffekterna som är anledningen till varför jag tränar. Istället för ny energi blir jag orkeslös, tvär istället för glad, stressad istället för lugn och svag istället för stark. Det finns en bild, som jag förut var övertygad gällde, om att hård träningen är den enda träningen som ger oss något. Men NEJ! Träningen ska alltid utgå från oss själva.

Jag saknar träningen som genererar en flod av svett rinnandes från ansiktet, kramp i vaden och ansiktet ovanför papperskorgen, typ innebandyn. Men till skillnad från förr har jag insett att den typen av träningen är inte vad som krävs för att nå de positiva hälsoeffekterna. Det kan räcka med en promenad, lugn joggingtur eller några enstaka situps. Allt handlar om att anpassa sig efter ens egna förutsättningar. Inget annat.

Gillar

Kommentarer

VEM ÄR JAG...

Vid matbordet?

Den som spiller blåbärssylt på sin vita skjorta, sväljer fel och behöver lägga sig i soffan ett tag efteråt för att inte spy av matkoma.

På fest?

Hmm, antingen den som bara går runt och snackar med folk eller rejvar sönder till isländsk house (HÄR). Allt beror på om jag är bland folk jag känner mig trygg med eller inte.

På stranden?

Landkrabban som ligger på strandfilten medan jag dricker liter av vatten och äter mängder av salta kex för att minimera risken för solsting. Förutom att sola kan jag läsa, lyssna på podcasts och umgås med vänner. Den enda kontakten jag har med vattnet är när jag står och kastar boll vid havsbrynet. Eller ja, inte om det är trettio grader. Ni fattar.

På stan?

Den som är i en helt annan värld. För att hårdra det skulle jag kunna gå förbi en barndomsvän jag känt i sjutton år utan att se henne. På den nivån. Det är fruktansvärt. Önskar att jag var mer uppmärksam men jag är verkligen inte det. Ser alltid åt fel håll. Alldeles för upptagen med att ta mig från punkt A till punkt B.

I klädbutiker?

Den som systematisk går igenom hela affären om jag bara är ute och strosar. Älskar att bara gå runt i en klädaffär och se ifall man kan hitta något undangömt plagg mellan galgarna. Det är sällan jag gör det, men ändå.

Hemma hos andra?

Superbekväm om jag är hos någon av mina närmsta kompisar. Vi går under mottot "Su casa es mi casa", vilket gör att jag kan lägga mig i soffan utan några vidare problem eller ta något ur kylskåpet om jag är hungrig. Däremot om jag är hos någon jag inte känner väl är jag väldigt respektfull och försöker vara ganska mycket till lags.

I sängen?

Roffar åt mig allt täcke och hackar tänder :-))

På flygplanet?

Sitter helst längst in för det ger de bästa förutsättningarna för att få någon sömn, samt att man slipper resa sig upp när person bredvid behöver gå på toa eller oroa sig för vart huvudet ska ta vägen när man väl somnar.

Hemma en chill dag?

Oftast har jag har pyjamas fram till elva tiden, byter sedan om för att gå en skogspromenad, äter lunch och gör något kreativ såsom läsa eller skriva, efter det kanske jag städar (oftast inte). På kvällen kör jag yoga eller mediterar, ser på TV med mina föräldrar och sedan går jag och lägger mig.

I ett förhållande?

Inte romantikern i alla fall haha. Dock vill jag gosa och vara nära mest hela tiden. Finns inget bättre än närhet från den man tycker om <3. I övrigt tror jag att jag är bra på att visa respekt gentemot min partner och visa förståelse när det kommer till behovet av ensamtid. Sådant är viktigt.

På morgonen / kvällen?

På morgonen är jag hyperkänslig för allt. Om pappa sitter vid köksbordet och bläddrar lite för hastigt i dagstidningen kan jag få ett utbrott. Helst av allt är jag själv, därför då får jag vakna upp i min egna takt och slipper vara otrevlig mot någon annan.

Nu för tiden är jag oftast trött på kvällarna och det har jag infunnit mig med. Under vardagar följer jag de rutiner jag har hittat som gör att min sömn inte blir bristfällig. Handlingar som gör mig lugn. På helger ser mina kvällar såklart annorlunda ut. Allt beroende på dagsform.

Gillar

Kommentarer

EN SÖNDAG I MITT NYA LIV

"Det är så sjukt att jag gör det här på en söndag." säger jag till Filip när vi går upp för trappan till den sista våningen av konstutställning. Solljuset tränger sig igenom panoramafönsterna intill och möter min svala hy. Utanför rinner älven som om det vore vår. Hösten och våren har ändå en del gemensamt.

Jag känner hur Filip tittar på mig och jag förstår att han inte riktigt kan komma underfund med vad jag menar.

"Men det här hade jag liksom aldrig gjort för ett år sedan." förklarar jag vidare. Och det är sant. Aldrig aldrig aldrig att jag för ett år sedan skulle öppna dörren till en fuktig utställningslokal på en söndag som jag gör just nu. Sådant höll jag inte på med då. Istället satt jag framför skoldatorn i min pyjamas från tidig morgon till sen kväll. Utan pauser. Allt för att maximera och vara till lags med duktiga flickan.

Till gensvar möter jag ett leende och jag ler tillbaka, även fast det dåliga samvetet inom mig skaver som en sko man inte gått in. Att jag är här och inte där. Det går emot alla mina principer. Eller snarare principerna jag försöker bryta mig loss ifrån, eftersom jag har börjat förstå att jag är värd att göra vad jag vill, värd att ta det lugnt och värd att göra sådant som gör mig lycklig. Stolt är jag över mig själv för att jag har börjat våga tro på det.

Gillar

Kommentarer