HUR HANTERAR MAN EN OMVÄRLD SOM INTE FÖRSTÅR?

" /.../ Skulle vara intressant att veta om du bemöts ofta av typ oförstående vuxna eller andra som försöker förminska din trötthet på något sätt och i sånna fall hur du hanterar det och bemöter det. /.../"

Baserat på urklippet från kommentaren ovan tänkte jag göra en punktlista med några kommentarer jag har fått sedan i våras som sårat mig. Viktigt att poängtera dock är att jag känner mig väldigt skonad från att ha blivit bemött dåligt. Jag har haft turen att ha ett enormt stöd från alla håll och kanter. Längtar innerligt till dagen jag kan ge tillbaka för allt det dem i min omgivningar har gjort/gör för mig. Er är jag evigt tacksam <3

Egentligen är jag kanske inte rätt person att fråga när det kommer till detta, men samtidigt är jag så jäkla skör bitvis, men på något sätt stärker denna resa mig också. Den ger mig skinn på näsan. Jag finner tröst i att det finns en sådan liten förståelse för utmattning och trötthet i samhället, trots att det är nutidens folksjukdom. Det gör att jag oftast (verkligen inte alltid) kan se förbi personers kommentarer som sårar, därför jag vet att det aldrig är med avsikt.

Mitt bästa tips är dialog gällande allt detta. Våga berätta om hur du mår därför det är det enda sättet de i ens omgivning ska kunna förstå. Sedan är det lättare sagt än gjort. Nedanför länkar jag två artiklar som jag tycker ALLA, oavsett om man har någon vidare koppling till ämnet, ska läsa.

  • "Träning är ju viktigt!" när jag sekunderna innan förklarat varför jag inte längre spelar innebandy utan tränar utefter vad jag klarar av just nu och inte ger mig ångestpåslag.
  • "Ja, vem är inte trött?" Jo, visst är det så. Addera bara minnesförluster, instabilt känsloliv, sömnsvårigheter, konstant trötthet och koncentrationssvårigheter.
  • "Det är ju synd att det här ska hända nu."
  • "Men individen bär också ett ansvar." Det är svårt när man blivit hjärntvättad sedan dagen man satte sin fot vid skolbänken.
  • "Det spelar väl ingen roll när för dig. Du gör väl ändå ingenting?" från i somras när jag behövde säga upp mig från mitt jobb och skulle göra upp planer.

Gillar

Kommentarer

VAD HÄNDER I ERT LIV?

Trött trött trött. Och nej, jag tänker inte sluta tjata om det därför min trötthet är en sådan central del i mitt liv just nu. Önskar innerligt efter den dagen jag får vakna upp utvilad, kan träna hårt utan att få ett ångestpåslag från helvetet och känna mig som mig själv igen. Just nu är jag inte där och det är bara att gilla läget.

För några nätter sedan rubbades min sömn inte av mig själv, hör och häpna, utan av en brandvarnare vars batteritid sjöng på sista versen. *Pip pip pip* hördes det hela natten och enda fram till eftermiddagen. Slutligen när vi hade vänt upp och ner på hela huset hittade vi boven i vår extremt stökiga byrå. Ni vet en sådan byrå som samlat skrot sedan sedan familjen flyttade in och där endast översta lådan används? Hursomhelst (vad jag egentligen ska komma till) hittade vi även mammas gamla mp3. Förutom Magnus Uggla, Jill Jonsson och Arvingarna fann jag även livets avslappningsövning. Mitt sömnpiller sedan dess.

Annars då? Jag blir vuxen om två veckor. Lyssnar på musik från 2017 i väntan på ny bra musik. Mitt hår är smutsigt då jag inte tvättat det sedan måndags vilket inte hör till vanligheterna. Jag försöker trappar ner på allt som inte handlar om återhämtning. Mamma satte nyss på TV:n så nu känner jag hur min förmåga att fokusera ebbar ut. Vad händer i ert liv? Berätta berätta berätta.

Gillar

Kommentarer

1/4 AVKLARAD (!!!)


För typ 19 timmar sedan fick jag höstlov. Wehoo borde jag kanske känna, men det gör jag inte. Det känns likgiltigt. Inte på ett dåligt sätt. Faktum är att jag tror det jag känner är lättnad. En lättnad av att ha klarat skolstarten utan att kollapsa, bli sjukskriven eller falla tillbaka till i våras när jag blev utmattad. Är så fruktansvärt stolt över mig själv. Att min målmedvetenhet som gjorde mig sjuk, även är orsaken till att jag en dag åter kommer bli frisk.

Gällande hur jag mår är det ganska bara, skulle väl säga att jag hamnat i ett bakslag. Sömnen har varit problematiskt under en månadstid vilket tar ut sin rätt som jag nämnde i förra inlägget. Det känns som trenden börjar vända dock. Förhoppningsvis. En annan orsak är att jag förankrar mig i gamla vanor emellanåt. Inte underligt eftersom det är beteenden jag haft sedan barnsben.


.

Däremot har den här första perioden av skolåret lärt mig en del om mig själv. Lärdomar som jag är evigt tacksam att jag har fått. Vi kör en lista!

1. Att jag är värdelös på att säga nej, vilket jag blånekade (som mycket annat) förut.

2. Att jag har ett beroende till att göra klart saker eftersom jag vill "jobba bort" stressen. Har börjat lära mig att man alltid kommer ha saker att göra och därmed tränar jag mig i att sätta gränser. Det är svårt, men jag försöker.

3. Sömn är det viktigaste man har.

4. Att jag är sämst på att fira saker. Det har alltid varit ett problem att vara i nuet. Istället strävar jag konstant efter framtiden- helg, ledighet, studenten. Framtiden är min morot till att orka, men samtidigt måste jag ta tillvara till stunder som händer här och nu. När jag designa min studentmössa gick jag in med inställningen "Jag gör bort det så snabbt som möjligt", varav min kompis svarade "Men NEJ, det här är ju kul!" . På något sätt blev det en tankeställare.

5. Träning är bra så länge det är efter min dagsform.

Hur är det med er? <3

Gillar

Kommentarer

MIN FÖRÄNDRADE SYN PÅ TRÄNING

Min syn på träning har förändrats kopiöst det senaste halvåret. Förut var jag mest nöjd efter ett träningspass om svetten rann, vaden krampade och huvudet var ovanför papperskorgen. Jag älskade att köra skiten ur mig. Jag kände mig oemotståndlig när jag kunde koppla på psyket till den mån att kroppen nästan kollapsade. Burpees och högintensiva intervaller var solklara favoriter. Men det var då och inte nu.

Efter i våras, när min nästipp snuddade väggen, har jag behövt rannsaka, omvärdera och förändra stora delar av mitt liv- träningen bland annat. När jag väl började må dåligt var träningen inget problem. Mycket av det tror jag beror på den konstanta stressen jag kände då som lämpade sig väl med högintensiv träning. Pulsen skiljde sig föga lite mellan arbetspuls och vilopuls. Stresspåslaget var konstant oavsett vad jag gjorde.

Sedan kom sommaren. Jag var sjuk från början av juni till slutet av augusti. Träningen uteblev. Istället ägnade jag mig åt att möta mina känslor och utveckla relationen till återhämtning. Diset i huvudet började successivt lätta även fast tröttheten bestod och orken inte var densamma som förut. Jag började förstå saker och ting. Inte allt, men en del.

Efter Málaga började jag träna igen i hopp om att efter några veckor kunna trappa upp för att komma ikapp med sommarträningen jag hade missat med innebandyn. Ganska snart förstod jag att några veckor skulle bli längre tid än så. Nog för att konditionen blev bättre fanns, eller snarare finns, inte orken där längre på samma sätt. Min kropp är fortfarande stresskänslig vilket gör att högintensiv träning både dränerar mig på energi och skapar ett ångestpåslag som får lungorna att krympa.

Idag tränar jag alltid efter min dagsform. Tränar jag för hårt får jag inte de positiva hälsoeffekterna som är anledningen till varför jag tränar. Istället för ny energi blir jag orkeslös, tvär istället för glad, stressad istället för lugn och svag istället för stark. Det finns en bild, som jag förut var övertygad gällde, om att hård träningen är den enda träningen som ger oss något. Men NEJ! Träningen ska alltid utgå från oss själva.

Jag saknar träningen som genererar en flod av svett rinnandes från ansiktet, kramp i vaden och ansiktet ovanför papperskorgen, typ innebandyn. Men till skillnad från förr har jag insett att den typen av träningen är inte vad som krävs för att nå de positiva hälsoeffekterna. Det kan räcka med en promenad, lugn joggingtur eller några enstaka situps. Allt handlar om att anpassa sig efter ens egna förutsättningar. Inget annat.

Gillar

Kommentarer

VEM ÄR JAG...

Vid matbordet?

Den som spiller blåbärssylt på sin vita skjorta, sväljer fel och behöver lägga sig i soffan ett tag efteråt för att inte spy av matkoma.

På fest?

Hmm, antingen den som bara går runt och snackar med folk eller rejvar sönder till isländsk house (HÄR). Allt beror på om jag är bland folk jag känner mig trygg med eller inte.

På stranden?

Landkrabban som ligger på strandfilten medan jag dricker liter av vatten och äter mängder av salta kex för att minimera risken för solsting. Förutom att sola kan jag läsa, lyssna på podcasts och umgås med vänner. Den enda kontakten jag har med vattnet är när jag står och kastar boll vid havsbrynet. Eller ja, inte om det är trettio grader. Ni fattar.

På stan?

Den som är i en helt annan värld. För att hårdra det skulle jag kunna gå förbi en barndomsvän jag känt i sjutton år utan att se henne. På den nivån. Det är fruktansvärt. Önskar att jag var mer uppmärksam men jag är verkligen inte det. Ser alltid åt fel håll. Alldeles för upptagen med att ta mig från punkt A till punkt B.

I klädbutiker?

Den som systematisk går igenom hela affären om jag bara är ute och strosar. Älskar att bara gå runt i en klädaffär och se ifall man kan hitta något undangömt plagg mellan galgarna. Det är sällan jag gör det, men ändå.

Hemma hos andra?

Superbekväm om jag är hos någon av mina närmsta kompisar. Vi går under mottot "Su casa es mi casa", vilket gör att jag kan lägga mig i soffan utan några vidare problem eller ta något ur kylskåpet om jag är hungrig. Däremot om jag är hos någon jag inte känner väl är jag väldigt respektfull och försöker vara ganska mycket till lags.

I sängen?

Roffar åt mig allt täcke och hackar tänder :-))

På flygplanet?

Sitter helst längst in för det ger de bästa förutsättningarna för att få någon sömn, samt att man slipper resa sig upp när person bredvid behöver gå på toa eller oroa sig för vart huvudet ska ta vägen när man väl somnar.

Hemma en chill dag?

Oftast har jag har pyjamas fram till elva tiden, byter sedan om för att gå en skogspromenad, äter lunch och gör något kreativ såsom läsa eller skriva, efter det kanske jag städar (oftast inte). På kvällen kör jag yoga eller mediterar, ser på TV med mina föräldrar och sedan går jag och lägger mig.

I ett förhållande?

Inte romantikern i alla fall haha. Dock vill jag gosa och vara nära mest hela tiden. Finns inget bättre än närhet från den man tycker om <3. I övrigt tror jag att jag är bra på att visa respekt gentemot min partner och visa förståelse när det kommer till behovet av ensamtid. Sådant är viktigt.

På morgonen / kvällen?

På morgonen är jag hyperkänslig för allt. Om pappa sitter vid köksbordet och bläddrar lite för hastigt i dagstidningen kan jag få ett utbrott. Helst av allt är jag själv, därför då får jag vakna upp i min egna takt och slipper vara otrevlig mot någon annan.

Nu för tiden är jag oftast trött på kvällarna och det har jag infunnit mig med. Under vardagar följer jag de rutiner jag har hittat som gör att min sömn inte blir bristfällig. Handlingar som gör mig lugn. På helger ser mina kvällar såklart annorlunda ut. Allt beroende på dagsform.

Gillar

Kommentarer

EN SÖNDAG I MITT NYA LIV

"Det är så sjukt att jag gör det här på en söndag." säger jag till Filip när vi går upp för trappan till den sista våningen av konstutställning. Solljuset tränger sig igenom panoramafönsterna intill och möter min svala hy. Utanför rinner älven som om det vore vår. Hösten och våren har ändå en del gemensamt.

Jag känner hur Filip tittar på mig och jag förstår att han inte riktigt kan komma underfund med vad jag menar.

"Men det här hade jag liksom aldrig gjort för ett år sedan." förklarar jag vidare. Och det är sant. Aldrig aldrig aldrig att jag för ett år sedan skulle öppna dörren till en fuktig utställningslokal på en söndag som jag gör just nu. Sådant höll jag inte på med då. Istället satt jag framför skoldatorn i min pyjamas från tidig morgon till sen kväll. Utan pauser. Allt för att maximera och vara till lags med duktiga flickan.

Till gensvar möter jag ett leende och jag ler tillbaka, även fast det dåliga samvetet inom mig skaver som en sko man inte gått in. Att jag är här och inte där. Det går emot alla mina principer. Eller snarare principerna jag försöker bryta mig loss ifrån, eftersom jag har börjat förstå att jag är värd att göra vad jag vill, värd att ta det lugnt och värd att göra sådant som gör mig lycklig. Stolt är jag över mig själv för att jag har börjat våga tro på det.

Gillar

Kommentarer