HUR HANTERAR MAN EN OMVÄRLD SOM INTE FÖRSTÅR?

" /.../ Skulle vara intressant att veta om du bemöts ofta av typ oförstående vuxna eller andra som försöker förminska din trötthet på något sätt och i sånna fall hur du hanterar det och bemöter det. /.../"

Baserat på urklippet från kommentaren ovan tänkte jag göra en punktlista med några kommentarer jag har fått sedan i våras som sårat mig. Viktigt att poängtera dock är att jag känner mig väldigt skonad från att ha blivit bemött dåligt. Jag har haft turen att ha ett enormt stöd från alla håll och kanter. Längtar innerligt till dagen jag kan ge tillbaka för allt det dem i min omgivningar har gjort/gör för mig. Er är jag evigt tacksam <3

Egentligen är jag kanske inte rätt person att fråga när det kommer till detta, men samtidigt är jag så jäkla skör bitvis, men på något sätt stärker denna resa mig också. Den ger mig skinn på näsan. Jag finner tröst i att det finns en sådan liten förståelse för utmattning och trötthet i samhället, trots att det är nutidens folksjukdom. Det gör att jag oftast (verkligen inte alltid) kan se förbi personers kommentarer som sårar, därför jag vet att det aldrig är med avsikt.

Mitt bästa tips är dialog gällande allt detta. Våga berätta om hur du mår därför det är det enda sättet de i ens omgivning ska kunna förstå. Sedan är det lättare sagt än gjort. Nedanför länkar jag två artiklar som jag tycker ALLA, oavsett om man har någon vidare koppling till ämnet, ska läsa.

  • "Träning är ju viktigt!" när jag sekunderna innan förklarat varför jag inte längre spelar innebandy utan tränar utefter vad jag klarar av just nu och inte ger mig ångestpåslag.
  • "Ja, vem är inte trött?" Jo, visst är det så. Addera bara minnesförluster, instabilt känsloliv, sömnsvårigheter, konstant trötthet och koncentrationssvårigheter.
  • "Det är ju synd att det här ska hända nu."
  • "Men individen bär också ett ansvar." Det är svårt när man blivit hjärntvättad sedan dagen man satte sin fot vid skolbänken.
  • "Det spelar väl ingen roll när för dig. Du gör väl ändå ingenting?" från i somras när jag behövde säga upp mig från mitt jobb och skulle göra upp planer.

Gillar

Kommentarer

VAD HÄNDER I ERT LIV?

Trött trött trött. Och nej, jag tänker inte sluta tjata om det därför min trötthet är en sådan central del i mitt liv just nu. Önskar innerligt efter den dagen jag får vakna upp utvilad, kan träna hårt utan att få ett ångestpåslag från helvetet och känna mig som mig själv igen. Just nu är jag inte där och det är bara att gilla läget.

För några nätter sedan rubbades min sömn inte av mig själv, hör och häpna, utan av en brandvarnare vars batteritid sjöng på sista versen. *Pip pip pip* hördes det hela natten och enda fram till eftermiddagen. Slutligen när vi hade vänt upp och ner på hela huset hittade vi boven i vår extremt stökiga byrå. Ni vet en sådan byrå som samlat skrot sedan sedan familjen flyttade in och där endast översta lådan används? Hursomhelst (vad jag egentligen ska komma till) hittade vi även mammas gamla mp3. Förutom Magnus Uggla, Jill Jonsson och Arvingarna fann jag även livets avslappningsövning. Mitt sömnpiller sedan dess.

Annars då? Jag blir vuxen om två veckor. Lyssnar på musik från 2017 i väntan på ny bra musik. Mitt hår är smutsigt då jag inte tvättat det sedan måndags vilket inte hör till vanligheterna. Jag försöker trappar ner på allt som inte handlar om återhämtning. Mamma satte nyss på TV:n så nu känner jag hur min förmåga att fokusera ebbar ut. Vad händer i ert liv? Berätta berätta berätta.

Gillar

Kommentarer

1/4 AVKLARAD (!!!)


För typ 19 timmar sedan fick jag höstlov. Wehoo borde jag kanske känna, men det gör jag inte. Det känns likgiltigt. Inte på ett dåligt sätt. Faktum är att jag tror det jag känner är lättnad. En lättnad av att ha klarat skolstarten utan att kollapsa, bli sjukskriven eller falla tillbaka till i våras när jag blev utmattad. Är så fruktansvärt stolt över mig själv. Att min målmedvetenhet som gjorde mig sjuk, även är orsaken till att jag en dag åter kommer bli frisk.

Gällande hur jag mår är det ganska bara, skulle väl säga att jag hamnat i ett bakslag. Sömnen har varit problematiskt under en månadstid vilket tar ut sin rätt som jag nämnde i förra inlägget. Det känns som trenden börjar vända dock. Förhoppningsvis. En annan orsak är att jag förankrar mig i gamla vanor emellanåt. Inte underligt eftersom det är beteenden jag haft sedan barnsben.


.

Däremot har den här första perioden av skolåret lärt mig en del om mig själv. Lärdomar som jag är evigt tacksam att jag har fått. Vi kör en lista!

1. Att jag är värdelös på att säga nej, vilket jag blånekade (som mycket annat) förut.

2. Att jag har ett beroende till att göra klart saker eftersom jag vill "jobba bort" stressen. Har börjat lära mig att man alltid kommer ha saker att göra och därmed tränar jag mig i att sätta gränser. Det är svårt, men jag försöker.

3. Sömn är det viktigaste man har.

4. Att jag är sämst på att fira saker. Det har alltid varit ett problem att vara i nuet. Istället strävar jag konstant efter framtiden- helg, ledighet, studenten. Framtiden är min morot till att orka, men samtidigt måste jag ta tillvara till stunder som händer här och nu. När jag designa min studentmössa gick jag in med inställningen "Jag gör bort det så snabbt som möjligt", varav min kompis svarade "Men NEJ, det här är ju kul!" . På något sätt blev det en tankeställare.

5. Träning är bra så länge det är efter min dagsform.

Hur är det med er? <3

Gillar

Kommentarer

VI SKA DANSA I NEON

Igår var det fest. I förebyggande syfte hade jag försatt mig i vilofas dagarna innan för att orka med, eller snarare för att efterdyningarna dagarna därpå inte skulle bli så starka. Jag tror att jag lyckades. Idag mår jag ganska bra. För mig är det lätt att bli upplevelsebakfull numera.

I inbjudan som skickades ut för några veckor sedan framkom det att färgglatt var klädkoden vi skulle förhålla oss till. Problematiskt för mig vars garderob består av svart och vitt tänkte jag, men sedan fick jag syn på en reflexväst när jag rotade igenom byrålådan i hallen och insåg då att lösningen var relativt enkel.

Kvällen var mysig och det kändes som både Lina och Hanna var väldigt nöjd när jag kramade dem hejdå i soluppgången. Det gjorde mig glad. Det förtjänar de.

Gillar

Kommentarer

TVÅ OLIKA LÄNDER & TVÅ OLIKA TERRASSER

Klockan är strax efter sju och jag sätter mig på den skavda träbänken med förklädet fortfarande på. Kvällssolen drar sig mot träkronorna och lämnar altanen i skugga. Maten är lagad efter receptet jag fick av Elsas mamma efter första middagen ute på terrassen i Spanien. Det var varmare där borta men ändå tillåter jag mig själv att njuta av det vi har här. Svensk sommar har något alldeles eget inom sig.

Jag pauser senaste avsnitten av Skäringer & Mannheimer och går in till köket för att plocka undan och ställa in resterna i kylskåpet. Ett os av vitlök gör sig märkbart där jag står och jag lämnar ytterdörren på vid gavel i hopp om att det ska fungera som fläkten jag glömde sätta på.

På trädäcket ligger solen fortfarande kvar och jag sätter mig i fåtöljen utan att hämta tillhörande dynor. Det är ganska bekvämt ändå trots att ryggstödet trycker mot min rygg och kroppen reagerar i vanlig ordning med sitt stresspåslag. Jag vet att övning ger färdighet. Jag vet det.

Gillar

Kommentarer

HUR KÄNNS DET NU?

Det är snart en månad sedan jag publicerade Prestationsprinsessan som gått och blivit trött (HÄR) och Hur hamnade jag här? Samhället. (HÄR). Två inlägg som beskrev läget trots att jag än idag inte riktigt förstår vart jag har hamnat. Hjärntrött och att handbromsen måste sättas in är de ord jag minns trots att de var fler.

Jag har inte hunnit reflektera över vidare framsteg eller inte sedan veckan i våras då det small till och jag insåg att något behövde göras. Att stressen bieffekter inte kändes som vanligt, utan värre. Allt har känts relativt ensidigt. Från bättre till sämre eller tvärtom. Ibland mellan veckor, dagar eller till och med timmar. Jag har börjat acceptera det.

Om vi ska snacka klarspråk är det skitläskigt att må dåligt och komma ifrån det man vanligtvis brukar känna. Det är däremot också en sak som jag har börjat acceptera. Att ställa upp för strid kommer bara göra processen ännu längre.

Mitt mål just nu är att värdesätta mig själv och förstå mig på vad återhämtning innebär. Min relation till återhämtning existerar inte. Jag har utvecklat en sådan distans till återhämtning att min kropp reagerar med ett stresspåslag om jag ligger i soffan och försöker se en film. Det är svårt att anstränga sig och ta dem rätta valen när man är trött redan från start, men jag gör mitt bästa och det ger resultat.

Faktum är att min magkatarr jag har haft i månader har försvunnit (så länge jag håller mig borta från kaffe och annat som lockar fram den). Sedan har min sömn blivit bättre. Jag somnar snabbare och får sova bättre om nätterna. Just att sömnen har blivit bättre är jag så otroligt tacksam för. Jag har förlorat otroligt många sömntimmar och jag vet att saker kommer bli enklare att hantera nu när jag har fått tillbaka dem.

Jag har börjat inse hur viktigt det är för mig att inte boka upp mig på många saker och ge mig själv ensamtid trots att jag tycker det är jobbigt. Jag har lätt för att tacka ja till saker därför jag innerst inne vill, trots att jag egentligen inte orkar med. Det misstaget gör jag hela tiden. Biverkningen blir oro innan, en mild tillfredsställelse när det bokade sker , men en bakfylla av trötthet som påverkar hela mig oftast flera dagar efteråt. Jag tränar mig ständigt på att försöka hitta en balans.

Jag vet att detta jag befinner mig i kommer göra mig ännu starkare än vad jag redan är. Det är något jag alltid försöker påminna mig själv om, speciellt de dagar saker känns som mest likgiltigt. Jag lär mig dagligen om vad jag behöver för att må bra. Vad som är viktigt och inte. På något sätt är jag glad att det som har hänt har hänt nu och inte när jag är äldre. Det känns fint att få lära känna mig själv nu och inte senare.

Gillar

Kommentarer