Från ingenstans har jag blivit nedknuffad och fast klämd av två fötter ståendes med fördelad vikt på varsin lunga. Intensivt har jag försökt ta mig upp medan jag har flämtat efter luft. Flera gånger om. Jag kan som inte beskriva det på något annat sätt.

Närmare helgens ankomst började trycket mot min bröstkorg släppa. Antagligen var allt relaterat till stress och prestationer. Jag som trodde att jag hade kommit längre än så.

Jag har fått ännu en insikt gällande skrivandet. Oftast när jag sätter mig ner, eller ja nästan alltid, har jag ingen aning vad jag ska skriva om. De två första meningarna blir basen, men vad som ska komma där efter vet jag oftast inte. Jag skriver väldigt sällan om något jag vet, utan snarare tvärtom. Jag skriver för att förstå saker. Processen som skrivandet innebär för mig gör att jag märker sådant som jag annars aldrig skulle uppmärksamma varken inom mig själv eller min omgivning.

Sömnproblem, dock i ett mildare slag.

Stiger vanligtvis upp runt sex, men har i veckan vaknat flera timmar innan väckarklockan ljudit utan att riktigt kunna somna om igen. Kroppen har vaknat, trots att psyket skrikit av trötthet.

Träning. Först och främst innebandyn. Kan inte sluta känna tacksamhet över att jag tycker att den sporten är rolig igen. Har saknat innebandyn. Sedan, något som nästan slår innebandyn är löpningen. Att få snöra på sig skorna och springa långdistans på barmark får mig att känna mig som korna antagligen känner vid kosläppet haha. Är avundsjuk på mig själv att jag har förstått mig på vad löpning faktiskt kan innebära.

Ska vara ärlig med att säga att jag hittade den här videon för ett bra tag sedan. Jag vill bara ge alla chansen att ta del av det Ren skapar. Det är magi.

Som vanligt har jag tänkt mycket, men det är däremot ingenting särskilt jag kan komma på. Kan inte ni dela med er av vad ni har tänkt på? Vad som helst.

Vatten. Skrev inte jag det förra veckan? Minns inte. Det ger i alla fall samma effekt (om inte bättre) som energidryck och kaffe.

Billie Eillish har släppt nytt album och "Bad Guy" är en solklar favorit hos mig.

• Sova.
• Skriva dagbok.
• Låta mig själv ta det lugnt.
• Plugga mindre än vad jag egentligen borde.

Det är nog inget år i livet man får fira så mycket som under det året när alla ens vänner fyller arton. Jag menar när man fyller tjugo har man säkert tappat kontakten eller flyttat ifrån hälften. Fruktansvärd tanke. Förhoppningsvis är den inte sann.

För övrigt är väl födelsedagsfiranden väldigt fina? Man får liksom chansen att göra en person man tycker om till medelpunkten för en kväll. Samma slags medelpunkt personen representerar för en själv konstant i det vardagliga livet. Känslor blir till det mer konkreta istället för det abstrakta. Eller det är vad jag tror åtminstone.

Till nästa födelsedagsfirande ska jag lära mig den norska födelsedagssången och den tillhörande dansen. Syftet är att visa allt på mer än några fåtal sätt.

"Det luktar ålderdomshem" säger jag när vi går in genom dörren till Brobergs.

Caféet är mer slitet än vad jag minns det. Bordets yta har samma strävhet som en snickarbänk i en gammal träslöjdssal. Väggarna är gult spräckliga, och jag har svårt att avgöra ifall det är ett aktivt val eller om det är åren som har frambringat resultatet. Ändå finns det en charm med enkelheten och ointresset att imponera mer än nödvändigt. Jag gillar det.

Någon timme senare följer han mig till bussen och vi säger hejdå. Att benämna brisarna som ljumna må vara en överdrift, men ändå leder de mig till hemsidor där jag söker efter jackor som inte utgörs av dun under min bussfärd hem. Allt känns bättre, trots att behovet kvarstår att få fara ut och rensa bort allt genom ansträngda andetag senare mot kvällen.