Hej! Jag lever, även fast jag inte har gjort mig märkbar på någon av mina sociala medier. Senast jag kollade hade jag i genomsnitt en timme skärmtid på min mobil, och jag menar det är väl lite om man ser till detta samhälle. Ja, jag har varit stressad, men det verkar vara universellt så jag lämnar det.

Det är fredag och imorgon är det officiellt jul. Jag har dock haft julmusik i mina hörlurar sedan några veckor tillbaka. Om det inte finns snö på marken får jag använda musiken som ett försökt att bli omfamnad av den där härliga känslan som får mig att vilja baka pepparkakor, julhandla och pynta granen. Tveksamt om Michael Bublés sammetslena röst har lyckats än.

Om någon timme är sista lektionen för veckan gjord. På bussen på väg hem ska jag försöka intala mig själv att mörkret inte innebär natt. Vi går mot ljusare tider. Kom ihåg det.

Sitter på stadsbiblioteket och försöker komma vidare på min rapport som ska skrivas i samhällskunskapen. Sist jag kollade var det tänkt att denna typ av miljö skulle vara tyst, men kanske måste jag dubbelkolla därför det verkar inte vara någon annan än jag som har tagit del av den informationen.

Några meter bort från mig sitter två damer och pratar som om de satt på ett fik. Den ena damen drar upp dragkedjan till sin ryggsäck för att stolt plocka fram tre par tjocksockar som hon antingen har stickat, eller virkat. Jag har inte kunskapen att avgöra. Bakom mig skriker en bebis i synk med en telefon vars notiser inte är satt på ljudlöst. Jag orkar inte, i alla fall inte idag.

Han som sitter bredvid mig suckar i frustration. Jag gör detsamma. Han ser trött ut, och det gör jag med inser jag när jag ser mig själv i den suddiga reflektion skapt utav fönsterglaset jag har framför mig. Tur att det är över nu, november alltså. Vi klarade det! Jag var nästan nära på att höja min hand för att göra give-me-five när han som satt bredvid mig gick. Det såg ut som att han behövde det. 

Där framför spegeln i vår husbil kunde jag stå i timmar och sjunga. Ibland låste jag dörren om mig, men oftast inte. Jag älskade att stå där och sjunga mig hes till svenska låtar som jag hade hört i bilen tidigare under dagen när jag satt i baksätet med mitt nintendo och i väntan på att anlända till nästa destination. Att jag inte kunde ta en ton rätt spelade mig ingen roll, därför framför mig såg jag en superstjärna i rosa linne och avklippta jeans med ett headset likt stjärnorna på tv:n.

Jag plockade fram hårddisken ikväll som har funnits sedan året jag föddes. I mörkret satt jag vid mitt skrivbord och bläddrade mig igenom mapp efter mapp. Ju längre ner jag kom på den överdrivet långa listan med minnen, desto närmre kom jag den nutid jag nu befinner mig i. Det var något med bilderna som fanns högst upp på listan, de som gestaltade mig som barn som fick bröstkorgen att krympa.

Allt blev tydligt när bilden ovanför täckte datorns skärm. Idag sjunger jag när musiken överröstar mig eller dörren till badrummet är låst. Jag sjunger hela tiden, men aldrig när någon annans öra kan höra min röst klart. Det var aldrig så förr. Jag har blivit medveten. Barnasinnet har rubbats, försvunnit och förstörts. Det var därför bröstkorgen krympte. Jag kommer aldrig mer vara ett barn som gör oskyldiga val, bara en person vars handling och ord alltid kommer bli kritiserade av någon annan som har gått och blivit stor.