Trästolen jag sitter på gör mig obekväm och runt omkring mig yr stressade bibliotekarier och dess fotsteg. Det här biblioteket är aldrig tyst. Jag ifrågasätter det inte för det finns ingen annanstans man kan sätta sig ner på den här skolan.

När jag vaknade i morse kände jag mig lite tom. Det finns en oro som gnager och tar energi. Än står jag maktlös därför jag har inte riktigt förstått vad den grundar sig i. Jag tror det bottnar sig i mina känslor att sakna kontroll. Det känns som att övergången från sommar till höst gick lite för snabbt och att jag inte hann med i tempot.

Jag är tidig på skolan och jag har insett att just den här stunden på tisdagar kommer värdesättas högt av mig nu när vardagen åter är kommen. Att bara sitta här bland böcker och svammel i någon timme, samla mig och inse att allt är väldigt bra ändå. Jag behöver få tänka och gå igenom det jag känner. Ger jag min inte tid och gör det ytligt, då känner jag saker som endast grundar sig i oro för något som inte är riktigt.

Nu ska jag snart resa mig från den obekväma stolen och gå till min första lektion. Idag blir en bra dag, säkert för dig också <3

Lovar och svär att allting kommer vara värt,

Inte som trott men skapligt bebott,

Likt sommar av lycka och höst som dess svek,

Bara någorlunda lika men komponerat av en vek,

Minnena stannar kvar i sin dal,

Bort kommer allt i sin vanliga klang,

Jobbigt och svårt,

Låt det bara gå,

Innan allt blir för hårt,

Lovar och svär att allting kommer vara värt,

Skapligt bebott utefter det som är trott.

Jag känner mig omtöcknad av den där tröttheten som gör en påmind med ett hårt knytnävsslag så fort man sätter sig ner för att ta det lugnt. Får skylla mig själv att jag har sovit på tok för lite de senaste dagarna. Samtidigt är det någon form av ro som ligger över mig, jag låter allt vara, precis som det är tänkt, inga korrigeringar.

Igår när jag och min kompis satt i eftermiddagssolen i väntan på våra bussar pratade vi om viljor. Hon berättade hur hon vill att folk som möter henne ska se den där abstrakta värmen från henne. Hur hon vill bära på den och sprida den.

Det önskar jag också att jag någon gång kan göra, på samma sätt som hon redan gör det. Jag vill vara en person man känner värme och omtanke ifrån, även fast man inte känner mig. Att det är vad man ser om man ser mig gåendes på gatan, inkommande i ett rum eller vid en träff för första gången. Då har jag lyckats.