" /.../ Skulle vara intressant att veta om du bemöts ofta av typ oförstående vuxna eller andra som försöker förminska din trötthet på något sätt och i sånna fall hur du hanterar det och bemöter det. /.../"

Baserat på urklippet från kommentaren ovan tänkte jag göra en punktlista med några kommentarer jag har fått sedan i våras som sårat mig. Viktigt att poängtera dock är att jag känner mig väldigt skonad från att ha blivit bemött dåligt. Jag har haft turen att ha ett enormt stöd från alla håll och kanter. Längtar innerligt till dagen jag kan ge tillbaka för allt det dem i min omgivningar har gjort/gör för mig. Er är jag evigt tacksam <3

Egentligen är jag kanske inte rätt person att fråga när det kommer till detta, men samtidigt är jag så jäkla skör bitvis, men på något sätt stärker denna resa mig också. Den ger mig skinn på näsan. Jag finner tröst i att det finns en sådan liten förståelse för utmattning och trötthet i samhället, trots att det är nutidens folksjukdom. Det gör att jag oftast (verkligen inte alltid) kan se förbi personers kommentarer som sårar, därför jag vet att det aldrig är med avsikt.

Mitt bästa tips är dialog gällande allt detta. Våga berätta om hur du mår därför det är det enda sättet de i ens omgivning ska kunna förstå. Sedan är det lättare sagt än gjort. Nedanför länkar jag två artiklar som jag tycker ALLA, oavsett om man har någon vidare koppling till ämnet, ska läsa.

• Närstående vid utmattning- Vad kan jag som närstående göra?
• 12 saker som kan hjälpa dig som anhörig till någon med utmattningssyndrom

• "Träning är ju viktigt!" när jag sekunderna innan förklarat varför jag inte längre spelar innebandy utan tränar utefter vad jag klarar av just nu och inte ger mig ångestpåslag.
• "Ja, vem är inte trött?" Jo, visst är det så. Addera bara minnesförluster, instabilt känsloliv, sömnsvårigheter, konstant trötthet och koncentrationssvårigheter.
• "Det är ju synd att det här ska hända nu."
• "Men individen bär också ett ansvar." Det är svårt när man blivit hjärntvättad sedan dagen man satte sin fot vid skolbänken.
• "Det spelar väl ingen roll när för dig. Du gör väl ändå ingenting?" från i somras när jag behövde säga upp mig från mitt jobb och skulle göra upp planer.

Trött trött trött. Och nej, jag tänker inte sluta tjata om det därför min trötthet är en sådan central del i mitt liv just nu. Önskar innerligt efter den dagen jag får vakna upp utvilad, kan träna hårt utan att få ett ångestpåslag från helvetet och känna mig som mig själv igen. Just nu är jag inte där och det är bara att gilla läget.

För några nätter sedan rubbades min sömn inte av mig själv, hör och häpna, utan av en brandvarnare vars batteritid sjöng på sista versen. *Pip pip pip* hördes det hela natten och enda fram till eftermiddagen. Slutligen när vi hade vänt upp och ner på hela huset hittade vi boven i vår extremt stökiga byrå. Ni vet en sådan byrå som samlat skrot sedan sedan familjen flyttade in och där endast översta lådan används? Hursomhelst (vad jag egentligen ska komma till) hittade vi även mammas gamla mp3. Förutom Magnus Uggla, Jill Jonsson och Arvingarna fann jag även livets avslappningsövning. Mitt sömnpiller sedan dess.

Annars då? Jag blir vuxen om två veckor. Lyssnar på musik från 2017 i väntan på ny bra musik. Mitt hår är smutsigt då jag inte tvättat det sedan måndags vilket inte hör till vanligheterna. Jag försöker trappar ner på allt som inte handlar om återhämtning. Mamma satte nyss på TV:n så nu känner jag hur min förmåga att fokusera ebbar ut. Vad händer i ert liv? Berätta berätta berätta.

För typ 19 timmar sedan fick jag höstlov. Wehoo borde jag kanske känna, men det gör jag inte. Det känns likgiltigt. Inte på ett dåligt sätt. Faktum är att jag tror det jag känner är lättnad. En lättnad av att ha klarat skolstarten utan att kollapsa, bli sjukskriven eller falla tillbaka till i våras när jag blev utmattad. Är så fruktansvärt stolt över mig själv. Att min målmedvetenhet som gjorde mig sjuk, även är orsaken till att jag en dag åter kommer bli frisk.

Gällande hur jag mår är det ganska bara, skulle väl säga att jag hamnat i ett bakslag. Sömnen har varit problematiskt under en månadstid vilket tar ut sin rätt som jag nämnde i förra inlägget. Det känns som trenden börjar vända dock. Förhoppningsvis. En annan orsak är att jag förankrar mig i gamla vanor emellanåt. Inte underligt eftersom det är beteenden jag haft sedan barnsben.

.

Däremot har den här första perioden av skolåret lärt mig en del om mig själv. Lärdomar som jag är evigt tacksam att jag har fått. Vi kör en lista!

1. Att jag är värdelös på att säga nej, vilket jag blånekade (som mycket annat) förut.

2. Att jag har ett beroende till att göra klart saker eftersom jag vill "jobba bort" stressen. Har börjat lära mig att man alltid kommer ha saker att göra och därmed tränar jag mig i att sätta gränser. Det är svårt, men jag försöker.

3. Sömn är det viktigaste man har.

4. Att jag är sämst på att fira saker. Det har alltid varit ett problem att vara i nuet. Istället strävar jag konstant efter framtiden- helg, ledighet, studenten. Framtiden är min morot till att orka, men samtidigt måste jag ta tillvara till stunder som händer här och nu. När jag designa min studentmössa gick jag in med inställningen "Jag gör bort det så snabbt som möjligt", varav min kompis svarade "Men NEJ, det här är ju kul!" . På något sätt blev det en tankeställare.

5. Träning är bra så länge det är efter min dagsform.

Hur är det med er? <3

Trästolen jag sitter på gör mig obekväm och runt omkring mig yr stressade bibliotekarier och dess fotsteg. Det här biblioteket är aldrig tyst. Jag ifrågasätter det inte för det finns ingen annanstans man kan sätta sig ner på den här skolan.

När jag vaknade i morse kände jag mig lite tom. Det finns en oro som gnager och tar energi. Än står jag maktlös därför jag har inte riktigt förstått vad den grundar sig i. Jag tror det bottnar sig i mina känslor att sakna kontroll. Det känns som att övergången från sommar till höst gick lite för snabbt och att jag inte hann med i tempot.

Jag är tidig på skolan och jag har insett att just den här stunden på tisdagar kommer värdesättas högt av mig nu när vardagen åter är kommen. Att bara sitta här bland böcker och svammel i någon timme, samla mig och inse att allt är väldigt bra ändå. Jag behöver få tänka och gå igenom det jag känner. Ger jag min inte tid och gör det ytligt, då känner jag saker som endast grundar sig i oro för något som inte är riktigt.

Nu ska jag snart resa mig från den obekväma stolen och gå till min första lektion. Idag blir en bra dag, säkert för dig också <3

Lovar och svär att allting kommer vara värt,

Inte som trott men skapligt bebott,

Likt sommar av lycka och höst som dess svek,

Bara någorlunda lika men komponerat av en vek,

Minnena stannar kvar i sin dal,

Bort kommer allt i sin vanliga klang,

Jobbigt och svårt,

Låt det bara gå,

Innan allt blir för hårt,

Lovar och svär att allting kommer vara värt,

Skapligt bebott utefter det som är trott.

Jag känner mig omtöcknad av den där tröttheten som gör en påmind med ett hårt knytnävsslag så fort man sätter sig ner för att ta det lugnt. Får skylla mig själv att jag har sovit på tok för lite de senaste dagarna. Samtidigt är det någon form av ro som ligger över mig, jag låter allt vara, precis som det är tänkt, inga korrigeringar.

Igår när jag och min kompis satt i eftermiddagssolen i väntan på våra bussar pratade vi om viljor. Hon berättade hur hon vill att folk som möter henne ska se den där abstrakta värmen från henne. Hur hon vill bära på den och sprida den.

Det önskar jag också att jag någon gång kan göra, på samma sätt som hon redan gör det. Jag vill vara en person man känner värme och omtanke ifrån, även fast man inte känner mig. Att det är vad man ser om man ser mig gåendes på gatan, inkommande i ett rum eller vid en träff för första gången. Då har jag lyckats.