HUR HANTERAR MAN EN OMVÄRLD SOM INTE FÖRSTÅR?

" /.../ Skulle vara intressant att veta om du bemöts ofta av typ oförstående vuxna eller andra som försöker förminska din trötthet på något sätt och i sånna fall hur du hanterar det och bemöter det. /.../"

Baserat på urklippet från kommentaren ovan tänkte jag göra en punktlista med några kommentarer jag har fått sedan i våras som sårat mig. Viktigt att poängtera dock är att jag känner mig väldigt skonad från att ha blivit bemött dåligt. Jag har haft turen att ha ett enormt stöd från alla håll och kanter. Längtar innerligt till dagen jag kan ge tillbaka för allt det dem i min omgivningar har gjort/gör för mig. Er är jag evigt tacksam <3

Egentligen är jag kanske inte rätt person att fråga när det kommer till detta, men samtidigt är jag så jäkla skör bitvis, men på något sätt stärker denna resa mig också. Den ger mig skinn på näsan. Jag finner tröst i att det finns en sådan liten förståelse för utmattning och trötthet i samhället, trots att det är nutidens folksjukdom. Det gör att jag oftast (verkligen inte alltid) kan se förbi personers kommentarer som sårar, därför jag vet att det aldrig är med avsikt.

Mitt bästa tips är dialog gällande allt detta. Våga berätta om hur du mår därför det är det enda sättet de i ens omgivning ska kunna förstå. Sedan är det lättare sagt än gjort. Nedanför länkar jag två artiklar som jag tycker ALLA, oavsett om man har någon vidare koppling till ämnet, ska läsa.

  • "Träning är ju viktigt!" när jag sekunderna innan förklarat varför jag inte längre spelar innebandy utan tränar utefter vad jag klarar av just nu och inte ger mig ångestpåslag.
  • "Ja, vem är inte trött?" Jo, visst är det så. Addera bara minnesförluster, instabilt känsloliv, sömnsvårigheter, konstant trötthet och koncentrationssvårigheter.
  • "Det är ju synd att det här ska hända nu."
  • "Men individen bär också ett ansvar." Det är svårt när man blivit hjärntvättad sedan dagen man satte sin fot vid skolbänken.
  • "Det spelar väl ingen roll när för dig. Du gör väl ändå ingenting?" från i somras när jag behövde säga upp mig från mitt jobb och skulle göra upp planer.

Gillar

Kommentarer

VAD HÄNDER I ERT LIV?

Trött trött trött. Och nej, jag tänker inte sluta tjata om det därför min trötthet är en sådan central del i mitt liv just nu. Önskar innerligt efter den dagen jag får vakna upp utvilad, kan träna hårt utan att få ett ångestpåslag från helvetet och känna mig som mig själv igen. Just nu är jag inte där och det är bara att gilla läget.

För några nätter sedan rubbades min sömn inte av mig själv, hör och häpna, utan av en brandvarnare vars batteritid sjöng på sista versen. *Pip pip pip* hördes det hela natten och enda fram till eftermiddagen. Slutligen när vi hade vänt upp och ner på hela huset hittade vi boven i vår extremt stökiga byrå. Ni vet en sådan byrå som samlat skrot sedan sedan familjen flyttade in och där endast översta lådan används? Hursomhelst (vad jag egentligen ska komma till) hittade vi även mammas gamla mp3. Förutom Magnus Uggla, Jill Jonsson och Arvingarna fann jag även livets avslappningsövning. Mitt sömnpiller sedan dess.

Annars då? Jag blir vuxen om två veckor. Lyssnar på musik från 2017 i väntan på ny bra musik. Mitt hår är smutsigt då jag inte tvättat det sedan måndags vilket inte hör till vanligheterna. Jag försöker trappar ner på allt som inte handlar om återhämtning. Mamma satte nyss på TV:n så nu känner jag hur min förmåga att fokusera ebbar ut. Vad händer i ert liv? Berätta berätta berätta.

Gillar

Kommentarer

1/4 AVKLARAD (!!!)


För typ 19 timmar sedan fick jag höstlov. Wehoo borde jag kanske känna, men det gör jag inte. Det känns likgiltigt. Inte på ett dåligt sätt. Faktum är att jag tror det jag känner är lättnad. En lättnad av att ha klarat skolstarten utan att kollapsa, bli sjukskriven eller falla tillbaka till i våras när jag blev utmattad. Är så fruktansvärt stolt över mig själv. Att min målmedvetenhet som gjorde mig sjuk, även är orsaken till att jag en dag åter kommer bli frisk.

Gällande hur jag mår är det ganska bara, skulle väl säga att jag hamnat i ett bakslag. Sömnen har varit problematiskt under en månadstid vilket tar ut sin rätt som jag nämnde i förra inlägget. Det känns som trenden börjar vända dock. Förhoppningsvis. En annan orsak är att jag förankrar mig i gamla vanor emellanåt. Inte underligt eftersom det är beteenden jag haft sedan barnsben.


.

Däremot har den här första perioden av skolåret lärt mig en del om mig själv. Lärdomar som jag är evigt tacksam att jag har fått. Vi kör en lista!

1. Att jag är värdelös på att säga nej, vilket jag blånekade (som mycket annat) förut.

2. Att jag har ett beroende till att göra klart saker eftersom jag vill "jobba bort" stressen. Har börjat lära mig att man alltid kommer ha saker att göra och därmed tränar jag mig i att sätta gränser. Det är svårt, men jag försöker.

3. Sömn är det viktigaste man har.

4. Att jag är sämst på att fira saker. Det har alltid varit ett problem att vara i nuet. Istället strävar jag konstant efter framtiden- helg, ledighet, studenten. Framtiden är min morot till att orka, men samtidigt måste jag ta tillvara till stunder som händer här och nu. När jag designa min studentmössa gick jag in med inställningen "Jag gör bort det så snabbt som möjligt", varav min kompis svarade "Men NEJ, det här är ju kul!" . På något sätt blev det en tankeställare.

5. Träning är bra så länge det är efter min dagsform.

Hur är det med er? <3

Gillar

Kommentarer

TÄNK VILKEN RESA JAG HAR FRAMFÖR MIG.

21 november, 16 år sedan, någon gång efter 14:00, kom jag till denna värld. Jag spenderade mina första veckor på jorden bland vitklädda sjuksköterskor som kontrollerade att sonden som var placerade vid min näsa som skulle ge mig näring fungerande som den ska.

På dagis var jag flickan som lekte med de andra barnen samtidigt som jag var väl medveten om att se till så jag inte hamnade i centrum därför då riskerade jag att dra på mig uppmärksamhet. Om ni skulle fråga mina dagisfröknar om mig skulle de antagligen beskriva mig som den försiktiga flickan som alltid reserverade min miljö en lång stund innan jag började ge mig in i den. Mamma och pappa var min barriär av trygghet och jag ville aldrig släppa taget.

Åren gick, och jag fick sommarlov där jag passade på att äta mängder av vaniljglass och badade i den ljumna barnbassängen. Efter sommarlovet väntade därefter var inte dagis, utan det var skolan. Jag minns inte de första åren av min grundskoletid särskilt mycket. Det jag däremot minns är den utveckling jag har gjort från den första dagen till nu.

Barriären av trygghet vågade jag gå allt längre ifrån därför jag visste att den bara fanns några steg bort när jag skulle behöva den. Jag byggde upp en trygghet hos mig själv som jag alltid kunde falla tillbaka till. I mellanstadiet spelade jag teater medan jag stod framför en stor skara människor bestående av mammor, pappor, de äldre barnen och lärare. Det skulle aldrig femåriga Wilma kunnat trott.

Under min högstadietid började betydelsen att agera och göra skillnaden växa sig allt starkare. Jag förstod att man behöver inte vara i en viss ålder, sitta i en ledning med stort inflytande eller ha en stor plattform där man når ut till många människor. Jag insåg att jag kunde göra skillnad.

Nu sitter jag här och klockan är strax efter 14:00 och jag är officiellt ett år äldre. Jag blir stolt när jag tänker på den resa jag har gjort från den flickan som reagerade med tårar så fort uppmärksamheten började närma sig, till den jag är idag. Olika men ändå så lika. Tänk vilken resa jag har framför mig.

Gillar

Kommentarer

TYSTNADEN BRYTS.

Tystnaden är vart vi faller,

Det känns som man är bakom galler.

Tänk om vi inte föll,

Då skulle man aldrig bli glömd.

Gallret har omslutits av många,

Men fångna är inte alla,

Något som icke bör förfalla.

Tystnaden bryts,

Det som kommer ut knyts när gallret bryts,

Ingen blir glömd,

Ingen förblir dömd.

Någon ropar;

"Se det är höst!",

Nu kan man höja sin röst.

Gillar

Kommentarer