"Wilma, ska du med 350 meter upp i luften idag, typ lika högt som Eiffeltornet?" var inte en frågeställning jag väntade mig att få höra idag när jag vaknade imorse.

Vi åt lunch på restaurangen vi har blivit stammisar på. Jag väntar på dagen de kommer till vårt bord och säger upp vår beställning korrekt innan beställningen har lämnat vår mun i och med att vi alltid beställer samma sak varje gång. Promenaden tillbaka mot stranden brister pappa ut den briljanta idéen att vi ska åka parasailingen. Direkt översättning i mina öron blir "sätta mitt liv i någon annans händer.".

En kvart senare satt vi fastspända i varsin sele, utan någon information överhuvudtaget medan dånande högtalare spelade "Don't you worry child". Några lugnade nerver resulterade det inte till. Ett andetag senare och vi var uppe i luften. Över Kroatiens nedbrända skogar, orange hustak, fullsmockade stränder och ett stort och evigt klart hav seglade vi. Linan sänktes när höjdrädslan hade lagt sig, och vi togs ner på marken och därmed även tillbaka till verkligheten.

I år blev det inte något traditionellt midsommar firande. Inte någon dans runt midsommarstången, blommor i håret eller mammas köttbullar. Den närmsta dansen blev skuttandet för att inte bränna sina bara fötter mot stenarna, blommorna i håret fick bytas ut till saltvatten och köttbullarna blev istället till kyckling.

Mig går det ingen nöd på, tycker det här firandet funkar ganska bra. Jag tycker det kan bli en förnyelse av traditionen om man även kan teleportera sina vänner och eventuellt en midsommarstång. Allt man behöver skulle jag säga. Hur har er midsommar varit?

Idag har varit en ideell dag för någon som åker utomlands i desperat behov av sol och värme. Alltså som vi. Man solar, somnar vilket leder till att man vaknar ett tag senare sjöblöt i svett. Snabbt letar man fram badtofflorna för att inte få en taggig sjöborre i foten när man springer ut i det blå, i hopp om att finna sig i en normal kroppstemperatur igen så fort man möter havets yta.

En dusch samt en middag senare var vi nere på strandpromenaden redo för att upptäcka nya hörn och kanter medan solen seglade ner mot horisonten.

Trött ligger jag i sängen, full av nya intryck eftersom jag har fått se ännu en del av denna vackra men enorma värld. Tänk om man hade möjligheten att se allt.