SKRIVÖVNING- SKRIVA UTIFRÅN BILD

Då kör vi en skrivövning igen! Senaste inlägget (HÄR) var ju uppskattat och det var några av er som gjorde övningen och delade med er vilket väldigt kul. HÄR hittar ni Ines gestaltningar och HÄR hittar ni Felicias.

Skrivövningen vi fick idag handlar om att skriva en fritext utifrån en bild vi fick välja själva. Be en vän välja åt er, skrolla igenom instagram eller ta en slumpmässig bild från din kamerarulle. Nedanför ser ni min bild och tillhörande text. Enjoy ;-)

Minnet sviker. Om och om igen. Luften känns sval när den åker in genom näsan, ner i svalget och fastnar i halsgropen. Utandningen är enklare att få till än inandning. Bröstkorgen skriker efter sitt begär att få krympa, sluta sig, vila. Samtidigt som hjärtat slår i hopp om att få syret som fastnat i halsgropen.

Under pappas fleecetröja står håret rakt upp. Den skyddar mig mot årsskiftes mörker och kylan som kommer. Lukten av ingrodd svett och kluven ved som blir starkare när jag biter i halskragen för att skydda mig mot den plötsliga brisen gör mig trygg. Myrstacken i riktning mot söder också.

Från naturens täckta ovan faller vissna löv i mitt hår som inte tvättas sedan veckans början. Om hårsnodden mot all förmodan skulle lossna när jag går i min lunkande takt skulle det stanna kvar i den moderna bakåt slicken man ser på modellerna i tidningshyllan. Hyn är i samma skick. En spegel för den som vill spegla sig. Jag lovar att inte röra en min.

Hemma innanför portens ingång luktar det stekt köttfärs från grannens trea. En jämnårig som delar sin dubbelsäng med en annan. Första av femton trappsteg är fem steg bort. Benen bär mig inte. Snart sviker de mig också. Jag sneglar mot hissen. En våning. I helvete heller.

Med trappstegen bakom mig känner en stolthet gro och sprida sig ut i mina vener. Ge mig syret jag inte vågat ta emot. Jag rotar först i vänstra byxbenet av bomull och sedan högra. Ekdörren är densamma som jag lämna den. Inkastet för post med mitt namn ovanför också. Sedan händer det. Trappstegen dånar mellan väggarna. Strukturtapeten slätas ner av ljudets slitage. Medvetenheten träffar mig och här står jag i mitt ärligaste jag. Aldrig har jag känt mig så naken.

Gillar

Kommentarer

5 AV 60 000 TANKAR FRÅN IDAG

1. Hur mycket ska man lyssna på sin stresskänsliga kropp när det kommer till träning egentligen? Jag känner hur jag blir starkare. Löprundans minuter blir färre och styrketräningens repetitioner alltfler. Samtidigt hänger inte min puls med. Jag får ångestpåslag när jag levererar till max. Andnöd. Sa till min kompis Lina "Jag kanske ska säga till tränarna att jag kan börja träna igen om jag aldrig behöver stanna?". På skämt. Jag vet ju att det inte funkar så.

Antar att signalerna visar att jag fortfarande inte är redo än och det tär på mig. Jag vill vara redo. Helst igår, men jag antar att det inte går snabbare om jag pressar mig själv. Eller jag vet inte. Hur funkar det egentligen?

2. Det kryper i min kropp. Tankarna susar förbi i sådan ilfart att jag knappt hinner uppmärksamma dem. Ett ord, en känsla eller en mening på sin höjd är vad jag hinner greppa, men jag känner behovet så starkt att få uttrycka mig kreativt. Det känns främmande då de kreativa ämnena i skolan är de som har känts mest jobbiga på senaste.

Nu känner jag det däremot hur kroppen väcks och vill få utlopp. Men för vad egentligen? Jag har så mycket att säga. Jag vet det. Jag vill gorma om välmående och prestationers ynka värde till de som är som jag. Få de att fatta, även fast jag inte själv gjorde det tills jag hamnande där själv. Jag vill skriva om sådant som får mig att tvivla inför att publicera, därför det är sådant som hjälper på riktigt. Men hur? Med hjälp av vad? Genom skrift eller tal? Och genom vilken plattform?

3. På tal om stresskänslig har jag fått resonemanget jag har haft för mig själv bekräftat genom ett inlägg @ineees relativt nyligen publicerade. Kaffe är skit om man känner att det kryper i kroppen. Det gör bara att myrorna förökar sig och energierna inom en blir tio gånger starkare.

4. Som ni vet har jag haft/har problem med sömnen. Innan skolstarten och i våras handlade det mycket om att det var insomningen som var problemet. Tankarna spann och jag kunde inte komma till ro. Just nu somnar jag ganska snabbt, men sover otroligt ytligt genom natten. Vrider mig i sådan mån att sängkläderna rör sig som de var i en torktumlare. Somnar och vaknar. Flera gånger per natt. Jag har nyss fått tips om tyngdtäcken. Har någon av er erfarenhet av tyngdtäcken? Fungerar det? Förstår inte riktigt hur det ska hjälpa om jag ska vara riktigt ärlig. Är det en vuxens motsvarighet till ett barns gosedjur?

5. För ungefär två månader återupptog jag meditationen och yogan. Inget seriöst. Allt från fem minuter andningsövning till fyrtio minuter yoga i ledning av Adriene på youtube (HÄR). Åtminstone gör jag någonting varje dag därför det hjälper. Nog för att det inte alltid känns så under själva yogan eller meditationen, men alltid efter. Jag infinner mig i ett slags lugn, får insikter, rösten sänks och saker ses oftast på ett klara sätt. Sjukt jag vet, men otroligt häftigt. Man har mer kontroll över sig själv än vad man tror.

Gillar

Kommentarer

ÖVERRASKNING, SÖMNPROBLEM & VISDOM FRÅN EN LÄRARE

Efter pussat hejdå till Filip i morse, mer sovande än närvarande, åt jag frukost, spelade sims i några timmar och åkte sedan ut med övningskörningsskylten på bakluckan i eftermiddagssolen. Nyligen tog jag ut den sista plåten av kakorna jag ska överraska mina vänner med imorgon. Eller ja, överraskning vet jag inte. En del av dem lär nog ge mig en teatralisk reaktion i och med att jag avslöjar det här redan nu.

Kalendern nästa vecka kantas av en j*vla massa måsten. Tror det är därför jag har sovit dåligt i veckan. Rört mig som en elvisp i sängen. Somnat för att sedan vakna en kvart senare. Korta intervaller och massor av set. Ingen pausvila däremellan.

Hur som helst är stödet jag får från skolan guld värd. Exempelvis bestämde min lärare att jag endast får göra E-delen på provet om några dagar. Skönt när jag inte kan sätta mina egna gränser. Det är enkelt att falla in i gamla beteenden och fruktansvärt svårt att få bort dem. Lite som fastbränd kakdeg på en långpanna. Tur att det finns Svinto.

Läraren sa en annan sak också som blev en aha-upplevelse för mig när vi satt utanför klassrummet och jag berättade om vårens efterföljder. "Du har redan bevisat för alla att du kan. Den förmågan du har kommer du alltid ha med dig och därför behöver du inte känna någon stress. Lev istället. Det finns omvägar att ta och tid har du. Våga lita på det även fast tunnelseendet säger något annat.". Jag har haft dessa ord som ett mantra sedan dess. 72 timmar. Hoppas att de befäster sig snart. Att jag vågar tro på dem.

Hur är det med er? Vad ska ni göra för något i veckan som får er att må bra?<3

Gillar

Kommentarer