Den här tiden på året är bland det bästa jag vet. Våren är vacker. Man känner solens strålar smyga sig på en och de värmer ända in i till själen. Fågelkvitter hörs ovanför huvudet och på grenarna slår gröna knoppar sakta, sakta ut. Stora, fluffiga, vita moln åker långsamt förbi på den blåa himlen och överallt där man tittar finns människor och djur. Barn leker och djuren skuttar av glädje, hur kan man inte älska våren?

Helt ärligt är det nog många som inte gör. För vem älskar egentligen att gå runt med en näsa stor som en tomat och med ögon svullnare än en stukad fot? Inte många antagligen. Som tur är lever jag inte med den värsta typen av pollenallergi, men jag vet många som gör och jag tycker faktiskt riktigt synd om mina medmänniskor. Jag menar, om jag lider med min LILLA allergi så kan jag knappt föreställa mig hur det faktiskt är att leva med det som ett riktigt vardagsproblem. Jag kan i alla fall andas genom näsan och se vilka människor jag pratar med utan att mina kroppsdelar rinner som Niagarafallen...

Skämt åsido, våren är vacker. Man känner hur allt runt om en bubblar och fylls med liv. Något är hela tiden på väg att hända och du längtar så mycket att du snart exploderar av lycka. Men trots denna längtan inom mig ligger min stress. Den där delen av mig som aldrig kommer att försvinna. Jag är en skadad själ men jag fortsätter att kämpa. Trots hur mycket jag vill och hur mycket jag kämpar så kommer jag dock inte ifrån det. Detta är en del av mig nu och det är bara att acceptera.

Våren stressar mig. Låter det konstigt? För det är i alla fall vad den gör. Bakom denna vackra vårfasad finns det en röst inom mig som säger att jag måste hänga med naturen. Vintern var inte svår, eller... åtminstone inte på samma sätt. Vintern stod stilla och det var mer att man fick härda ut, men då behövde man i alla fall inte göra något. Det fanns inga måsten.

Men helt plötsligt vaknar naturen till liv och man kan inte längre ligga framför tv:n och vänta på bättre tider. Jag vaknar upp till verkligheten och till världen som påminner mig om allt jag måste hinna med och allt jag måste göra.

Men trots detta är våren vacker, inte sant?