Att leva med depression är väldigt enformigt. Eller livet känns iallafall som en cirkel; man vaknar med ångest, går till skolan med ångest, kommer hem med ångest, går och lägger sig med ångest. Om och om igen. Det börjar smått med att undvika saker som ger en ångest istället för att möta det. Till slut verkar även saker man älskade att göra meningslöst och blir en ångestfaktor det också.

Jag har mått dåligt i princip hela mitt liv. När jag va liten va de i kortare perioder, vilket inte är ovanligt när man har 83 diagnoser. Men runt 5:an började dom korta perioderna av nedstämdhet bli längre, tyvärr så visste jag inte hur jag skulle hantera ilskan så jag tog ut den på mina vänner (sorry Nora o Emmy lol) vilket jag gjorde fram till 8-9:an då jag insåg vafan jag höll på med och att jag blev mindre omtyckt och mådde ännu sämre.

I 6:an gick allt åt helvete, sammanfattat :). Jag började i en ny klass utan min bästa vän med 4 stycken andra från min förra klass. I den nya klassen trivdes jag inte överhuvudtaget då jag va väldigt annorlunda. Personer med ADHD är ofta personer som lätt blir utsatta i skolan, pga hyperaktiviteten betraktas man oftast som jobbig och impulserna att säga något opassande eller konstigt går inte att styra över. Dock så va jag en jävligt skev unge i 6:an så det var inte så konstigt att jag inte hade några vänner lol.

Jag var väldigt utanför i klassen och passade inte in utan var ensam för det mesta varje dag. Det blev bättre i slutet av 6:an, men hela det året har påverkat hur jag beter mig runt nya människor än idag. Om någon ifrån min förra klass läser detta vet jag att dom har en helt annan syn på det än jag har, men det är väl ändå det härliga med våran existens, perspektiv.

Om man känner sig utanför eller blir utsatt någonstans kan man aldrig tänka att det är ens eget fel. Jag tycker än idag att jag får skylla mig själv för att jag va ensam för att jag va en skev unge, men jag kan inte hjälpa att jag inte fungerar som andra. Dessutom är det för mig en försvarsmekanism att skylla på mig själv, jag blir hellre överkörd än att skylla ¨på någon annan än mig själv då jag är jävligt rädd att folk fortfarande ser på mig som jag betedde mig i 7:an då mitt försvar för att inte hata mig själv mer var att skylla det på andra.

Visst är det otroligt intressant vad jag har på hjärtat? Ja. Väldigt.

Ha det jättetrevligt i er framtid

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Andra inlägget då. Trevligt. I det här inlägget hade jag tänkt att skriva lite om delar av min uppväxt och mina diagnoser och hur jag ser på dom. :)

När jag var 3 år gammal fick min pappa njursvikt, hans njurar slutade att fungera helt enkelt. Han fick genom gå dialys i 8 månader (om jag inte har fel) och fick till slut en ny njure. Detta påverkade min familj extremt mycket då pappa spenderade mesta delen av min barndom på sjukhuset. Han fick nämligen inte enbart njursvikt utan fick bl.a. hjärnhinneinflammation vilket ledde till att han blev ännu sämre och fick tillbringa ännu mer tid på sjukhuset. Han mådde dock bättre i några år men är lite sämre i nuläget. Men han lever iallafall och det är jag och min familj väldigt tacksamma över. :)

Det hände även andra saker i min barndom som påverkar mig idag. Som ett exempel var jag med i en bilolycka när jag var 10 år gammal. Det var ingen stor bilolycka och den hade inte påverkat mig lika mycket idag, men eftersom jag inte var så gammal blev saken mycket värre och jag fick panikattacker på kvällarna, grät så fort jag kom nära stället det hände och undvek att åka bil så gott jag kunde, men när jag var tvungen att åka någonstans satt jag spänt och ångestfylld hela vägen och var rädd att något skulle hända. Idag har jag inte lika svårt för att åka bil, även fast jag får ångest vid längre sträckor och när jag ser en olycka.

I december 2015 hade jag mitt första möte med en kvinna på barn- och ungdomspsykiatrin i Mjölby om att påbörja en utredning. Hon hade haft kontakt med min storebror Elliott sen innan så det kändes ganska tryggt att prata med henne. Efter ett tag kom vi fram till att en utredning var väldigt nödvändigt i mitt fall och påbörjade en. Efter det gick jag på möten med många olika läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sömnterapeuter och psykologer i 6 månader, vilket är en väldigt lång tid för att vara en utredning och fick vänta ytterligare 5 månader innan nästa möte där vi skulle få reda på vad utredningen visat

Jag fick då reda på att jag hade lätt ADHD med huvudsakliga koncentrationssvårigheter (ADD), mild autism (Asperger ungefär), tvångstankar, svåra sömnsvårigheter och självskadebeteende. Att jag hade ADHD, Asperger och svåra sömnsvårigheter var inget nytt för mig, blev dock förvånad över att jag tydligen hade tvångstankar och självskadebeteende, men nu i efterhand ser jag det ganska tydligt hihi.

År 2016 eller 2017 hade jag mått dåligt sen 2013 och kände att det var dags att ta tag i det, jag hade ju ändå kontakt med BUP sen innan och ville inte må dåligt längre. Jag var på ett möte angående mitt kedjetäcke och passade på att nämna det där. Så när min sömnterapeut frågade hur jag mådde i allmänhet vågade jag äntligen säga att jag mådde dåligt. Jag fick fylla i ett papper och fick veta att jag hade en djup depression och började på antidepressiva direkt. Ännu en diagnos :)

Idag tar jag fortfarande sertralin och har börjat på elvans för att förbättra min koncentration och göra det lättare för mig i skolan. Jag skäms heller inte för mina diagnoser. Det är klart att jag skulle vilja bli av med min depression, mina tvångstankar och mitt självskadebeteende, men min ADHD och Asperger är jag mest tacksam över. Det finns självklart nackdelar, men det finns så mycket positivt med med dessa diagnoser som tystas ner av samhället. Personer med ADHD är bara ouppfostrade barn som inte kan sitta still och aldrig håller käften. Personer med Asperger är ensamma och kan inte bete sig. Det finns så mycket mer till dessa diagnoser som folk bortser ifrån; produktiviteten, impulserna, hyperfokuserandet, kreativiteten osv är någonting jag inte kan se mig själv vara jag utan.

.Om du läst hit är du väldigt gullig eller uttråkad. Vad som funkar för mig. Hoppas det var intressant iallafall att få veta lite shit som gjort mig till hur jag är idag. Ha det satans trevligt i fortsättningen.


Mvh jag :)

Likes

Comments

Jag har då bestämt mig för att skaffa en blogg. Så originellt.

Iallafall så har jag skapat den här bloggen bl.a. för att någon som läser kan få en insyn på hur det är att leva med diagnoser, sjuka familjemedlemmar och samtidigt vara en vanlig jävla tonåring, men också för att det ibland är ganska nice o bara skriva av sig, oavsett om det är någon som läser eller inte.

Lite om mig då, jag är 15 år född år 2002 på Danderyds sjukhus utanför Stockholm. Bodde i Jakobsberg i Järfälla kommun norr om Stockholm tills jag var 3-4 år gammal och vi flyttade till en liten håla kallad Boet som ligger utanför den lite större hålan kallad Ödeshög. Men även fast vi bodde i Boet växte jag upp i Stockholm då majoriteten av släkt och vänner bor där och min fader jobbade där.

När jag var 5 år började jag i Boets skola, ett år innan jag egentligen skulle börja, där jag mötte en av mina bästa vänner som jag idag fortfarande är väldigt nära vän med, 11 år senare. I 6:an var jag tvungen att byta till en skola i Ödeshög vilket inte var jättekul då det var första gången jag gick i en klass utan min bästa vän. Men när jag var 12 år gammal började jag i sjuan och vi hamnade i samma klass igen tillsammans med flera andra mycket mycket trevliga individer. Idag går jag samhällsprogrammet på Holaveden i Tranås och fyller 16 i februari.

Det var en liten mysig introduktion om mig. Mycket trevligt. Hoppas iallafall att sötisar som läser detta har en bra kväll/dag/liv eller vad fan som helst.

Hejdå :)

Likes

Comments