om att inte alltid vilja förlora fotfästet.

ibland blir inte alltid livet sådär rackarns smidigt som en planerat från början. jag är en sådan där person som gärna vill ha mitt liv färdigplanerat åtminstone ett år i förväg (men helst typ, tio år framåt..) men ni som följt mig ett tag vet ju även hur himla svag jag är för nya möjligheter och spontana vändningar som bryter mot exakt allt jag planerat också. jag litar så starkt på min magkänsla och att den vägleder mig åt precis det håll jag behöver gå just då, och hittills har det alltid slutat med att jag vuxit enormt som människa som hittat mig själv på helt nya nivåer - så då har det inte gjort så mycket att jag behövt göra slut med de gamla planerna.

idag hände det dock en sak som inte kändes jättekul, där magkänslan skrek nejnejnej och alla känslor satte sig som en enorm klump i halsen där jag varken kunde andas eller tänka klart. jag brukar ju försöka bemöta såna motgångar med en positiv synvinkel och med minst tre olika lösningar som gör att motgången ändå blir till framgång i slutänden - sån är jag helt enkelt, så när det sätter sig på tvären såhär på en gång utan minsta rimliga lösning så vet jag att någonting inte står rätt till på riktigt.

jag trivs så jäkla bra med hur mitt liv håller på att formas just nu. jag gillar takten, rytmen i en balanserad vardag kombinerat med hur fint alla gamla sår läker. jag gillar hur jag lagt upp planerna för sommaren, hösten och hela nästa år. det känns tryggt och logiskt, och jag längtar efter så många roliga och fina saker. därför skar det lite i hjärtat idag, och även fast jag inte vet exakt hur det blir än och jag känner att jag vill vänta med att skriva om det här så behövde jag bara få ventilera ut känslorna lite. jag stod vid trappen på jobbet med glansiga ögon när pappa frågade om jag skulle följa med hem och träna, och jag har verkligen längtat efter att få träna i över en månads tid nu - men den där klumpen i halsen bara drog ner exakt allt i hela mig. nej, jag mår inte bra hörde jag mig själv säga och det var som om varje ord luckrade upp den där klumpen mer och mer tills tårarna började rinna och det dunkade i bröstkorgen. men han fick som tur är med mig till gymmet till slut, och jag mår mycketmycket bättre nu så det var nog ganska välbehövligt ändå. att lyfta tunga saker och svettas ut ångesten samtidigt som endorfinerna susar genom kroppen är en väldigt bra lösning på det mesta egentligen. (det botade även lite av den här game of thrones-ångesten jag lider av just nu, men ska se avsnittet efter att jag skrivit klart det här så det är lite mer oklart kring hur jag kommer må då. ugh.)

jag är sällan rädd för att förlora fotfästet och ramla åt något helt annat håll än vad jag tänkt från början, så pass mycket litar jag på mig själv. men idag kände jag riktig framtidsångest för första gången, och den här gången kände jag mig inte lika villig att förlora det där jäkla fotfästet. jag gillar liksom den här snirkliga stigen jag går på nu, och jag vill gärna fortsätta gå på den - så nu kommer jag jobba stenhårt på att hitta en bra utgång ur det här problemet utan att behöva göra allt för stora uppoffringar. jag vet vad jag vill, och jag tänker banne mig inte släppa taget om den drömmen i första taget.

We rise by lifting others, so spread love everywhere you go.

Gillar

Kommentarer

artist
artist,