om att gå vilse i sig själv och överallt.

strövar runt mellan körsbärsträden och lyssnar på det där bandet som en fin tipsade om en gång. hela kroppen vet att det kommer bli en sömnlös natt så benen går vidare, längre bort från allt som är relevant och påtagligt. in på de små stigarna längs med ån, mellan träden och de ensamma lyktorna som förgäves försöker visa vägen.
här möter man ingen, ingen ger sig ut på de slingriga stigarna när duggregnet gömmer sig i nacken. möjligtvis en liten and eller två, men de kurar bara ihop sig tätt intill varandra när jag går förbi. jag ler lite. kan liksom inte låta bli. någonstans bakom de tunga molnen gömmer sig stjärnorna, jag vet att de finns där men de är inte för mina ögon ikväll. månen gömmer sig också, listigt och finurligt leker den kurragömma med sig själv eftersom ingen annan verkar vilja söka efter den. men den kikar fram i ett litet molnhål en gång, kanske för att se om jag fortfarande är kvar, och eftersom jag fortfarande är kvar så sjunker den till slut långsamt in bakom de mörka slöjorna av ledsna moln igen. impulsen att lägga mig i det våta gräset är stor, saknaden efter doften av jord och närhet är ännu större.
vad ska det bli av mig? ibland är sådana frågor så himla kluriga och världstunga.
här går jag runt i mina vita skor och lyssnar på ett band som får mig att sluta fungera. lungorna slutar att andas in luft och fylls av elektricitet istället. hjärtat lyckas inte hålla takten och mina ben är vingliga.
jag vet verkligen inte vad det ska bli av mig. jag hittar nog aldrig ut från de här slingriga stigarna bland körsbärsträd och kluriga frågor och månen kommer ge upp sin ensamma kurragömmalek till slut. kanske försvinner den och är måne till någon annan, mer spännande planet istället.
och jag tänker att det skulle vara helt okej. här vill man ju inte vara. <
>

We rise by lifting others, so spread love everywhere you go.

Gillar

Kommentarer