Att möta sitt tonårsmörker och vara okej ändå.

- triggervarning: ångest & självskadebeteende. Kram 🧡 -

Det är helt tyst i huset. Huset jag växte upp i, där jag formats och gått sönder och fått en andra chans till livet. Huset med de höga väggarna, spökhistorierna och minnena. De destruktiva, mörka och läskiga.
Jag ligger på sängen i mitt tonårsrum. Rummet där jag skar en glasbit i armen för första gången, där jag spelade Bowie på repeat på vinylspelaren och rakade av mig allt hår. Där ilskan och ångesten snabbt som attan åt upp mig inifrån, där jag svalt mig själv halvt till döds.
Där jag insåg att mitt största trauma i livet kom från en man vars vidriga handling tog hela mitt elvaåriga liv ifrån mig.

Det är sju år sedan det här var mitt rum för sista gången. Sju år sedan jag skadade mig själv för sista gången. Sju år sedan jag ville avsluta det liv som ändå var så upprivet och trasigt. Och inatt sover jag här igen, sju år senare med ärren tydligt reflekterande i nattlampans sken. Hjärtat slår så förbannat hårt och jag låter ångesten komma. Den är välkommen i min kropp, som en efterlängtad gammal vän bemöter jag den med värme. Jag accepterar den, för att jag vet vart den kommer ifrån. Det är ingenting jag kan påverka, sju år har gått och ärren finns kvar både på kroppen och i själen - men jag är okej. Jag kämpar fortfarande med viss traumahantering, men jag är okej.
Och den vissheten gör att ångesten inte känns särskilt hotfull; jag vet att den är en naturlig del av den här typen av nostalgi.

När jag besöker det här huset nu känner jag bara positiv, varm och trygg energi. Det är ju inte huset i sig som skadat mig, och det här lilla rummet med gulnande rödblommiga tapeter är inte grunden till min ångest. Så det känns faktiskt helt okej, trots minnena och sorgen.

Dennis släppte av mig hos mina föräldrar nu i helgen, medan han tog hundarna och vårt rullande lilla hem upp till Vemdalen för lite fjällvandring. Själv har jag både urinvägsinfektion och mensvärk så någon vandring skulle jag aldrig palla med, så det känns faktiskt lite skönt med egentid från både honom och hundarna. När man bor på cirka 4 kvadrat tillsammans med pojkvän, tax och husky (som vi varit fodervärd åt under sommaren) så får man unna sig sånt ibland. 😉
Men jag längtar efter dom redan, jag är verkligen inte vad vid en helt egen säng utan Astrids varma lilla kropp mot mina ben och Dennis trygga andetag bredvid mig. Men jag får försöka njuta helt enkelt. Godnatt fina ni, och tack för att ni läste det här laddade inlägget. ❤️

We rise by lifting others, so spread love everywhere you go.

Gillar

Kommentarer

ebbabrage
ebbabrage,

Väldigt fint och starkt att du delar med dig ❤️

nouw.com/ebbabrage
wildfulness
wildfulness,

tack snälla <3

nouw.com/wildfulness
Mentaltinstabil
Mentaltinstabil,

Tack att du delar med dig om det här <3

nouw.com/mentaltinstabil
wildfulness
wildfulness,

tack fina du, för att du tog dig tiden att läsa! ❤️

nouw.com/wildfulness
Ebbarebeccas
Ebbarebeccas,

Det var väldigt fint skrivet och är så glad att du kan känna så nu! Jag hoppas också att jag kommer kunna känna så någongång. Kram på dig och tack för att du delar med dig 🤎

nouw.com/ebbarebeccas