Året då min värsta mardröm inträffade.

Jag har alltid sagt att när pappa dör, så kommer jag dö inombords. Eller än värre

ge upp och dö själv.

19 maj dog han och jag var förtvivlad .

Men 2 dagar innan så träffades vi för sista gången .

Vi pratade och sa hejdå till varandra för vi båda visste att tiden var slut.

Att allt var över.

Ett sista , Jag älskar dig , ett sista hej då,

Jag grät och grät.

Hjärtat gick i tusen bitar och luften försvann .

Jag har aldrig kört så fort hem som den dagen hans hjärta slutade så.

Att jag tog mig hem den dagen utan att hamna i skogen , är ett under.


Jag var i en dvala och umgicks med vänner och försökte fokusera på att andas.

Jag kämpade med jobb, begravning och att fortsätta andas.

Tömde lägenheten med stor hjälp av Micke, Henrick och Fanny. Fick även hjälp av Stefan och Helena.

Utan dem hade det inte gått.

Hade stort stöd i Josefine och dem andra <3


Jag kämpade på i mörker, då jag inte visste hur jag skulle kunna leva utan Pappa.

Vem skulle jag nu prata med? Ta hand om?

Jag gled iväg i mig själv och jag visste att om jag inte fick distans så skulle jag inte överleva.

Att åka mellan jobb och hem var en pina då det inte gick en dag utan tankar på att självdö.

Jag tog ett beslut om att jag skulle åka bort.

Jag checkade in på jobbet å bodde där en sväng. Tänkte att jag bara behövde ett par dagar för mig själv.

Jag letade gravsten och kämpade på.

Åkte hem men kände att den tiden jag hade haft ensam inte var tillräcklig.


Jag checkade åter in på jobbet.

Jobbade, åkte runt på fårö , återupplevde barndomens minnen.

Fick kontakt med mig själv sakta men säkert.

Hade enormt stöd i en arbetskamrat, Zimon och fick även stöd av hans mamma Eva.

Dem tvingade mig att se mig själv och att se att jag inte var värdelös.

Jag fortsatte att vandra på fårö, på min barndoms stränder.

Grät, skrek, var arg ..

I allt detta så hände något, Jag vaknade.

Jag insåg att jag har ett värde, att jag är förbannat bra.

Att jag har en kämparglöd många drömmer om.

Att jag är stark.

Jag har fått många frågor om varför jag ändrat mig, om jag var kär i någon annan än min sambo, varför jag bytte musiksmak.

Jag kan svara på alla dem sakerna nu:

Jag har inte ändrat mig, jag har äntligen blivit jag. Jag har inte ändrat på vad jag tycker, tänker.

Jag vågar bara säga vad jag egentligen tycker nu. Jag är fortfarande snäll, varm och godhjärtad men jag väljer vem jag ger det till.

Det är inte alla som förtjänar det. Det håller jag ännu på att utforska.

Jag var aldrig kär i nån annan än min sambo. Jag blev väldigt besviken när människor bestämde att jag skulle vara kär i nån annan.

Jag var upp över öronen kär, men jag föll för mig själv och mitt liv. Jag föll pladask.

Och jag grät igen, för fy fan va jag har sårat mig själv under åren.

Jag har väntat så många år att på att någon skulle beskydda mig och rädda mig.

Det va ju för i helvete mig själv jag väntade på.

Jag insåg det och sen dess har jag gjort en massa fina saker men för mig själv för jag förtjänar att bli bortskämd <3

Jag bytte inte musiksmak utan jag fick en passion till för musik.

Brajrock kallar en del det, men det kan dem göra för dem behöver inte tycka om den sortens musik. =P

Jag älskar den, det räcker för mig.

Jag älskar även ännu country, rockabilly, dansband. Jag byter dock dem emellan efter vilken känsla som behöver bli tillfredsställd.


Jag vet vad som hände när Pappa försvann.

Jag blev fri från ansvar om en annan människa.

Ett ansvar jag tagit sen 4 års ålder.

Nu har jag ett ansvar, för mig och mitt välbefinnande.


Han är nu min pappaängel.

Och mitt krossade hjärta är ihopsatt och starkare än nånsin.

Våra krossade hjärtan är nu ett.

Jag kan ta större andetag, och jag vågar mer.

Ibland rinner tårarna av saknad men då tittar jag mot himlen och hör ett kort Haduddelidoo <3

För när det kommer till kritan, så rinner hans blod i mina ådror.

Jag är ju en del av han.

Vi kommer alltid vara tillsammans.

Envisa och kämpande in i det sista med ett leende på läpparna.

Ont krut förgås inte.

Haduddelidoo <3















Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Polletten har ramlat ner.

Jag kan av och till känna mig så ensam trots att det finns människor runt mig.

Jag har äntligen insett varför.

Dem känner mig inte till fulllo, men många vet vem jag är.

Jag blir ledsen men egentligen vet dem inte varför, för dem vet inte vad som triggar.

Jag blir besviken men samma sak där, å när ilskan kommer eller ensamheten..

Samma där.

Jag har en människa som KÄNNER mig. 1 människa.

Tro fan att man känner sig ensam.

Visst finns det fler som vet saker om mig men dem känner inte mig.

De tror sig veta hur jag tänker eller rör mig.

Nja, inte riktigt.

Jag är så mycket mer, sååååå mycket mer.

Många säger: DU gillar bilar, tycker om öl å är så snäll.

Ja, det är sant men det är INTE att känna någon.


Att känna någon innebär en blick ,en rörelse eller ord.

Det räcker att se på människan man känner för att se hur dem kommer reagera, eller vad dem gör härnäst för man såg triggern.

Man kan se när något brister, eller nästan veta i en situation hur personen kommer bete sig, vad dem kommer säga.

Man vet när man känner.

Som sagt jag har 1 sån människa.

1 av flera hundra.

Inte ens någon i min familj ,eller så. Jag känner inte min familj på d sättet heller.

Å det slog mig nu, polletten ramlade ner.

Nu vet jag å nu förstår jag plötsligt en del till av mig.

Att när jag söker människor runt omkring mig så är det för att jag behöver 1 till som kan se mig i ögonen och säga emot mig när jag ler och säger att allt är så jävla bra.

Visst nu mår jag så mycket bättre men ändå...

Att ha en till , det är det jag söker =D

Å fan va skönt det känns.

Att veta.

Jag hade 2 som jag trodde var sånna människor för dem betedde sig så.

Den första gick när det börja storma så det var inte äkta.

Den andra försvann i sig själv så den är inte kvar heller å det gjorde ont för det trodde jag var äkta.


Sen finns det en rad andra som säger att dem så gärna vill vara detta men i slutändan visat sig bara vara ute efter sex och inte min vänskap.

Och det behöver jag inte.

Man träffar så många människor men hur många försöker lära känna en eller vill lägga tid.

Jag har en förmåga att connecta med människor, å kan fan känna och se när dem mår på olika sätt ,det är en djup känsla.

Obehaglig, rolig, härlig, hemsk m.m.

Men så är det.

Jag kan se den där lögnen men jag påpekar det inte.

Vet ni varför?

Jo, för att det kanske är en bekant, en vän , en polare eller något liknande.

Jag brukade syna bluffen när jag såg sånt men aj fan va jag skulle hållt käften då för det var ett par bekanta.

SÅnt jag brukar känna eller se , kan man inte säga rakt ut för ALLA VILL INTE BLI PÅKOMNA.

Så jag läser personer å situationer lääääängeeeee innnan jag öppnar käften .

Men nog om det.

Jag söker inte fler vänner utan kännare.

SÅdana som kan se mig i ögonen och se .

Jag har kommit fram till att jag vill ha fler som känner mig utan och innan för vänner har jag.

Jag vill ha KÄNNARE <3

Önskar er en härlig helg .

Puss & Kram






Likes

Comments

I den mörka natten smyger tankarna sig på.

Dem anfaller när man slappnat av.

Vrålar att: vad har du att komma med, du som ingen ville ha.

Du som man valde bort, gång på gång.

Jag svarar: Jag lever, därför är jag värdefull.

Jag har blivit bortvald, lurad,ljugen för, slagen och nedbruten.

Men jag lever,jag överlevde.

Det är inte tack vare dig jag överlevde.

Utan tack vare mig.

Du kan inte kräva något av mig för jag har aldrig fått kräva något av dig...som jag borde ha fått och gjort.


Du har förlorat rätten till att kallas mor.

Du är sjuk,vriden och emotionellt avstängd.

Du vet vad du gjort men tycker jag ska finna mig i det och krypa för dig.

Du valde bort mig, allt med mig.

Kom inte och kräv något av mig för jag känner dig inte.

Du valde bort, att lära känna mig.

Jag var ett barn till en kvinna som valde sprit och män framför mig.

Jag var en ung tjej som skrek efter mamma,men du hörde mig inte.

Jag var en ung kvinna som vilset sökte sin mammas uppmärksamhet, men hittade inte den.

Jag är en ung vuxen som slutat drömma om en mamma, som inte hör kvinnan som nu skriker efter sin dotter.

Jag sätter mig och min familj först, inte människor som inte ville vara min familj.

Jag har slutat krypa, slutat önska, hoppas och drömma.

Jag hade aldrig en mamma och kommer aldrig få en heller.



Likes

Comments

Standing out in the cold

Watching the stars

Feeling alone

I reach out my hand to find emptiness


All alone 

Feel the fear in my beating heart

On a Tuesday

Slowing down the breathing

Feel the bones breakning inside


Hearing the soul crack

Feeling the tears rolling down on my cheeks


Start to run

Chased by angsiety 

Chased by the darkness

Screaming without sounds


Falling down

Feel the blood pumping out of my cut's


Suddenly I hear 

I hear you

You scream my name 

Hug me tight 


Kiss my tears away and holding my hand.

I wake up

I have you

You are my heart, my soul and my lungs

And I remenber, You keep me alive <3


Likes

Comments

​Ord..

Olika stavelser med olika innebörder.

Ord som gör ont, ord som ger glädje.

Jag avskyr ord just nu.

Sinnet sviktar, själen gråter, känslan gör ont.

Jag får använda mig av ord för att lätta på bördan.

Samma sak som orsakat den..

Livet är tungt när höstmörkret omsluter verkligheten.

Solen lyser men med en svaghet.

Kylan nyper , vinden tar i och sommaren dör.

Vi går mot vinter och mer kyla..

Människorna bleknar och blir sorgsnare när vi går mot årets slut.

Sorgen tar vid efter sommarens glada skratt.

Många tänker på allt som skulle hinnas med men som står orört eller outfört.

Paniken växer då man anklagar sig själv varför man inte hann.

Man har under året förlorat människor , pga död eller gräl.

Man har även lärt känna nya människor men tilliten är svag.

Eller så kanske man inte tillåter sig att släppa in nya för smärtan av att förlora nån mer kanske kommer igen.

Man backar , å stannar i sin lilla värld omsluten av mörker.


Mörker betyder inte alltid sorg och ljus betyder inte alltid glädje.

Man får hoppas att i sorgen , att man även får glädje.

Att tillåta sig att se glädje och att våga le.

Att klappa sig själv på axeln och upprepa.

Jag duger.

Jag gör mitt bästa.




Likes

Comments

I det mörka djupet rinner tårarna.

Hjärtat slår hårt.

Man får inte luft.

Att stilla sitt sinne i mörker , det går inte.

Mörker går bara att bekämpa med ljus.

Hat går bara att bekämpa med kärlek.

Du är inte någon annan.

Du är du, och den enda som vet hur man är du.

Men ändå rinner tårarna för ibland, är ensam inte stark.

Styrkan göms i mörkret och förtvinar.

En smärta, en ensamhet som skriker men kvävs av mörkret.

Du kan inte sätta ord på ensamheten.

Du känner avund på andra och sorg över en människa som lever , men inte lever upp till sitt namn.

Du ser andra som lever upp till ordet Mamma men vet inte hur det känns att ha en mamma.

Sorg, smärta och tårar är däremot något som du vet vad det är.


Mamma , det låter varmt, mysigt och som en dröm.

Det är en dröm och kommer aldrig bli en verklighet.

Sorgen är kvar efter alla år och har byggt bo i din själ.

Den blossar upp ibland och du kan leva med det , då du lärt dig att ignorera andra och deras mamma.

Men ibland rinner tårarna för att du önskar så starkt att du visste hur det känns att ha en 

mamma som skulle göra allt för dig, som bryr sig och som aldrig skulle överge dig.


<3




Likes

Comments

En dag i taget...

Men en dag i taget kan vara tufft nog.

Alla har sina problem och lider i dem.

Men det kan vara svårt att sätta sig in i om man inte vet..

Jag studerar, jobbar och kämpar med sjukdom.

Ständigt trött och svag. Snart läkarbesök och hopp om att få hjälp.

Att kämpa när kroppen sagt stopp för länge sen är tufft men ibland har man inget val

Min pappa blev sjuk i december. Han hamnade i diabeteskoma med ett blodsocker på 69.

Han övervann oddsen och överlevde. Han är sakta på väg mot återhämtning men fått kramper som liknas vid epilepsi..

Han återhämtar sig ,får kramp och får börja om.. Tungt och känner sorg för hans skull. <3

Det är tungt att bära allt på 2 ömma axlar men kämpar på då min familj är mitt allt.

Jag tar en dag i taget.... och väntar på att läget ska stabilisera sig.

Med allt.


Skickar ut styrka och kramar till er alla som inte mår bra, eller har bördor att bära.



Likes

Comments

År och dar sedan.


Jobbar, pluggar kämpar med ångest, pengar och lever livet.

Livet är som en dans på rosor, ibland trampar man på taggar.

Ibland små och ibland stora.

Vissa tar längre tid att få ur fotfan än andra.

Kämpar på och skickar styrkekramar ut i etern till er alla som behöver någon.


Kram på er.

Likes

Comments

Julen passerade precis förbi. Undrar hur många som glömt att le denna helg. Snart födelsedag.. Så fyller man 30. Wow, ska bli kul att se vem som grattar en <3. god="" fortsättning="" och="" gott="" nytt="" år.="" puss="" god="" fortsättning="" och="" gott="" nytt="" år.="">
  • 32 Readers

Likes

Comments

Ett stilla andetag i natten.

Lugnet före stormen.

Sakta kommer förtvivlan krypande och väcker de tankar som sover.

Dem väcks inte försiktigt så du har en chans att stoppa dem utan de väcks med vrål och helvetet bryter lös.

Tårarna rinner och hjärtat bultar både snabbt och hårt.

Rädslan lägger sig i och väcker i sin tur ilskan som väcker paniken.

Tillsammans härjar de runt som ett stormande hav och du drunknar sakta i förtvivlan. 

Oförmögen att bryta dig lös och klättra upp på den stillsamma klippan där du skulle kunna övervaka allt som pågår.

Du är bunden på bottnen i ditt hav mitt i stormen.

Jag sträcker ut min hand och ropar ditt namn.

Du ser mig och hör mig men du hittar inte nyckeln till låset runt dina fötter så du står kvar.

Mitt hjärta ser sorgset omkring sig , försöker finna nyckeln men inser snart att det är bara du som kan finna den.

Det är lite som svärdet i stenen, det är bara en endaste som kan bryta förtrollningen.

 

Jag hade ett liknande hav runt mig men jag hittade min nyckel så jag sitter på mitt lilla berg och för första gången känner jag, att jag styr mitt liv.

Ibland skvätter det vatten på mig och rankorna på botten försöker dra ner mig men jag är beväpnad med klokhet.

Jag avvisar dem och skvätter vatten tillbaka med ett leende.

För jag vet bättre nu.

Min tid är nu och din tid kommer snart.

 

 

Likes

Comments