Det är den 2:a september och jag sitter i Joséphines soffa. Joséphines soffa står i ett vardagsrum i en lägenhet i Linköping som varit min hemstad i lite mer än två veckor. Joséphine är inte bara en kompis utan även en kursare, en av många här på läkarprogrammet.

För sisådär 6 veckor sedan fattade jag ett beslut som skulle få mig att flytta från Åre och mina kompisar. Jag skulle börja plugga till läkare och nu är jag här. De senaste veckorna har varit helt underbara. Jag har lärt känna helt fantastiskt människor och fått minnen för livet. N0lle-P som mottagningperioden kallas har varit något av det roligaste jag varit med om. Vi har blivit kidnappade av fadderister i gröna frackar, gycklat oss hesa och skrattat så mycket att vi inte kunnat stå. Vi har (nästan) lärt oss att häva öl, spelat brännboll i spöregn och med såpa under fötterna och haft tävlingar på liv och död (i och med att det enda som räknas är att vinna). Jag har träffat Indekare, maskinare och annat vallafolk och har börjat sakta men säkert börjat göra mig hemmastadd i min nya hemstad. Jag trivs faktiskt ganska bra hittills, men jag har ingen aning om vad som väntar.

Undervisningen har hitintills varit ganska svårdefinierad. Allt är liksom lite luddigt med föreläsningar och basgruppsfall som återkommer med jämna mellanrum. Innehållet handlar just nu mycket om etik, förhållningssätt och sånt där som inte går att ta på och jag ska inte sticka under stolen med att jag är förvirrad, för det är jag och i princip alla med mig. Egentligen finns det så många saker som jag oroar mig över eftersom jag inte VET vad jag gett mig in på. Vilken kurslitteratur av alla 30 böcker i listan ska jag köpa? Hur mycket ska jag plugga? Vad ska jag göra på fritiden? Frågelistan är lång men nu när mottagningveckorna är slut börjar saker falla på plats, dock otroligt långsamt.

Som jag skrev i mitt studentinlägg innan sommaren så hatar jag att inte ha koll på läget, att inte veta vad som väntar. De senaste månaderna har jag levt i den visionen och jag har äntligen börjat bli okej med det. Jag kommer inte kunna allting men jag lär mig på vägen. Visst har jag stressat något ohälsosamt mycket vissa dagar och terminen har egentligen bara börjat, men jag är medveten om det i alla fall och försöker aktivt göra något åt saken.

Ni vet när man gick i skolan och ens föräldrar sa typ att "man lär sig något nytt varje dag", så var det inte riktigt tyckte jag. Men just nu gör jag det. Min hjärna fylls till bredden med ny information och intressanta disskusioner.

Jag vet att läkarprgrammet är en av de uniprogram med allra höst andel personer med psykisk ohälsa, hos såväl män som kvinnor. Jag vet också att mitt sätt att hantera ångest är genom att skriva och hoppas därför att bloggen blir min fristad. Därför kommer ni behöva stå ut med mig de kommande 5,5 åren (förhoppningsvis). Jag ska försöka att inte bara skriva om hur dåligt jag mår utan också hur fruktansvärt kul det är att plugga på universitet, för det är det verkligen!

Tänkte dela lite bilder från mina första veckor och tills vi hörs igen får ni lova att ta hand om er!!

Kram <3

här är några bilder från Ven och under bilderna är en dikt jag skrev

njut

känslan av att älska någon ska vara kravlös. Den ska göra dig livrädd och galen, irrelevant och dum. Kravlösheten gör kärleken farlig, för oavsett vad ska man stå där, rotade sida vid sida.

Känslan av att älska någon gör att du kan plocka av alla mina blad och få mig att vissna, men jag kommer ändå att stå kvar vid din sida, väntande på det där som håller mig fast.

Att älska någon är lika farligt som att balansera på en tunn lina flera kilometer ovanför marken

Vid minsta snedsteg faller du ner i mörkret, men du kommer inte ge upp förrän du kommit till andra sidan, förrän du också blivit älskad

Du kommer att vara trasig innan du nåt fram. Tårarna kommer aldrig att sluta rinna och orden som egentligen inte är mer än bara ord kommer aldrig att sluta eka inuti dig

När du trillat av tillräckligt många gånger förlorar du dig själv, för att det spelar ingen roll längre och blåmärkena är alldeles för många för att räkna

Då är du fast

7 Juni. Imorgon inleder jag min sista gymnasievecka och det känns som om jag kommer att gå sönder.

Jag har inte skrivit här på över ett halvår och jag vet ärligt inte vad det beror på. Jag har självklart skrivit, men bara för mig själv. 2020 har hitintills varit en berg-och-dalbana för mig, utan att överdriva. Jag har varit så förälskad att det känns som att inget annat spelar någon roll och jag har varit så förkrossad att det känns som om jag aldrig kommer bli hel igen. Jag har aldrig älskat och hatat livet så mycket samtidigt, aldrig gråtit och skrattat så mycket som jag gjort under det här halvåret.

I fredags hade jag bal tillsammans med alla mina fantastiska vänner. Det var underbart men som så många gånger den här senaste tiden bröt jag ihop fullständigt. Jag är så jävla rädd för att lämna allt som jag har just nu. Skolan, Åre, mina vänner, mitt hus och allt det där som har varit "det vanliga" så länge jag kan minnas. Jag är så bekväm med att vara 19 år, träffa samma människor och ha mina rutiner. Det är skönt, men framförallt tryggt. Jag är rädd för framtiden eftersom jag inte vet vad som väntar. Jag är så rädd att det inte kommer bli som jag föreställt mig. Tänk om det människor som just nu är hela mitt liv slutar vara det, om jag inte kommer in på den utbildningen jag vill eller om allt bara skiter sig. vad gör jag då? Jag vet att man ska se på saker med nyfikenhet och inte rädsla men just nu så kan jag verkligen inte göra det. Jag är ledsen, rädd, frustrerad och arg för jag har äntligen börjat förstå att det här faktiskt händer. Under de senaste dagarna och den kommande veckan har och kommer jag ta farväl om fantastiska människor. Människor som jag under olika perioder av de här senaste åren fått chansen att lära känna och som nu flyttar hem eller vidare. Det är slut nu liksom och tidigare idag fattade jag det jobbigaste hejdået av alla.

Jag bryr mig om den här personen så oerhört mycket och dessvärre har vår historia det här året varit minst lika turbulent som mitt mående. Jag är så glad och tacksam att jag fått chansen att lära känna honom men jag önskar verklige att vi hade fått mer tid tillsammans, för han gör mig lycklig. Men vi funkar inte just nu och den insikten gör så jävla ont. Jag hatar att säga det men att säga hejdå till honom idag var nog det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag vet inte när jag kommer träffa honom igen, men jag vet att det kommer dröja. Länge.

Livet är så orättvist bara och jag har lite PMS just nu så det kanske är därför detta blir så mycket mer dramatiskt än vad det skulle varit om jag hade en rationellt tänkande hjärna, men det är vad det är och det går inte att göra så mycket åt saken.

Om ni nu skulle befinna er i min vänskapskrets och läser det här, tack för allt och jag älskar er så fruktansvärt mycket. Ni förgyller mina dagar och jag har underbara minnen med varenda en av er. Och om du motförmodan skulle läsa det här A (jag vet att du vanligtvis inte orkar läsa när jag låter mitt hjärta blöda såhär) så hoppas jag att du om du inte visste innan insett nu hur mycket du betyder för mig och lova lova lova att du aldrig glömmer mig.

Ta hand om er så ses vi i dimman. Puss.