Jag vet inte vad som väntar
Det är den 2:a september och jag sitter i Joséphines soffa. Joséphines soffa står i ett vardagsrum i en lägenhet i Linköping som varit min hemstad i lite mer än två veckor. Joséphine är inte bara en kompis utan även en kursare, en av många här på läkarprogrammet.
För sisådär 6 veckor sedan fattade jag ett beslut som skulle få mig att flytta från Åre och mina kompisar. Jag skulle börja plugga till läkare och nu är jag här. De senaste veckorna har varit helt underbara. Jag har lärt känna helt fantastiskt människor och fått minnen för livet. N0lle-P som mottagningperioden kallas har varit något av det roligaste jag varit med om. Vi har blivit kidnappade av fadderister i gröna frackar, gycklat oss hesa och skrattat så mycket att vi inte kunnat stå. Vi har (nästan) lärt oss att häva öl, spelat brännboll i spöregn och med såpa under fötterna och haft tävlingar på liv och död (i och med att det enda som räknas är att vinna). Jag har träffat Indekare, maskinare och annat vallafolk och har börjat sakta men säkert börjat göra mig hemmastadd i min nya hemstad. Jag trivs faktiskt ganska bra hittills, men jag har ingen aning om vad som väntar.
Undervisningen har hitintills varit ganska svårdefinierad. Allt är liksom lite luddigt med föreläsningar och basgruppsfall som återkommer med jämna mellanrum. Innehållet handlar just nu mycket om etik, förhållningssätt och sånt där som inte går att ta på och jag ska inte sticka under stolen med att jag är förvirrad, för det är jag och i princip alla med mig. Egentligen finns det så många saker som jag oroar mig över eftersom jag inte VET vad jag gett mig in på. Vilken kurslitteratur av alla 30 böcker i listan ska jag köpa? Hur mycket ska jag plugga? Vad ska jag göra på fritiden? Frågelistan är lång men nu när mottagningveckorna är slut börjar saker falla på plats, dock otroligt långsamt.
Som jag skrev i mitt studentinlägg innan sommaren så hatar jag att inte ha koll på läget, att inte veta vad som väntar. De senaste månaderna har jag levt i den visionen och jag har äntligen börjat bli okej med det. Jag kommer inte kunna allting men jag lär mig på vägen. Visst har jag stressat något ohälsosamt mycket vissa dagar och terminen har egentligen bara börjat, men jag är medveten om det i alla fall och försöker aktivt göra något åt saken.
Ni vet när man gick i skolan och ens föräldrar sa typ att "man lär sig något nytt varje dag", så var det inte riktigt tyckte jag. Men just nu gör jag det. Min hjärna fylls till bredden med ny information och intressanta disskusioner.
Jag vet att läkarprgrammet är en av de uniprogram med allra höst andel personer med psykisk ohälsa, hos såväl män som kvinnor. Jag vet också att mitt sätt att hantera ångest är genom att skriva och hoppas därför att bloggen blir min fristad. Därför kommer ni behöva stå ut med mig de kommande 5,5 åren (förhoppningsvis). Jag ska försöka att inte bara skriva om hur dåligt jag mår utan också hur fruktansvärt kul det är att plugga på universitet, för det är det verkligen!
Tänkte dela lite bilder från mina första veckor och tills vi hörs igen får ni lova att ta hand om er!!
Kram <3














