RIP Louis Vulgorette

”The bimbo is dead. Oops, I killed Louis Vulgorette”

Nej, jag är inte död. Men Louis Vulgorette är det. Var det inte ett lustigt sätt för henne att dö på? Ganska brutalt och chockerande, inte sant?
Jag funderade på att låta henne bli spårlöst försvunnen efter en vild kväll på Stureplan, men det kändes lite väl förutsägbart. Det fick bli en simpel och smärtfri död istället.

När jag sitter och skriver min första post här lyssnar jag på Innocent Child med Arcana. Det känns annorlunda att skriva ett inlägg utan att spejsa till det. Jag är noga med att kolla stavfel och särskrivningar, jag tror att jag fått dyslexi på köpet. Tack så mycket.
Om ni ser något mystiskt stavfel som t ex ”ciuahua” eller ”u know u luve 2 hate me” är det för jag fått en arbetsskada.
För bara några timmar sedan lyssnade jag på ”Stupid Hoe” med Nikki Minaj.
Allt för att känna in sig i rollen som provokativa, hutlöst osympatiska och vulgära Louis Vulgorette. Det var vad min karaktär skulle heta från början, men i sista sekund ändrade jag namnet till mitt egna, Hanna Widerstedt. Jag ville få henne trovärdig, därför vore det märkligt om jag hade ett helt annat namn. Mitt projekt skulle bli för uppenbart. Jag har dock alltid kallat min fiktionära karaktär för detta namn, för att enkelt skilja på vem som är jag och vem som uppenbarar sig på min blogg.

Jag vet om att det finns många frågetecken just nu. Det förstår jag verkligen. Vem är Hanna Widerstedt?
Det får ni aldrig veta… Kanske någongång, men inte just nu.
Det jag ville var att få er att vakna upp, för tjejer som Louis Vulgorette finns. Det är detta vår generation läser, och inspireras av.
Dessa tjejer är dagens ideal. Vår framtid, och den skrämmer mig.

Istället för att göra en egen blogg fylld av hat och långa poster om hur tragiskt detta är, bestämde jag mig för att bli en av dem.
Jag förvandlades över ett videoinlägg till en fiktionär karaktär, som var allt som jag själv inte var. Jag ville förstå…

Tro mig, det har inte varit lätt. Jag har hatat Louis och jag har älskat Louis. Hon blev en del av mig själv. Det är så när man skapar ett konstverk, man får en relation till det. Louis Vulgorette är mitt konstverk, min egen Frankenstein. Hon har fått människor att reagera, börjat tänka efter själva, hotat att mörda henne för hennes kontroversiella åsikter.
Hon har fått människor att vakna upp och reflektera.
Det här är den värld vi lever i, där unga tjejer sätter etiketter vad som är rätt och fel. Jag har varit en del av den, för att förstå varför.

Ps, jag förstår fortfarande att ni inte förstår. Ni ska inte förstå, ni ska reflektera. Har jag fått en person att göra detta är jag upprymd.
Då kommer dessa 10 månader att vara värda någonting för mig.

Jag kommer inom snar framtid inte befinna mig i Sverige, jag behöver vara ifred… Något jag verkligen inte fått vara under en lång tid… Ensamvarg som jag är.
Men först ska jag ta bort mitt rosa nagellack, färga håret tillbaka till min riktiga hårfärg, och göra av med all rekvisita som behövdes för att vara Louis Vulgorette. Ta fram mina gamla grejer och bli mig själv igen. Jag har saknat mig själv, kan man säga så?
Slutligen vill jag berätta att ingen ligger bakom detta projekt, ingen konstskola, ingen grupp trotsiga konstnärer, det är Hanna Widerstedt som skapat detta. Helt på egen hand.
Mitt nästa projekt kommer vara större än allt som Louis Vulgorette var. Kanske, kanske ni kan få ta del av det.

// Hanna Widerstedt

Läs mer om The LV-Project, och Tack Till

Gillar

Kommentarer