Ensamstående

Ingen förälder eller barn ser fram emot dagen när föräldrarna splittras. Men nu står jag där ensam med min lilla flicka och har gjort nu i två månader. Dum som jag var har jag försökt inbilla mig att vi kan lösa det vi kan vara en familj alla tre. Men det fungerar inte. Vilket jag borde ha förstått redan under graviditeten. Skulle redan då ha vänt ryggen när pappan till mitt barn inte var närvarande. När jag låg hemma och mådde dåligt sprang han runt och var med andra tjejer vilket påverkade mig enormt starkt och mitt självförtroende blev lidande. Jag blev instängd och alldeles ensam i en lägenhet jag avskydde och ett litet liv i magen att ta hand om.

Men jag förlät honom för hans otrohet och hans misstag han gjorde. Men han förändrades. Aggressiva beteendet dök upp och man blev rädd. Men jag ville verkligen att mitt barn skulle få ha sin pappa i livet så jag bet ihop. Jag grät och grät och var så himla arg hela tiden på allt men jag försökte kämpa igenom allt pga barnet..

När lilla Lovina väl kom till världen blev vi äntligen en fin liten familj. Eller ja, några veckor var vi det i alla fall tills hennes pappa blev det där monstret igen.. Och var står vi idag? Jo han lever sitt liv och vill inte längre ha med dottern att göra. Han tror det räcker att skriva på de sociala nätverket att han älskar henne och köpa grejer. Men det funkar inte riktigt så.

Nu har jag varit ensamstående med dottern i två månader. Jag är trött utmattad hungrig och allmänt sliten. Det är tufft men för varje dag jag klarar är jag stolt. Och att se och få vara med om hennes utveckling är så fantastiskt och ger en extra energi!

Nu efter denna tid har pappan valt att inte ens finnas närvarande överhuvudtaget så nu finns där ingen pappa för min dotter heller. Gråten finns där hela tiden, är så arg på mig själv för jag låtit det gå såhär långt. Att jag inte lämnade hennes pappa redan innan hon kom till världen så hon slapp möta en människa som hon ska växa upp utan och vara besviken över. Att sen behöva ta det där samtalet och berätta för henne var hennes pappa tagit vägen när hon en dag frågar, jag fasar.

Men nu står min dotter där utan någon pappa eller farmor då ingen av dem brytt sig om henne. Känner mig som en hemsk mamma som gav henne sådana människor i sitt liv. Men förhoppningsvis tackar hon mig ändå en dag för allt jag gör för henne.

Min älskade ögonsten, mitt hjärta slår för dig! Glöm aldrig att mamma älskar dig obeskrivligt!

Gillar

Kommentarer