Längesen jag klickade mig in här nu. Kanske för att livet kom emellan eller kanske för att jag helt enkelt inte haft minsta lilla inspiration till att skriva. Jag brukar hamna här igen, så småningom. Jag har nu äntligen tagit examen och blivit socionom, på riktigt. Ibland måste jag fortfarande nypa mig själv i armen när jag vaknar för att förstå om jag drömmer eller om det faktiskt är min verklighet. Det känns som igår jag stod på Nässjös tågstation och grät av nervositet och panik över vad fasen jag nu gjort för konstigt val. Nu står jag här, tre och ett halvt år senare. Färdig socionom. Jag vet att min resa inte är slut här, jag har ganska tydlig mål med mitt liv, även om min väg dit kommer vara lite bumpy. Jag är inte helt klar som akademiker även om jag känner mig redo för arbetslivet och få testa mina kunskaper och få ge av vad jag själv fått lära mig.

På fredag sticker jag till Thailand i två veckor! Återkommer med mina tankar kring framtiden när jag har landat.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Tänk att ett helt har gått. Det här året har jag verkligen varit med om så mycket och jag är så tacksam för att jag får uppleva så mycket saker och träffa så många nya människor. Året började med en massa pluss och avslutas med en massa plugg, haha. Antagligen det allra jobbigaste året när det kommer till min år inom universitetsvärlden. Mina sista uppgifter har handlat om min personlig utveckling och vem jag är nu och vem jag var för nästan fyra år sedan. För fyra år sedan när jag satte mig på tåget till Jönköping med alldeles för lite sömn, en nervositet och ingen aning om vad som skulle hända och om jag ens gjort rätt val. Jag minns hur trött jag var mentalt och samtidigt hur ung jag var, det var så himla mycket jag hade kvar att lära om mig själv och om världen. Jag påstår inte att jag kan allt nu och att jag inte har mer sidor av mig själv att upptäcka, men jag är vän med mig själv och jag vet vem jag är. Jag är inte längre den lilla blyga tjejen i bakgrunden som inte vågade stå för vad hon trodde på. Jag kan ta världen med storm och jag har inte längre svårt för att träffa nya människor. Kanske för att jag har utsatt mig för nya situationer och nya möjligheter, kanske framfrö allt det här året. Jag har alltså varit i Sydafrika i år och under två månader, dykt med hajar, hoppat från ett berg, bestigit ett berg, besökt världens sydligaste punkt, hängt med pingviner, skrivit min kandidatuppsats, arbetat som socionom för första gången, varit på Bråvalla, skaffat kattungar, pluggat i Göteborg och pendlat djävul, fått glädjebesked om att min bästis kommer bli mamma, haft underbara utekvällar, skrattat, gråtit, spenderat tid med dom jag gillar allra mest och i min lägenhet. Framför allt så har jag vågat, jag har vunnit och jag har förlorat. Jag är inte rädd längre, jag är tjejen som vet vad jag kan och kommer slåss för min plats om det krävs. 

Jag är en otroligt impulsiv människa. Jag vill inte riktigt erkänna det för mig själv, men efter att ha begrundat mitt beslut att plugga dubbelt efter några glass vin i Sydafrika och dessutom ansöka i samma veva och efter att ha jobbat heltid hela sommaren samtidigt som jag skrivit en kandidatuppsats, så känner jag att jag med all rätt kört slut på mig själv och att mina beslut har gett mig en del konsekvenser. Oavsett vad så har jag haft ett bra år och jag ångrar ingenting. Såhär i efterhand så känns allting faktiskt bra, till och med jävligt bra. Jag tänker inte att ett år har gått, jag tänker att jag fått chansen till fler upplevelser och möjligheter. 2018 kommer att bli mitt år, jag känner det. 


Likes

Comments

Hela mitt liv skulle kunna sammanfattas med ett enda ord: stress. Eller snarare ingen sömn, orimliga rutiner och skrivande framför datorn i timmar. Det är så mycket som händer runt mig och jag älskar visserligen rörelsen och att ingenting står still, samtidigt som jag börjar må illa av åkturen. Jag saknar att få sitta med te och en underbar bok, som kan sluka hela mitt väsen. Att få lägga sig i sängen och få läsa i timmar, jag antar att jag antagligen är den enda 22-åring i världen som drömmer om det. Jag älskar fart, samtidigt som jag älskar lugn. Jag längtar efter äventyr och nya upplevelser. Jag känner mig färdig med att skriva på ett tag, i alla fall rapporter och läsa svår kurslitteratur. Jag vill få leva, jag vill få visa vad jag kan. Imorgon bär det av till Göteborg, så jag borde definitivt sova. Saknar att skriva, kommer försöka börja lite smått igen. 

Likes

Comments

​​​​Klockan är 01.19 och jag kan inte sova. Jag har inte kunnat sova på länge, känns som att stressen fullkomligt tar över mitt liv. Berättelser från den pendlade studenten. Jag visste vad jag gav mig in på när jag valde att plugga både Göteborg och Jönköping. Men att faktiskt genomföra allt som jag tagit på mig den här hösten är mer än jag klarar av ibland. Jag älskar kurserna från Göteborg, absolut ingenting jag ångrar. Jönköpings kurser är sega. Jag saknar tiden till att ägna mig åt det jag skulle vilja lägga tid på. Saknar luncherna på liban deli mittemot och att handla godis på go banana med bästa vänner. Nu finns inget mer fokus än läsa, skriva, läsa och skriva ännu mer. Nu är det ända in i kaklet som gäller. Stress, stress och ännu mer stress.  

Likes

Comments

Hösten har gett mig en slags konstant trötthet. Helst av allt vill jag bara gömma mig i mitt duntäcke i min stora säng och försvinna tills solen återkommer. Känner ingen direkt lust till livet, i alla fall inte ens sån där krypande känsla i magen som bara skriker efter att få skapa, få ut all kreativitet och slänga sig ut till nya äventyr. Jag vill sova och pausa livet. För just nu går allting alldeles för fort. Varje dag har jag tusen saker jag behöver göra och som snurrar i mitt huvud. Jag kanske lyckas med göra tio. Give me a break.

Jag försöker mantra in, att jag fixar det här, det är inga problem. Men emellanåt känns det verkligen som jag ska gå sönder. Det är passande med höst. Precis som träden tappar sin löv, gräset förlorar sin gröna färg, så har även jag förlorat någonting. Det bästa med hösten är just att det känns okej att inte alltid vara sitt allra bästa jag. Det är okej att gömma sig en stund.

Likes

Comments

I don't doubt that you could walk a mile in my shoes, but i'm damn sure you wouldn't last one lonely night in my mind.

Likes

Comments

Det är sällan jag stannar upp och tänker igenom vad som händer. Jag tänker ofta på det förflutna och fastnar lätt i gamla tankebanor som inte är bra för mig. Kanske för att det känns som hemma och påminner mig om vem jag är. Senaste tiden har jag funnit mig själv vandrandes på Göteborgs gator och känt mig vilsen, samtidigt som jag aldrig varit mer stolt över mig själv. Hela staden känns så mycket mer levande och pulsen är hög. En puls som slår snabbare än min egen. En stad av så mycket mer liv och människor än Jönköping.

Jag läser på avancerad nivå i en storstad och även om det devis är allt jag önskat mig så har jag aldrig varit mer rädd. Jag är rädd för att lämna allt som känns som hemma. Jag är rädd för att förlora mig själv. Jag har börjat tänka mindre och istället följt mitt hjärta. Världens kanske största kliché. Men det finns inget som är så jävla skönt som att hänge sig helt åt känslor och undvika konsekvenser. Att våga. Det kan gå åt helvete. Det kan gå bra. Varje gång jag är rädd, så känner jag att djupt där inombords finns en del av mig som skulle lida om jag inte låter mina val styras av mitt hjärta. Jag blir hellre sårad av sanningen än lycklig av en lögn. Ibland hinner jag stanna upp och tänka och allt oftare kommer jag på mig själv med att le.


Likes

Comments

En gammal versrad från en Håkan Hellström-låt. Kanske lika gammalt som livet självt. Man måste genomlida, känna tårarna rinna lördagsnätter, tappa andan av smärta, bita ihop och laga sitt trasiga hjärta. All frustrerad tid som jag fått analysera, känna efter och framför allt alla gånger som jag faktiskt dog. Att lämna en del av sig själv för att kunna överleva, är det svåraste som finns. Man måste få dö, och i slutändan handlar det inte om hur ont det har gjort, eller om efterdyningarna av en katastrof. Utan det handlar om minnet av en svuren tid; jag överlevde. Att kunna andas igen och ge sig fan på att aldrig hamna där igen. Nästa gång jag ramlar, kommer jag att kunna resa mig upp utan smutsiga knän. Nästa gång jag dör, så kommer jag inte ramla i mörkret utan känna mig mer levande än jag någonsin varit innan.

Likes

Comments