Jag har inte haft någon inspiration till att skriva eller ens läsa på sistone. Det händer mycket i mitt liv och jag har varit fullt upptagen att jobba, plugga, åka bil och packa inför flytt. Jag kommer äntligen få flytta hemifrån igen och till en stad jag verkligen fallit för, mer än jag till en början trodde jag skulle göra.

Senaste året har jag bytt jobb flera gånger då jag haft kortare vikariat. Om en vecka påbörjar jag ett nytta äventyr, 1-års vikariat som kurator och det känns så otroligt skönt att få vara kvar lite längre på en plats. Jag har verkligen känt av vilken energi det tar att byta kollegor, byta arbetsplats och vänja sig vid nya arbetskulturer och arbetssätt - jag behöver lite trygghet.

Närmaste dagarna kommer att gå åt till att flytta och allt som hör till. Jag känner mig så pepp på livet just nu.

Långa nätter. Nätter finns till för oroliga själar och tänkare. För mig har natten alltid varit mitt andningsrum, den tiden på dygnet där jag verkligen får vara helt själv och känna in ensamheten. Ensamheten som tidigare har skrämt mig och fått mig att fly från famn till famn men som har blivit mitt trygga lilla rum. Jag kan vara mig själv i mitt trygga lilla rum. En famn har inte kunnat ge mig trygghet och stabilitet, en famn har inte funnits tillgänglig när jag som mest behövt det. Jag har varit min egen trygghet och jag har funnit trygghet i att vara mitt eget sällskap. 

Och kanske har jag blivit lite för trygg. Jag vill inte dela mina långa nätter med någon, eller dela mitt lilla trygga inre rum. Tanken på att någon skulle få flytta in och ta del av min nyfunna trygghet känns skrämmande. Tanken på att vara beroende av en famn mitt i mitt eget förfall gör mig rädd. Låt mig inte vara din trygghet. Jag är min egen trygghet och det krävs förbannat mycket för att någon ska kunna ändra på det.