Tid

Okej, ny månad nya tag tänkte jag, men här har det gått en vecka utan att jag fått något vettigt gjort över huvudtaget. Nåväl , något vettigt har jag väl kanske fått uträttat men ni vet vad jag menar.

Tänkte dedikera (heter de så?) dethär inlägget till min lilla rått-trio som idag alla är änglar i himlen. Natten från gårdagen till idag har sista gubben Johnny somnat in så vi hade begravning tidigare idag. Konstatera även att dom alla tre fick varsin årstid. Elvis gick bort i somras, Elton hösten och nu Johnny på vintern. Även om de inte är snö så är de ju faktiskt december.

Det förvånade mig ju inte att dom alla for turvist eller att de gick så snabbt då de väl började, dom var ju alla gamla gubbar så man förväntar sig ju inte något annat. Konstigt nog så bildas det ändå en såndär stor klump av sorg i bröstkorgen och man gråter en stund då man väl inser vad som hänt. Grät kanske som mest då första for, inte för jag sörjde just Elvis mest, utan för jag förstod att nu börjar det, nu tar det inte länge så kommer de alla vara borta.

Dock så grät jag ändå då Elton väl dog i höstas, även om jag medvetet kollade på dem i buren flera gånger per dag bara för att kolla hur det stod till. Jag hade ju mentalt förberett mig , och följt alla bokens regler för att vara förberedd, men man är ju det aldrig ändå. Det var ju inte så att jag stod och väntade på att det skulle hända, men det kändes som jag skulle behöva vara närvarande då det väl hände.
Jag tror också det var därför det kändes lite extra jobbigt då Elton gick bort. För att jag inte var hemma just då han hade somnat in.

Jag satt påväg hem i bussen från Helsingfors då Johan skickade att han skulle pyssla i buren lite, och att han då hade sett att Elton låg  konstigt stilla även om han låg där han brukade sova. Nåväl. Ånger är inget man skall ha , och man skall ju inte tänka "tänk om", då får man ju ingenting uträttat här i livet. Trotts det så tänker jag ju alltid så. Att jag på nått sätt alltid måste vara hemma och vaka över dem för tänk om något händer. Tror dock den skadan kommer från att Lazze, min första helt egna katt plötsligt dog utan någon förklarning. Han låg bara på golvet då jag kom hem. Den chocken och sorgen jag hade då, önskar jag inte ens min fiende.  


Johnny däremot, jag hade på känn redan igår att något var på tok. Han var så trött och verkade inte heller vara jätte pigg på att äta. Han åt lite, men vankade sedan sakta bort till sin flece filt för att sova. Även då han satt i soffan i min famn medan jag tittade på TV kändes han tröttare än vanligt.

Kanske var det därför jag inte kunde sova igår natt. Kanske jag på något märkligt sätt kände det på mig. Johan och jag hade gått och lagt oss redan någon timme tidigare men jag fick ingen ro så jag steg upp och gick till råttburen. Sedan stod jag där och kraffsade och slätde Johnny över huvudet och ryggen ett tag medan jag pratade med honom en stund. Då verkde han lite piggare och steg upp och tvättade min hand innan han lade sig till rätta igen för att sova vidare.

Sedan inbillade jag mig att han skulle kunna få kallt och att det kanske skulle bli vinddrag i buren (även om vi inte hade nå fönster öppna) så jag lade en flece filt över buren så att han skulle hållas varm. Jag fattade ju nog att hans flece filtar i buren redan gjorde jobbet, men det kändes som jag i den stunden just då behövde göra det. Jag tror jag behövde känna att jag hade gjort allt jag kunde för att han skulle ha de så bra som möjligt och kanske var det just det som gjorde att jag sedan kunde sova, för bara några minuter senare då jag gått tillbaka till sängen , så sov jag.

Det är konstigt detdär med tid. Oberoende hur mycket tid man har så tar man den alltid för given på något sätt. Man tänker "äsch jag gör det imorgon istället" eller, "vad spelar en dag eller två för roll". Ibland så glömmer man vad som egentligen spelar roll för man har alldeles för lite tid och ibland för man har för mycket. Märkligt detdär med tid. Den liksom går och går och ständigt hittar man sig själv glömma bort vad man egentligen borde göra utav den.

Nu finns det många som tycker jag kanske svevar och flummar aningen kring en så "fånig" sak som att mina husdjur har dött. Men jag väljer att tänka på de mer som en tankeställare. Det skulle ju inte behövat vara just mina tre råttor som skulle ha dött såhär efter varandra. De kunde ju ha varit någon nära och kär, och allt mer upplever jag att vi i dagens samhälle glömmer bort varandra.

Vi är så upptagna av våra karriärer , våra hobbyn och av att hinna med allt detdär som gör en till en "bra människa" att vi någonstans glömmer bort vad som egentligen gör oss till bra människor. Det är inte hur mycket pengar vi hämtar till huset eller hur fina kläder man har, hur ofta man springer på gym, eller hur mycket man skänker till välgörenhet (för den delen...) som gör dig lycklig och "bra".

Det är ju hur vi väljer att spendera våran tid och våra resurser som spelar roll. Att hålla sina nära och kära nära, att må bra och göra allt detdär ovanämnda till måtta.

Nu menar jag absolut inte att människor som springer flera gånger i veckan på gym , eller att människor som har den förmånen att kunna skicka flera tusen i välgörenhet per månad, eller att de som har hög lön och älskar sitt jobb skulle vara dåliga människor. Det jag menar är att jag tror många vuxna människor idag är väldigt självupptagna i att ta hand om sig själva och att uppnå dendär drömmen om "det perfekta livet" att många glömmer att vårda det viktigaste vi har omkring oss, altså våra relationer.

Så vad tar vi för visdom ur dethär eländigt långa blogginlägget? Ta hand om varandra och lev som om det var sista dagen på jorden. Kanske? Det brukar jag tänka, för då blir aldrig något osagt eller ogjort.

Kanske vi avslutar så? Ta nu hand om varandra och ha det extra mysigt , för snart är det jul!


  • 293 visningar

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229