När jag försöker förklara, så hör jag mig själv och inser att fan de måste tro att jag är galen!

När orden kommer så formar jag dem efter mina känslor, jag försöker hitta nått att likna en känsla med och utveckla den.

Men när jag lyssnar på vad jag säger så låter det inte riktigt klokt men för mig är det precis så. Inget är riktigt klokt, inget stämmer eller låter/känns förnuftigt.

När jag sitter hos psykologen och förklarar hur det känns tankar och känslor, hur de formar sig och hur de utspelar sig för mig så säger jag oftast -; Jag vet att det låter galet, men får då svaret att det låter så klokt och att jag förklarar så bra.

Jag är så glad över att fått förklarat för mig att det som sker med mig nu med min utmattningsdepression. Hur utmattningen vill att kroppen ska vila och samla energi och påfyllnaden av livslusten, medans den deprimerade hjärnan söker fel och brister och låter inte kroppen vila. Den utsätter kroppen för stress, skuld, skam, ångest, allt för att kunna leva vidare i tanke och känsla. Medans den utmattande kroppen och hjärnan skriker efter sömn, återhämtning och lugn.

Denna kombo är rena tortyren, den får en själv att tro att man inte är värd en bättring medans man kämpar för bättring så slåss man mot sig själv.

Ett inre krig, en slut yttre fasad, ett krakelerat liv och labyrint av känslor och tankar.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Att gå med ständig beredskap..

Så är det med min stress, att hela tiden känna att kroppen är laddad till max, ständigt på beredskap med känslan att överleva..

Ni vet när det händer något som får er att handla i olika situationer när det gäller. Som till exempel när man blir skrämd och hela kroppen reagerar för att slå tillbaka, eller när ni som har barn exempelvis ser något hända som får er att handla utan tanke men kroppen är på full gas och bara göra det som krävs för att förhindra något hemskt.

Som att bli jagad, rädslan, ångesten, paniken, stressen..

Så är det för mig dagligen, jag försöker VERKLIGEN att inte stressa, att andas och vara lugn och byta ämne/riktning men det är nästan omöjligt.

Men det räcker med att någon höjer rösten åt mig, en socka ligger på golvet som jag nyss städade, folk som pratar för högt, snabbt m.m. Sedan är det full fart och det är kaos i mig.. Stressen, adrenalinet, stresshormonetna tar över och jag handlar, agerar i ett superstressat tillstånd som inte endast är otroligt jobbigt för mig utan även mina nära. Att ständigt leva i "beredskap" och känna kroppen hela tiden ligga på flera varv innan den ens gasat på. Det tar sådan kraft, energi, ork och fysisk och psykisk mående., Stressen göder även depressionen som klamrar sig fast med sitt järngrepp och matar varandra som två hemska och äckliga "demoner".

Har bett flera gånger om hjälp för stressen för att kunna bearbeta min utmattningsdepression, för stressen framkallar sådana demoner, sådan ondska och smärta.

Det finns inget hälsosamt med denna stress, önskar att jag kunde hantera den som för länge sedan, men tydligen var mitt sätt att hantera stress förr fel eftersom jag hamnade här. Jag gjorde det jag trodde var rätt sätt för mig för att kunna överleva.

Likes

Comments

Det går åt helvete iallafall..

Från att haft 4!!! Stressfria dagar, 4! Dagar med lugn, 4! Dagar med nätter som innehållit sömn och sovmorgnar till 08:00. 4! Dagar med glädje och skratt, 4! Dagar med energi, 4! Dagar med fysisk aktivitet, 4! Dagar med påfyllnaden av ork..

4 dagar som jag vill ha mer av.

Nu är jag hemma, försökte ta med mig all den energi och glädje jag skaffat men den brast.

jag försökte men stressen kom och min "stressdemon" visade sig och jag grät och skällde.

Nu är värdelös och skam tillbaka.


Likes

Comments

​Det räcker nu! Jag sa att det räcker nu, hör du inte?!?   Det räcker nu!

Första gången ska vara enda gången man ska behöva säga till men så är det inte..

När nära använder skuldkänslor mot mig, använder de för att lägga problemet på mig så blir jag så arg, ledsen, besviken, trött och skamfylld. 

Varför finns det ingen som tar emot mig när jag faller, någon som ordnar utan att ge mig skuldkänslor och sura miner. Det jag ber om är inte mycket, det jag ber om är delaktighet i familjen. Att hjälpa varandra och göra nått för en annan utan att låta sitt ego gå först.

Jag ber inte om mycket, jag vill bara att du ska vilja vara delaktig.

Julen närmar sig och jag är inte klar. Vilket ger mig onödigt elaka skuldkänslor över att jag inte är klar, alls. Men jag försöker tänka att det inte bara är mitt problem, utan att vi är 2 som borde hjälpas åt inte bara jag. Jag skiter i städning, tvättning, diskning m.m. Det är julbestyr och känslan av julen som jag vill ha hjälp med för jag fixar det inte. Inte mycket begärt..

Det ända jag vill är att vi i familjen får ett varmt, ljust och fint minne från denna jul.  Nu när mycket annat är så mörkt, men tilloch med ett minne är svårt att ge. Det ska inte vara såhär, jag önskar att jag vore frisk nog att ordna allt men jag orkar verkligen inte och det äter upp mig. Mina tankar och känslor är så fyllda över att jag inte lyckas fixa allt inför jul, med självhat, skuld, skam och förtvivlan. 

Jag försöker lägga över det och intala mig att jag har gjort det bästa jag kunnat och det finaste. Och att allt är inte bara mitt ansvar. Inte bara jag äger allt inför jul.


Likes

Comments

Tänk dig ett träd, ett träd som inte har några löv, bara spretiga grenar. Fast trädet är i en cirkel. Det går runt.

När jag försöker förklara hur jag fungerar som nu så är det, det närmaste jag kan komma just nu. Så jag börjar vid roten, där tanken kommer in, uppför stammen så slår känslan in. När det närmar sig grenarna så delar sig känslorna och tankarna i ett virrvarr. Det finns ingen logik i det hela utan det blir tänk om, men varför, men om jag gör såhär, varför gjorde de så?, Gud va dum jag är, nä sluta tänk, sluta tänk på dig själv, kan jag göra nått som de andra vill?, m.m.

Allt bara rusar på och blandar sig med varandra och alltid slutar det i skam och skuldkänslor och att jag ser på mig själv som värdelös.

Jag vet att det låter galet, det låter mer galet när jag försöker berätta om det. För det går knappt att sätta ord på det, sömnlöshet, orkeslöshet, stress, energilös, känslolös men hjärnan arbetar med allt som man någonsin råkat ut för. För det finns inget filter, allt rusar igenom en och man upptäcker helt plötsligt att man står där mitt bland folk och har tårar som bränner i ögonvrån. Att man helt plötsligt står stilla och undrade vad man nyss gjorde.

Man står där och skäms över sig själv, men vet inte riktigt varför. Det tog bara över tanken.

Nu är det ju snart jul med, jag har knappt pyntat nått fast jag brukar pynta tidigt och älskar julen. Nu känner jag mig likgiltig inför den och försöker slå bort så många saker som möjligt som får mig att se julen negativt. Men det gör mig så fruktansvärt slut, att kämpa för att behålla ett positivt minne av julen, även fast jag inte ligger ner helt utslagen och gråter varje steg jag tar så äter min ångest, stress och känslor upp mig och inne i min kropp utspelas ett krig utan dess like.

Om man bara kunde göra en visuell bild av hur det kämpades inom mig, ja alla som lider av psykisk ohälsa.

Likes

Comments

Idag fick jag det bekräftat, det som jag trott sedan mötet. Se tidigare inlägg👇🏻

Det var cheferna som hade bestämt att de skulle vara fler än vad det var planerat. Men ändå satt jag där förra veckan och pratade med en av dem och hen frågade mig hur jag ansåg att mötet hade gått. Jag svarade att det var fruktansvärt och att de fick min känsla och tanke av värdelöshet att förstärkas. Hen sa då att hen också tyckte det var fruktansvärt men att det blir bättre nästa gång och att de på vårdcentralen planerat dåligt.

Hen satt och ljög, hen erkände inte att det var de som orsakat mig mer lidande. Där satt jag och fick försvara mig för 3 personer som ansåg att jag hade fel version. Den andre hen2 hade erbjudit mig vice versa som stöd, samtal och när hen2 inte alls gjort det. Hen2 lämnade mig där innan sommarn när jag först blev sjukskriven för akut stress och utmattningssyndrom.

Efter händelsen så blev jag inte erbjuden vare sig samtal eller stöd. Jag gick och arbetade på och kände för var dag som gick att kroppen gav upp eftersom. Stressen blev outhärdlig och jag kunde inte sova utan att ha mardrömmar som hemsökte mig från händelsen. Jag började glömma saker, var rädd att jag skulle glömma viktiga arbetsuppgifter, började samla saker för att minnas, grinade, var så trött men kunde inte sova, all energi och ork ram ur mig och alla skam och skuldkänslor hopade sig en efter en.

En dag orkade jag inte, jag bröt ihop. Sönderstressad och så orkeslös och min vilja om livet fanns inte längre. Jag kände inget, allt blev "ingenting" och jag var den värsta person jag kunde tänka mig. Självhatet växte för varje dag och jag tog mig inte ur det. Jag blev sjukskriven men då förstod jag ingenting, jag bara grät.

Då ringde hen2 och ifrågasatt mig om mitt schema, jag låg minus och behövde jobba fler timmar.. Jag stammade fram en ursäkt och sa jag är sjukskriven så jag har inte kunnat kolla hemifrån. Fick till svar av hen2 att "Jadu det såg ju inte bra ut det som stod på läkarintyget för min del.

(Inget hur mår du, eller vad kan jag hjälpa dig med..)

Sedan fortsatte hen2; ja men hur ska du jobba och kommer du tillbaka till den perioden. Jag sa att jag inte visste och att jag ursäktade att jag var sjukskriven. Hen2 frågade ifall det var nått i mitt privatliv som hänt som är orsaken, nej sa jag det är ju den dör händelsen som blev för mycket. Hen2 svarade; jaha var du med. Efter det fick jag ett bedömningssamtal med en ssk som direkt bedömde att jag måste få tala med en psykolog. Hon fick igenom 1 samtal år mig men hen2 beviljade inga fler även fast ssk och psykolog förespråkade det och att det var viktigt för mig. Men icke, även fast de fortsatte ringa hen2 och som inte svarade dem.

Efter det satt jag hela sommaren i ett vakuum, min depression blev djupare och jag blev diagnoserad utmattningssyndrom med depression. Sommaren var en vågskål mellan att ta livet av sig eller inte och varje gång slutade mina tankar med: tänk om mina nära finner mig..

Jag har inte de tankarna nu om att ta livet av mig, tack vare den bästa kurator jag träffat. Men jag har svår depression än men jag försöker se saker ur en annan synvinkel och göra det som inte drar ner mig.

Som jag tidigare skrivit så är det som att leva med en form av ett missbruk, att inte låta sig lockas dit till det som förr var en överlevnadsstrategi men som nu bara för en illa ifall man faller dit igen.

Likes

Comments

Att fråga en som nyss brutit benet, - Jaha och du har brutit benet, när är du bra igen?!?

- Jaha du har tagit bort gipset nu, du ser ju ut att må bra. Då förväntar jag mig att du springer 1 mil imorgon!

Det är det värsta nån kan säga till någon som lider av psykisk ohälsa. Bara för att man säger att idag har det varit en okej dag då förväntar sig folk att allt är bra nu.

Hur fan ska vi bli friska när alla förväntningar omkring en är ouppnårbara? Jag kämpar med min vardag, att fungera i en vardag där det inte bara är jag är så frustrerande jobbigt. Jag försöker verkligen men när jag får höra den där jävla kommentaren så skickar de mig direkt ner i tanken och känslan av att jag verkligen inte är värd att kämpa för mig själv. För ett bättre mående och en hälsosam vardag psykiskt och fysiskt.

Ja just då log jag, ja just då skrattade jag och ingen mer än mig var lyckligare av att få känna känslan av ett äkta skratt och tanken av hur underbart det kändes. Men när man sitter där och får höra det, du verkar ju må bättre nu och sedan komma med en massa som tex rör arbetslivet, arbetsplats, tider m.m så sänks jag. Jag vill komma ut i arbetet igen, inte vara en last för samhället. Jag har jobbat sedan jag blev myndig och en stor ohälsa för mig är att på jobbet så stressar jag sönder mig och sätter arbetet främst, även före min familj. Varför kan de inte bara vända på allt och säga: Hur mår du? Känner du dig nå bättre eller hur går det för dig?

Jag vill hitta en väg som inte orsakar katastrof, en väg som får mig att hantera allt detta på ett sätt som inte får mig att falla tillbaka till detta helvete. För detta önskar jag ingen, att ingen ska behöva gå igenom.


Likes

Comments

Att känna sig ensam fast det finns mer än bara en själv är en hemsk känsla.

Låt aldrig den du älskar få känna sig ensam, speciellt inte när du finns där...

Att sakna någon så mycket, fastän personen finns vid ens sida, att sakna så att man känner hur djup hålet i ens inre börjar bli, svart och ensamt.

Tomheten som sköljer över en och sorgen över att det kanske är som det är menat att bli.

För hur mycket jag än sparkar och passar bollen så ligger den ändå alltid hos mig.

Värken går inte över, den mildras och går att leva med, att kunna ha en hälsosam syn/tänk på stress, sig själv, skuld och skam, ångest. Det är en önskan för mig och ett mål.

Jag måste bara lära mig klättra först ✨

Likes

Comments

Ni vet den där känslan som infinner sig när man helt plötsligt står framför de som orsakat olycka. Den infann sig idag, jag var inte på något sätt beredd eller visste att jag skulle ställas inför det idag.

Magen var som en knut och jag visste inte ifall kaffet jag drack till morgonen skulle göra en u-sväng och komma upp igen.

De fick mig att hamna i ett läge där jag både blev påhoppad och indirekt påstod de att jag inte visste vad sanningen egentligen var. Jag har aldrig förr stått på mig som då och verkligen stått fast vid mig själv och det som verkligen hände. Jag bröt ihop, de fick mig att känna mig skamfylld och bortkastad. Jag skakade i hela kroppen, rädslan och skammen fyllde mig men jag gav mig inte utan mellan gråten och skakande tänder och kropp så stod jag på mig och bestämde mig för att inte göra som de, sparka på en som redan ligger.

Jag klarade av timmen som gick, jag var kvar och gav mig inte. För jag VET att det jag sa är sant och de försökte men jag gav mig inte. Jag är arg och besviken, det kunde ha gått så mycket smidigare. Men livet är inget bananskal man kan halka sig igenom. Och jag är glad och stolt över mig själv att jag valde att inte åka hem och ytterligare analysera och anklaga mig själv så att jag tillslut trott att allt var mitt problem. Jag kände då att jag är värd att kämpa för, att kämpa för mig själv.

Jag valde att åka vidare och försöka göra annorlunda, inte mycket kanske men för mig så var det så mycket mer. Jag bröt ett mönster och jag hoppas att detta ger mig styrka att fortsätta bryta mitt "beroende" till min psykiska ohälsa, min utmattnings depression.

Dåtid, nutid och framtid ✨


Likes

Comments

Det mesta börjar med skam.

Känslan som fyller mig och tar mig till otroligt djupa och mörka ställen. Jag har aldrig varit bra på att hantera känslan av skam, skuld och stress. Det har blivit som ett ekorrhjul, en bubbla som stänger mig inne.

Jag försöker verkligen tänka på ett annat sätt, det är vad mina samtal går ut på, att hantera mina känslor och tankar annorlunda.

Flera år av detta resulterar i ett beteende som man kan likna med ett beroende, jag försöker verkligen men samtidigt finns det risk för återfall till det "sjuka" och känslan av den falska tryggheten som man är van vid.

Jag har varit med om många prövningar genom åren, alla har vi det som påverkat oss. Jag har bara varit sämre på att placera mina så att jag har bearbetat dem på ett sätt som lämnar mig, istället har jag stoppat dem i ett fack, ett i taget och fortsatt i högt tempo.

En dag tog det bara stopp, en dag påväg till jobbet bröt jag ihop. Min bubbla sprack och alla fack rasade samman och med det kom allt som jag placerat ut däri. Att börja bearbeta och ta i allt som gjorde sig synlig är det värsta jag varit med om. Så många känslor, så mycket skam, så mycket stress, så stark känsla av värdelöshet, orkeslöshet och trötthet. Tårar som inte ville sluta rinna.

Dåtid, nutid och framtid ✨

Många vet hur svårt det är att trassla ut en fiskelina som trasslat ihop sig, jag har hittat en bit som gått att reda ut men mycket är det kvar. Kanske måste jag göra mig av med nån bit men det tar jag när den biten kommer.



Likes

Comments