Den 7nde Juni landade jag på svensk mark efter att ha bott i Kenya ett år. Kånkandes på min tunga sportbag, som följt med på var och varannan häftig resa det senaste året, klev jag ut från flygplanet. När jag satte min fot på Arlanda var det officiellt: mitt Kenyaår var nu över och ingenting skulle någonsin bli det samma.

Det känns bra, sorgligt, ovant, vant och surrealistiskt att vara hemma igen.

Mitt år i Kenya har varit det bästa, mest händelserika, mest fantastiska året i hela mitt liv. Det har varit ögonöppnande, spännande, unikt, utmanande och nytt. Det har fått mig att växa som person på sätt jag inte trodde var möjligt. Det har fått mig att mogna så extremt mycket och lärt mig så mycket om mig själv, om andra kulturer, om andra levnadsstandarder.
Jag har fått möta mängder med nya människor både från runt om hela Sverige men självklart också från Kenya (och Uganda och Rwanda), fått besöka oberäkneliga kenyanska städer och fått uppleva vardagen i ett land som är så annorlunda Sverige det bara går.
Jag har bildat en enorm respekt för alla människor på ett helt annat plan än tidigare.

Jag har sett fattigdom i vitögat. Jag har besökt slumområden där miljontals människor bor. Jag har insett att många av de människor som i våra ögon har så lite ändå är betydligt lyckligare än många i Sverige, som har allt man skulle kunna önska sig i materiell väg.

Jag har fått vittna hemska syner, fantastiska syner, nya syner. Jag har blivit mer tålmodig (pole pole, allt tar sin tid i Kenya som man brukar säga), fått en uppfattning om vad jag vill hitta på efter studenten och fått mer respekt för värdet av pengar.

Jag har förutom att utvecklats, mognat och lärt mig fått uppleva mer än vad vissa gör på en livstid. Jag har bland annat snorklat i Mombasa, riverraftat i Savage Wilderness, prickat av hela the big 5 på en och samma helg, pussats med giraffer, åkt båt i Nilen, tältat mitt ute på savannen, fått en till familj i form av vänner, bestigit Afrikas näst högsta berg och sist men definitivt inte minst fått leva det fantastiska internatlivet.

Jag lämnade SSN-livet bakom mig med mängder av nya vänner kvar där på andra sidan ekvatorn, och tog med mig mängder av nya vänner hem till Sverige. Jag lämnade SSN-livet bakom mig med enormt mycket nya erfarenheter, ny kunskap och ofattbart många minnen. Jag lämnade Kenya och mitt hem där bakom mig för att flytta tillbaks till mitt andra hem i Sverige.

Den första tiden i Sverige har i sanningens namn varit nästan för bra. När jag stod vid mitt älskade SSN's murar för sista gången och kramade sönder mina kompisar och grät så mycket att jag knappt fick någon luft trodde jag aldrig det skulle kännas okej att vara hemma i Sverige igen - men det enda som krävdes var att sätta sig på planet och så på en sekund kändes allt bra.

Sakta men säkert har jag packat ur resväskorna och gjort mig hemmastadd i mitt ljusa, rosavita rum på Gärdet igen istället för mitt mörka, trämöblerade dubbelrum på Svenska skolan i Nairobi. Och det har känts som hemma (och väldigt bra) igen redan från när jag satte foten i det dagen jag kom hem.

Den Vinona som anlände till Arlanda förra veckan skiljer sig på många sätt från den Vinona som stod på samma flygplats i Augusti förra året och tog farväl av sina föräldrar. Utåt sett ser jag mer eller mindre likadan ut - men mina värderingar, åsikter och syn på mycket har verkligen kommit att förändrats och förstärkts det här året. Den ytliga, ovärldsvana versionen av mig själv tynade sakta men säkert bort under årets gång - precis som den gjorde med de flesta andra jag spenderat de senaste 10 månaderna med.

Kanske kommer jag en dag börja sakna SSN och allt jag och mina internatkompisar lämnade kvar i Kenya (i form av personer, platser och minnen) men jag har ändå kunnat acceptera att vårat år är över nu och att nya saker väntar bakom nästa hörn. Kenya och SSN var det bästa som fanns under tiden jag var där, men nu är det något annat som är ”det bästa”. 
Sverige känns på vissa plan opersonligt och ytligt - men det kommer alltid vara mitt hem och min trygga punkt vart livet än tar mig.

Jag kan komma att sakna den öppna atmosfären i Kenya, hur det var mer ovanligt att man gick förbi någon och inte hälsade än motsatsen. Hur alla ville hjälpa alla, speciellt de som själva inte hade något. Hur ingen brydde sig om hur man såg ut eller vad man hade på sig.

Jag förundras över hur snabbt jag fallit in i gamla vanor igen. Att vara tillbaks i Sverige, promenera längs samma gamla gator och umgås med samma gamla människor känns fullständigt normalt. Jag bara hoppas att jag kan hålla fast vid de där små detaljerna av de senaste tio månaderna jag inte har på bild eller video, utan enbart i mitt egna minne. 

De kor som gick längs Ngong Road med utstickande revben, barnen som med händerna formade till en kupa kom mot en och sa ”sister, sister please”, männen som låg och sov i gräset som vi varje gång gick förbi på vår väg till Toi, den röda jorden som färgade alla ens tidigare vita skor till röda.

Att hoppa i poolen på internatet medan monsunregnet föll som tegelstenar mot marken, att samtala med vakterna, att ligga vaken halva nätterna med några kompisar och skratta oavbrutet, att sitta i en safaribuss med sina bästa vänner och se ut över savannen, att sjunga och spela gitarr till "Tears in heaven".

Gyrostisdag, Parneviksonsdag, pannkakstorsdag.

De små detaljer som gjort mitt år i Kenya till just mitt. Jag hoppas att jag kan hålla fast vid de minnena när de sakta men säkert ersätts av nya minnen och nya upplevelser. För om jag ska vara ärlig känns allt redan nu som en dröm, nästan som om jag aldrig bott i Kenya och aldrig upplevt allt det jag faktiskt har. Jag gissar att det är för att det livet är så oerhört långt bort från det liv jag nu är mitt uppe i.

Livet jag haft det senaste året kommer aldrig komma tillbaks och redan i Augusti flyttar nästa års omgång av SSN-elever in på skolan och börjar uppleva allt det jag redan upplevt. Platsen SSN har i mitt hjärta kommer däremot alltid bestå och allt året där borta gett mig kommer jag bära med mig resten av mitt liv och lärdomarna jag fått kommer alltid finnas i bakhuvudet när jag gör val.

Så det här får bli avslutet på Kenya-arkivet här i bloggen. Redan sedan innan Årets start har ni fått följa med på mitt äventyr och fått ta del av små som stora händelser och jag må erkänna att det känns en aning sorgligt att det här är mitt sista inlägg. Bloggen har för mig varit ett sätt att hålla kontakt med alla nära och kära i Sverige och samtidigt en plats att lätta mitt hjärta på vid både bra och dåliga stunder. Det känns fantastiskt att jag för all framtid kommer kunna skriva in nouw.com/vinonawesterfelt i sökfältet och som i en tidsmaskin föras tillbaka till mitt år i Kenya och alla tankar jag hade under det. Jag har nästintill varenda dag av Året dokumenterat här, och wow vad jag är glad för det nu. Och till er som inte läst bloggen tidigare vill jag såhär i efterhand välkomna er till mitt livs bästa år, ni har mycket att läsa ikapp.

Tack i alla fall. Tack till Svenska skolan i Nairobi för att den ens existerar och för att den är anledningen till att jag kunde bo i Kenya ett år. Tack till boardingvärdarna, till vakterna, till all övrig personal, till mina föräldrar som ens vågade släppa iväg sin då 16-åriga dotter till vad som kallas ett av världens farligaste länder, till rum 3A, till ”partybussen”, till Diani, Masai Mara och Mount Kenya (halvt tack*), till Juncan, till Uganda och Rwanda, tillochmed med till CasaB, till Kenya, till Ellen, Clara, Hilda och Alma, till Max och Ivar, till Abbe, till Charlee, Hanna, Vera, Edit och Jojjo, till Elesine, till Emilia, till mer eller mindre alla kenyanska invånare. Tänk om alla personer i alla länder var så öppna, välkomnande och hjälpsamma som er. Och det största möjliga tacket till internatfamiljen. Varenda en av er. Er som jag delat varenda dag, varenda minne, varenda minut av det senaste året med. Ni är helt jävla fantastiska. Jag kommer sakna allt från kvällsfikat till att sitta på långtråkiga mattelektioner till att sitta i en safaribuss till att bestiga berg tillsammans med er. Detta var vårt år och ingen som inte upplevde det med oss kommer nånsin förstå vad vi delat. <3

Kärlek tills vi hörs igen nästa gång, och glöm inte att respektera alla ni möter - även de vars förutsättningar och liv är motsatsen till era - och uppskatta allt ni har. Om det är något det senaste året lärt mig är det att vi som är födda i Sverige har vunnit livets lotteri och att så fruktansvärt många människors verklighet ser väldigt annorlunda ut jämfört med vår. Det finns folk som drömmer om att få de liv och förmåner som vi blivit tilldelade utan att egentligen förtjäna det (mer än någon annan, det vill säga). Vi klagar om det är "äcklig" skollunch, de klagar inte ens över att de ibland inte har råd att äta på flera dagar eller att de inte har tak över huvudet. Vi klagar på att Sverige "suger att bo i på grund av vädret", medan folk i andra länder tvingas fly från sina hemland pågrund av krig. En tankeställare bara, för att avsluta detta inlägg och denna blogg. Tack till alla er som följt mitt stora äventyr, nu väntar fortsättningen av den svenska sommaren och därefter mitt sista år av gymnasiet och allt vad det innebär.

Kenya, jag älskar dig.

3A så som jag känt det under året.

Rummet minuten innan jag lämnade det.

August, Hanna och Isak - sista gången på Junction.

6 och 7 Juni 2018:
Dag 290 av 290 var plötsligt kommen. Man skulle kunna tänka sig att vi skulle hitta på något speciellt dagen till ära, men den spenderades mest i rummet med att städa och packa. Jag var helt slut efter gårdagen då jag varit vaken i nästintill ett dygn utan någon vila överhuvudtaget, så det var faktiskt inget mig emot. Och de tråkiga sakerna var ju tvungna att tas tag i förr eller senare.
När vi alla var mer eller mindre klara med packandet och allt vad det var tog vi en sista tur till Junction. Vi tog med oss Frozen Yoghurt ut och satte oss vid några bänkar och diskuterade gårdagens bravader och bara njöt av de sista timmarna i vår stad. Vår älskade, fantastiska, fina stad.
När vi kom hem igen var det bara kanske en timme kvar tills dess att vi skulle bege oss mot gaten. Jag fixade det sista, skrev ett brev och ordnade ihop en påse med överblivna saker till den som ska ta över mitt rum, och satte mig sedan i min säng och sa rätt ut ”det här är så jävla sjukt”. Det var först när jag satte mig ner i min säng som jag insåg. Dagen tidigare hade alla gått runt och gråtit medan jag inte riktigt förstått till samma grad som de. På kvällen när vi sagt hejdå till Abbe som åkte redan då stod alla mina bästa vänner och storgrät medan mina ögon å andra sidan var snustorra. Nu däremot, när jag satt där på sängkanten, vattnades mina ögon. Plötsligt plingande det till i mobilen med ett mejl från boardingvärdarna som löd: ”kom till gaten nu så säger vi hejdå”. Panik. Med tunga steg och brännande ögonlock gick jag mot gaten, kånkades på den rosa sportbagen som hängt med till alla möjliga städer och länder under året. Vid gaten var de flesta redan samlade, och jag insåg att det var dags att börja ta farväl. Jag gick mot vakterna och gav dem alla en varsin lång kram och tackade dem, och sedan gick jag mot vår busschaufför Jonah och tackade även honom. När jag kramat om honom började jag storgråta, verkligen storgråta, och tårarna vägrade sluta rinna.
Innan vi hoppade på bussen tog jag, August, Isak, Clara och Hanna en runda på internatområdet och pratade om vilka minnen vi hade på varje plats. Fint. Sedan hoppade jag på skolbussen för sista gången, satte i hörlurarna i öronen och lät tårarna fortsätta rinna. Jag ska vara ärlig; att säga hejdå till SSN och staden jag numer älskar som om den vore min egen var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Det alla andra insett dagen innan insåg jag där och då, och fan vad ont det gjorde i varenda ben i kroppen att ta farväl av mitt livs finaste kapitel.
Sedan stod vi där, på Jomo Kenyatta Airport. För sista gången på ett bra tag. Ett lugn infann sig i min kropp och jag var inte längre förkrossad. Bara på en sekund vände allt och det kändes faktiskt okej att vara påväg till Sverige. Flygresorna gick smidigt och spenderades sovandes bredvid Hanna, Vera och Clara.
På vad som kändes som ett ögonblink var vi framme på Arlanda. Efter bara två steg ut från flygplanet utbrast vi ”jävlar, vad luften är ren!” - och då visste vi att vi var hemma igen.
När alla fått sina väskor blev det kramkalas. Många var ledsna men vid den här tiden var jag mer ivrig att springa ut i välkomsthallen och möta min pappa för första gången på fem månader än något annat. Och det var precis det jag gjorde när jag omfamnat alla en sista gång; sprang ut genom dörrarna och kastade mig i pappas välbekanta famn. Hemifrån men ändå mer hemma än någon annanstans i världen: Sverige. Fina, fina Sverige.
-
Fyra dagar har passerat sedan jag slängde mig i den där välbekanta famnen och tro det eller ej känns det alldeles fantastiskt att vara hemma igen. Det är mycket jag saknat med Sverige och nu kan uppskatta på ett helt annat sätt än tidigare. Både personer, ställen och saker. Livet skiljer sig på vissa vis från innan den 20 Augusti men på många vis inte. Jag har hunnit umgås med en mängd saknade personer och tillochmed spenderat ett dygn med Kenyagänget. Jag har gått på efterlängtade promenader med hunden, inte ens börjat packa upp och idag började jag på mitt sommarjobb. Livet är rätt enkelt för tillfället och jag har många roliga planer framför mig.
Ett inlägg om hela mitt år i Kenya och vad det betytt för mig kommer upp så småningom. Har börjat slipa på det och kan säga som så att det kommer bli långt och sentimentalt - så om sådant inte är för er får jag säga hejdå med det här inlägget, men annars blir det ett hejdå i nästa inlägg. Vi hörs förhoppningsvis då.
Kramar från mitt rum i Stockholm, Sverige, Europa - inte längre Nairobi, Kenya, Afrika.

5e Juni 2018:
Jag vaknade upp klockan 05:30 därför att jag, Alma, Hilda, Clara och Abbe skulle på inget mindre än ett avslutningssafari. Treorna skulle ha sin årliga champagnefrukost i Nairobi National Park - och vi kom på den briljanta idén att ha en egen, separat picknick för att fira av vårt år och det faktum att vi nu gått ut tvåan. På djurfronten var det kanske inte världens höjdare, men upplevelsen i det hela var fin. Vi hamnade i köer på vägen hem så vi missade på sekunderna treornas utspring... Det var otur och jag hade verkligen sett fram emot att se dem springa ut. Efter vi bytt om till skolavslutningskläder vankades det lunch. Det bjöds på tal och sånger om vårt fantastiska år och ingens ögon var nog torra när Ellen höll sitt fantastiska tal. Efter lunchen och allt vad den innebar var det dags för SSN’s obligatoriska kramring. Alla gymnasieelever radade upp sig runt vår kära pool och det krävdes inte många kramar innan de allra flesta störtgrät. Jag var en av få som inte grät. Jag förstod verkligen inte att det här var mitt avslut med många av de jag kramade om. Förstod inte alls.
Efter lunchen samlades gänget vid sofforna vid gaten och Alma överraskade oss med ett tal som hyllade var och en av oss. Vi alla satt och grät och sorgen kom som en våg över oss. Att de starka band vi byggt snart skulle slitas ifrån varann till Halmstad, Göteborg, Nyköping och Stockholm var som en smäll i ansiktet.
Tårarna kom dock snart att bytas ut mot sång, dans, glädje och skratt när mer eller mindre hela internatet samlades på Stenen och firade in sommarlovet. Så jäkla fint, gemensamt avslut.
Efter någon timme på Stenen behövde vi dra oss tillbaks mot skolan för att byta om ännu en gång och sedan hoppa in i skolbussarna för att åka till Dari Restaurant för en avslutningsmiddag med elever, lärare och internatvärdar. Det bjöds på ännu fler tal och hyllningar och dessutom bildspel. Till slut byttes middagsborden ut mot dansgolv och vi dansade loss. Resten av kvällen är historia men jag kan säga som så att vi alla som var en del av den lär komma ihåg och prata om den länge.