Den 7nde Juni landade jag på svensk mark efter att ha bott i Kenya ett år. Kånkandes på min tunga sportbag, som följt med på var och varannan häftig resa det senaste året, klev jag ut från flygplanet. När jag satte min fot på Arlanda var det officiellt: mitt Kenyaår var nu över och ingenting skulle någonsin bli det samma.
Det känns bra, sorgligt, ovant, vant och surrealistiskt att vara hemma igen.
Mitt år i Kenya har varit det bästa, mest händelserika, mest fantastiska året i hela mitt liv. Det har varit ögonöppnande, spännande, unikt, utmanande och nytt. Det har fått mig att växa som person på sätt jag inte trodde var möjligt. Det har fått mig att mogna så extremt mycket och lärt mig så mycket om mig själv, om andra kulturer, om andra levnadsstandarder.
Jag har fått möta mängder med nya människor både från runt om hela Sverige men självklart också från Kenya (och Uganda och Rwanda), fått besöka oberäkneliga kenyanska städer och fått uppleva vardagen i ett land som är så annorlunda Sverige det bara går.
Jag har bildat en enorm respekt för alla människor på ett helt annat plan än tidigare.
Jag har sett fattigdom i vitögat. Jag har besökt slumområden där miljontals människor bor. Jag har insett att många av de människor som i våra ögon har så lite ändå är betydligt lyckligare än många i Sverige, som har allt man skulle kunna önska sig i materiell väg.
Jag har fått vittna hemska syner, fantastiska syner, nya syner. Jag har blivit mer tålmodig (pole pole, allt tar sin tid i Kenya som man brukar säga), fått en uppfattning om vad jag vill hitta på efter studenten och fått mer respekt för värdet av pengar.
Jag har förutom att utvecklats, mognat och lärt mig fått uppleva mer än vad vissa gör på en livstid. Jag har bland annat snorklat i Mombasa, riverraftat i Savage Wilderness, prickat av hela the big 5 på en och samma helg, pussats med giraffer, åkt båt i Nilen, tältat mitt ute på savannen, fått en till familj i form av vänner, bestigit Afrikas näst högsta berg och sist men definitivt inte minst fått leva det fantastiska internatlivet.
Jag lämnade SSN-livet bakom mig med mängder av nya vänner kvar där på andra sidan ekvatorn, och tog med mig mängder av nya vänner hem till Sverige. Jag lämnade SSN-livet bakom mig med enormt mycket nya erfarenheter, ny kunskap och ofattbart många minnen. Jag lämnade Kenya och mitt hem där bakom mig för att flytta tillbaks till mitt andra hem i Sverige.
Den första tiden i Sverige har i sanningens namn varit nästan för bra. När jag stod vid mitt älskade SSN's murar för sista gången och kramade sönder mina kompisar och grät så mycket att jag knappt fick någon luft trodde jag aldrig det skulle kännas okej att vara hemma i Sverige igen - men det enda som krävdes var att sätta sig på planet och så på en sekund kändes allt bra.
Sakta men säkert har jag packat ur resväskorna och gjort mig hemmastadd i mitt ljusa, rosavita rum på Gärdet igen istället för mitt mörka, trämöblerade dubbelrum på Svenska skolan i Nairobi. Och det har känts som hemma (och väldigt bra) igen redan från när jag satte foten i det dagen jag kom hem.
Den Vinona som anlände till Arlanda förra veckan skiljer sig på många sätt från den Vinona som stod på samma flygplats i Augusti förra året och tog farväl av sina föräldrar. Utåt sett ser jag mer eller mindre likadan ut - men mina värderingar, åsikter och syn på mycket har verkligen kommit att förändrats och förstärkts det här året. Den ytliga, ovärldsvana versionen av mig själv tynade sakta men säkert bort under årets gång - precis som den gjorde med de flesta andra jag spenderat de senaste 10 månaderna med.
Kanske kommer jag en dag börja sakna SSN och allt jag och mina internatkompisar lämnade kvar i Kenya (i form av personer, platser och minnen) men jag har ändå kunnat acceptera att vårat år är över nu och att nya saker väntar bakom nästa hörn. Kenya och SSN var det bästa som fanns under tiden jag var där, men nu är det något annat som är ”det bästa”.
Sverige känns på vissa plan opersonligt och ytligt - men det kommer alltid vara mitt hem och min trygga punkt vart livet än tar mig.
Jag kan komma att sakna den öppna atmosfären i Kenya, hur det var mer ovanligt att man gick förbi någon och inte hälsade än motsatsen. Hur alla ville hjälpa alla, speciellt de som själva inte hade något. Hur ingen brydde sig om hur man såg ut eller vad man hade på sig.
Jag förundras över hur snabbt jag fallit in i gamla vanor igen. Att vara tillbaks i Sverige, promenera längs samma gamla gator och umgås med samma gamla människor känns fullständigt normalt. Jag bara hoppas att jag kan hålla fast vid de där små detaljerna av de senaste tio månaderna jag inte har på bild eller video, utan enbart i mitt egna minne.
De kor som gick längs Ngong Road med utstickande revben, barnen som med händerna formade till en kupa kom mot en och sa ”sister, sister please”, männen som låg och sov i gräset som vi varje gång gick förbi på vår väg till Toi, den röda jorden som färgade alla ens tidigare vita skor till röda.
Att hoppa i poolen på internatet medan monsunregnet föll som tegelstenar mot marken, att samtala med vakterna, att ligga vaken halva nätterna med några kompisar och skratta oavbrutet, att sitta i en safaribuss med sina bästa vänner och se ut över savannen, att sjunga och spela gitarr till "Tears in heaven".
Gyrostisdag, Parneviksonsdag, pannkakstorsdag.
De små detaljer som gjort mitt år i Kenya till just mitt. Jag hoppas att jag kan hålla fast vid de minnena när de sakta men säkert ersätts av nya minnen och nya upplevelser. För om jag ska vara ärlig känns allt redan nu som en dröm, nästan som om jag aldrig bott i Kenya och aldrig upplevt allt det jag faktiskt har. Jag gissar att det är för att det livet är så oerhört långt bort från det liv jag nu är mitt uppe i.
Livet jag haft det senaste året kommer aldrig komma tillbaks och redan i Augusti flyttar nästa års omgång av SSN-elever in på skolan och börjar uppleva allt det jag redan upplevt. Platsen SSN har i mitt hjärta kommer däremot alltid bestå och allt året där borta gett mig kommer jag bära med mig resten av mitt liv och lärdomarna jag fått kommer alltid finnas i bakhuvudet när jag gör val.
Så det här får bli avslutet på Kenya-arkivet här i bloggen. Redan sedan innan Årets start har ni fått följa med på mitt äventyr och fått ta del av små som stora händelser och jag må erkänna att det känns en aning sorgligt att det här är mitt sista inlägg. Bloggen har för mig varit ett sätt att hålla kontakt med alla nära och kära i Sverige och samtidigt en plats att lätta mitt hjärta på vid både bra och dåliga stunder. Det känns fantastiskt att jag för all framtid kommer kunna skriva in nouw.com/vinonawesterfelt i sökfältet och som i en tidsmaskin föras tillbaka till mitt år i Kenya och alla tankar jag hade under det. Jag har nästintill varenda dag av Året dokumenterat här, och wow vad jag är glad för det nu. Och till er som inte läst bloggen tidigare vill jag såhär i efterhand välkomna er till mitt livs bästa år, ni har mycket att läsa ikapp.
Tack i alla fall. Tack till Svenska skolan i Nairobi för att den ens existerar och för att den är anledningen till att jag kunde bo i Kenya ett år. Tack till boardingvärdarna, till vakterna, till all övrig personal, till mina föräldrar som ens vågade släppa iväg sin då 16-åriga dotter till vad som kallas ett av världens farligaste länder, till rum 3A, till ”partybussen”, till Diani, Masai Mara och Mount Kenya (halvt tack*), till Juncan, till Uganda och Rwanda, tillochmed med till CasaB, till Kenya, till Ellen, Clara, Hilda och Alma, till Max och Ivar, till Abbe, till Charlee, Hanna, Vera, Edit och Jojjo, till Elesine, till Emilia, till mer eller mindre alla kenyanska invånare. Tänk om alla personer i alla länder var så öppna, välkomnande och hjälpsamma som er. Och det största möjliga tacket till internatfamiljen. Varenda en av er. Er som jag delat varenda dag, varenda minne, varenda minut av det senaste året med. Ni är helt jävla fantastiska. Jag kommer sakna allt från kvällsfikat till att sitta på långtråkiga mattelektioner till att sitta i en safaribuss till att bestiga berg tillsammans med er. Detta var vårt år och ingen som inte upplevde det med oss kommer nånsin förstå vad vi delat. <3
Kärlek tills vi hörs igen nästa gång, och glöm inte att respektera alla ni möter - även de vars förutsättningar och liv är motsatsen till era - och uppskatta allt ni har. Om det är något det senaste året lärt mig är det att vi som är födda i Sverige har vunnit livets lotteri och att så fruktansvärt många människors verklighet ser väldigt annorlunda ut jämfört med vår. Det finns folk som drömmer om att få de liv och förmåner som vi blivit tilldelade utan att egentligen förtjäna det (mer än någon annan, det vill säga). Vi klagar om det är "äcklig" skollunch, de klagar inte ens över att de ibland inte har råd att äta på flera dagar eller att de inte har tak över huvudet. Vi klagar på att Sverige "suger att bo i på grund av vädret", medan folk i andra länder tvingas fly från sina hemland pågrund av krig. En tankeställare bara, för att avsluta detta inlägg och denna blogg. Tack till alla er som följt mitt stora äventyr, nu väntar fortsättningen av den svenska sommaren och därefter mitt sista år av gymnasiet och allt vad det innebär.
Kenya, jag älskar dig.
