Header

Psykiskt, Tankar, Fysiskt

Inlägget kommer handla om vikt.

Jag är så jäkla trött på att väga så som jag gör. Efter att legat stabilt i drygt ett år så började jag med mirtazapin. Om man bortser från de kilon jag gick ner när jag mådde som sämst så gick jag väl upp typ 6 kilo på dem. De är ju tydligen ökända för att öka hungern gånger hundra.

Nu har jag slutat med den men suget är typ ändå kvar. Min hetsätning är värre än den varit på länge. Och min "disciplin" är som bortblåst även när det kommer till annat ätande (hetsätningen går liksom inte riktigt kontrollera när man är i det, det blir som trance typ).

Jag försöker. Äter bra och tillräckligt men sen kommer det ändå och jag äter och äter och tillslut blir det hets i det och jag äter tills det fysiskt inte går mer.

Jag vill inte gå upp mer men jag har liksom levt över ett år med att kunnat äta så mycket jag velat men nu är det som om det inte riktigt funkar längre. Jag har ju heller inte tränat särskilt mycket den senaste tiden pga ingen ork eller motivation eller vilja. Det är som om jag bara låter det hända. Det kanske låter fånigt men typ självmedicinering med mat. Jag har alltid haft nära till att äta efter emotionellt mående och jag är så jäkla trött på det. Hetsätning - fine det kan jag ändå acceptera eftersom jag inte har kontroll över mig själv då. Men resten. Allt överätande borde jag kunna ordna.

Jag vill typ skära av mig det jag inte gillar. Skära av fettet.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vården, Psykiskt

Jag slumrade till en stund av trötthet. Jag tror att det jag gjorde (löpning, bad, handling osv) var lite ångestdrivet så jag blev så trött så somnade helt enkelt. När jag vaknade upp hade jag ett missat samtal från psyk och ett röstmeddelande.

Jag blev lite smått fundersam eftersom vi nyss pratat typ ju men det var min ssk som hade ringt och sagt att jag fått plats på nada redan nu! Sjukt vad snabbt det gick... Landstingets behandlingar brukar ju vara en lång kö till men det var nog någon som ångrade sig. Men jag klagar inte. Det är nervöst då det är en grupp liksom men eftersom jag hade effekt när jag var inlagd så är det värt det. Också blir det ju lite träning på att göra obehagliga saker även om det tar emot. Så på måndag gäller det isåfall. Men som jag förstod på meddelandet så ska jag och ssk ha vårt samtal som vanligt innan.

Jag är förvånad över snabbheten men fasiken vad skönt att få testa något annat också. Uppenbarligen fungerar inte mina försök att hantera det med enbart verktyg jag får ( i nuläget) så ett litet inslag är verkligen välkommet!

Lånad bild.

Likes

Comments

Vården, Psykiskt

Fick ett samtal från psyk för typ 45 minuter sedan. Det var sjuksköterskan som meddelade att jag får testa quetiapin som vb medicin. Det var inte den hon sa utan en annan som inte har "du kommer 100% säkert gå upp i vikt"-biverkan. Vilket känns mycket bättre. Det är ju en neuroleptika/antipsykosmedicin vilket kanske även hjälper mot kaoset i hjärnan som kommer med ångesten och nedstämdheten. Iallafall skjutsade pappa mig till mottagningen typ direkt då det bara finns stora förpackningar av den och då vill man ju helst veta att det fungerar.

Sen så skulle hon också beställa bolltäcket. Jag behöver alltså inte träffa arbetsterapeuten då jag tydligen verkade ha rätt bra koll på det redan vilket också känns bra. Så det skulle leverans hem till mig.

Och sist men inte minst så är jag satt i kön på nada behandlingen. Så, så fort det finns en plats så är jag med där också.

Asså det känns som om jag fått lite mer hopp. Det känns som om jag nu har lite saker att få testa för att få ett mer fungerande liv med mindre lidande. Men jag är alltid rädd för att testa saker för att om det inte fungerar så har man mindre möjligheter kvar. Men just nu känns det inte lika hopplöst iallafall och det är välkommet efter att allt varit så fruktansvärt jobbigt!

Likes

Comments

Vardag

Fy fan vad jobbigt men ändå fy fan vad bra.

Idag är första gången jag springer/joggar på en halv evighet. Jag minns inte ens när det var senast. Motivationen eller orken har inte funnits där. Egentligen fanns det inte idag heller utan det var en sekund av jävla anamma (envishet) som fick mig att dra på träningskläderna och ta med mig en av vovvarna och ut i något (väldigt) halt och snöigt underlag.

Det blev inte långt. Kanske 10 minuter? Jag vet inte riktigt men det blev några kvarter. Jag är lika trött efter dessa 10 minuter som jag var efter ett löppass på närmare 30-40 minuter för några månader sen. Och jag ser inte fram emot att försöka övertala mig själv in i duschen/badkaret inom de närmaste timmarna.

Men 10 minuter är bättre än 0 minuter. Ett tag var det ju bara promenad runt ett kvarter för det var allt jag kunde ta mig för. Kanske dröjer det länge tills nästa gång, det vet jag inte då psykiska hälsan är oförutsägbart. Men jag försöker se detta som något bra och inte som jag borde klara mer. Jag försöker verkligen vara snällare mot mig själv. All you gotta do is try.

Ta hand om dig ❤️

Likes

Comments

Vardag

Hej på er 💕

Jag hatar att inte orka med saker. Jag pressar i princip alltid mig själv att göra det jag ska trots att det ibland är för mycket. Men idag går det inte. Jag är ångestfylld, nedstämd, något paranoid, tröööött som fan och har huvudvärk. Jag orkar helt enkelt inte vara med människor idag.

Som vanligt får jag dåligt samvete och känner att jag är lat, lat och lat. Men jag försöker acceptera att det helt enkelt inte går idag. Det får vara okej. Jag hoppas det är okej med arbetsförmedlingen också. Det borde vara det då det liksom är grejen med samverkan att man inte alltid klarar av allt. Men hey jag har GAD så oro är min specialitet.

Nu ska jag fortsätta ligga här i sängen med youtube på och slumra till om vartannat.

Ta hand om er <3

Likes

Comments

Vardag, Vården, Psykiskt

Idag känns det som att jag kommer få någon mer hjälp än enbart hjälp att, genom tankarna, minska ångesten. Vi får se hur det går för landstinget är ju lite segt men jag frågade om tyngdtäcke. Min sjuksköterska skulle prata med arbetsterapeuten på mottagningen. Det blir nog bolltäcke först då det är "första steget" och funkar inte det så kan man få testa ett tyngre.

Sen skulle hon (igen, hon glömde nog förra gången) skriva upp mig på väntelistan till nada (öronakupunktur) då jag hade effekt av det när jag var inlagd första gången.

Och sist så skulle hon fråga en läkare om jag kan få någon annan vid behovs medicin. Det hon nämnde var typ olazapin tror jag det hette? Inte benzo iallafall utan någon annan slags som kan smälta i munnen. Jag är lite desperat men det är nog bäst att benzo inte rör min kropp mer. Just eftersom min desperation och konstant höga generella ångest nog är som lagt för beroende. Min läkare är på semester så hon skulle prata med en annan och det känns bra! Då kanske det iallafall inte blir ett blankt nej innan ssk ens hinner säga något. (Edit: Läste om den och nu vet jag icke om jag vill ta den om jag skulle få den. Jäkla mycket biverkningar men den som skrämmer mest är ju viktuppgång. Resten bryr jag mig inte så mycket om. Det står inget om vb men om man bara tar den vb så lär biverkningarna inte vara stora, eller?)

Så... jag är lite lugnare. Även om det inte blir någon medicin så känns det som om jag kommer få en chans att minska den generella ångesten och oron. Och kanske sova bättre. Och helst vill jag nog inte ta medicin då den skulle göra en hungrigare och kanske fucka lite med ämnesomsättningen men att bara ha något tror jag kan hjälpa att klara ut det värsta.

Likes

Comments

Tankar

Det känns som sten samtidigt som det ekar.

Det känns som jag exploderar samtidigt som jag inte känner något alls.

Jag vet inte riktigt. Det gör ont. Det har varit en dålig vecka. Det har pendlat mellan inre stress, panikattacker, självskadande, självmordstankar, ångest, gråt, avstängdhet.

Jag vet inte riktigt vad jag känner. Eller jag vet. Men ändå inte. Ibland är det bara tomt. Jag är okej samtidigt som jag mår kasst. Hur nu det går ihop.

Jag vet bara inte riktigt.

Likes

Comments

Tankar

Jag är inne i en svacka med skrivandet. Allt jag skriver känns fel. Och eftersom jag mår dåligt just nu känns det som om allt jag skriver blir för mycket klagande. Men jag försöker tänka att alla har ett val att välja att läsa eller inte. Så nu kommer jag skriva det jag känner för att skriva och jag kommer inte bry mig om tankarna som säger att allt är för dåligt. Det är ju trots allt genom ignorerande av tankar man kommer framåt.

Som jag skrev så mår jag inte så bra. Jag känner mig nedstämd och har en inre ångest som gör mig motoriskt orolig. Det är jobbigt att klämma fram de där fake leendena. Det krävs så mycket. Jag drömde att jag tog mitt liv imorse. Jag var nog lucid då jag insåg att det var lite för overkligt det som hände (jag åkte typ runt i ett rör?) men ville inte vakna. Nu blir det lite mörkt här. Det skrämmer mig lite hur upphängd jag blir på sånt här. Det var inte tabletter som gällde i drömmen utan att hänga sig. Och direkt när jag vaknade hade jag en sån vilja att "testa på riktigt". Och fortfarande ekar tankarna om det i huvudet. Men på något sätt har jag ändå stått emot såhär långt. Jag blir duktigare på att stå emot trots dödsönskan.

Jag skulle vilja gråta. Jag känner att det skulle behövas men nu när jag vill det så går det såklart inte. Jag är en sån som gråter ofta. Gråt är för mig ett sätt att släppa på spänningarna. Att gråta ordentligt hjälper, helt ärligt, lika bra som de benzos jag hade i somras även om jag får en extrem hopplöshetskänsla efteråt. Däremot önskar jag fortfarande att jag hade några behovsmediciner. När man har denna konstanta obehagskänslan och även panikattacker då och då så blir allt så mycket jobbigare. Det är ju, i slutändan, inte konstigt att jag är trött. Jag är ju en sån som (när jag inte är såhär trött som jag varit det senaste) som tränar. En sån störig jävel som tycker om att springa (haha). Och den här konstanta ångesten är jobbigare än det. Mycket jobbigare även om man bara ser till de fysiska symtomen.

Imorse var det på den delen att jag funderade om jag skulle lägga in mig men jag vill inte dit igen. Inte för att jag ogillar avdelningen eller personalen. DEN HAR räddat mitt liv ett antal gånger. Men nu känner jag bara att jag inte vill. Jag vill liksom inte att mitt liv ska bestå av inläggningar. Jag vill heller inte "förstöra" mitt flow på att det var snart fyra månader sen jag var inlagd på sjukhus. Det känns alldeles för främmande igen. För skämmigt. Det går helt enkelt inte.

Så jag kämpar på. Men det är svårt. Jag har liksom haft självmordstankar mer eller mindre dagligen i över ett år nu. Tillslut blir tankarna den enda sanningen.

Tankar om Samverkan med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Jag vet ärligt inte hur detta ska hjälpa mig. Eftersom de går efter 2016 då jag gick i skolan och sommarjobbade och sen var timanställd så räknas ju bara jobbet. Det blev utspritt på hela året och resulterade i 9,5 timmar. Vilket betyder att när jag är uppe i de timmarna så får jag inte vara med där mer. 9,5 timmar kommer man upp i snabbt. Det är 2 timmar om dagen fem dagar i veckan. Ärligt så tror jag att jag skulle klara av det. Kanske inte på en gång men inom några få veckor. Men jag är livrädd. Jag vet att efter det så är det den vanliga arbetsförmedlingen som gäller. Där man, om man ska ha rätt till ersättning, måste söka alla jobb i princip. Vilket innebär jobb varsomhelst i Sverige och heltid och deltid. Alltså kommer jag inte ha någon inkomst alls efter samverkan. Just nu har jag runt 3300 kronor i månaden. Tack och lov så bor jag gratis hemma fortfarande. Så dessa 3000 betalar jag min telefonräkning med, kläder, hygiengrejer (ink dyra som fan tamponger och bindor), då och då mat osv.

Men tack vare att min ena diagnos (GAD) ingick i försäkringen så har jag pengar som jag kan ta från till medicin och ev sjukhusvistelse. Och jag är sjukt privilegierad att jag får bo hemma utan att betala hyra och även få den mesta maten. Men min vilja att flytta hemifrån kommer ju inte fungera på ett bra tag. Om jag inte typ börjar plugga på heltid och tar studielån. Men heltid kommer ju inte fungera på ett tag. Förmodligen inte under detta året iallafall. Och heltidsjobb utan utbildning finns inte heller om man inte ska jobba inom vården och det funkar inte för mig. Inte just nu iallafall. För då blir man springvikarie och då får jag inte de rutiner som jag insett är så himla essentiella för att jag ens ska ha en chans att hålla ihop.

Men jag har en liten plan om jag överlever. Om jag vågar. Om jag kan. Och om mina föräldrar fortsätter att vara lika stöttande.

Göra klart samverkan.

Ha en helt ledig sommar (som däremot kommer göra att jag inte längre kommer ha någon sgi eller inkomst)

Söka till en del distanskurser till hösten och få studiebidrag.

Sen förhoppningsvis läsa på universitet eller yrkeshögskola eller kanske folkhögskola.

Jag är livrädd för livet. Jag förstår inte hur folk finner viljan att leva. Jag förstår inte hur folk hittar motivation till att komma närmare sina drömmar. Jag förstår inte ens hur man hittar sina drömmar. Jag förstår inte hur det kan vara "onormalt" att ha självmordstankar.

27 år. Om inget löst sig då då får det fan vara. Då får det ske utan dåligt samvete. Innan dess aa då kan jag gott ha dåligt samvete. 27 är ju åldern bland kända personer. Innan hade jag 25 som ålder och det är väl fortfarande det men roligare med 27. Om nu ett självmord kan ses som roligt. Det kan det kanske inte.

Nu blir det lite väl melankoliskt här kan jag tycka. Så nu ska jag avsluta här. Jag fortsätter försöka.

Dum spiro, spero.

Likes

Comments

Texter, Psykiskt, Vardag, Tankar

Hej.

Jag ska inte bli långdragig, eller vem vet när ord kommer från huvudet ner på tangenter. Jag vill inte skriva helt vad som hänt men det var inte helt accepterat. Papper. Det började bra men sen panik. Så tog två andra för att få ner det. Nu är det nog snart ute då jag börjar känna mig vanlig igen och trött.

Upplevelser kom till mig, bra upplevelser men sen vände det och det blev svårt. Men det känns som en annan dimension. Ett annat medvetande. Spännande. Jag ska ligga lågt med det ett tag då jag nog inte är i helt rätt mindset. Kanske var det något annat. Men innan allt blev kaos så knäppte jag en bild när jag kände behovet av att bara gå. Det var så ofantligt fint. Starka färger. Men sen gick det neråt. Men denna lilla stunden och några insikter jag fått så var det värt det. Det var fint tills det inte lägre var det.

Och nu, för första gången på länge känns det som om sömnen kommer komma innan småtimmarna, jag hoppas verkligen det iallafall för det behöver processas i mitt huvud.

Likes

Comments

Psykiskt, Vardag, Tankar, Vården

Jag har ett tag tänkt på att jag skulle vilja ha ett tyngdtäcke. Nu häromdagen läste jag att @Naatly hade beställt ett tyngdtäcke. Jag blev inspirerad och tänkte testa mig på att göra något själv.
.
.
Det gick inte helt bra. Eller det blev ju något slags tyngdtäcke men det funkar bara om jag ligger still på rygg raklång. (Vår symaskin funkar inte så jag och pappa fick improvisera och för att kedjor inte var billiga precis.... köpte dock ett täcke för 40kr på loppis). Jag tror verkligen att det skulle kunna hjälpa mig om det var jämn vikt över hela täcket. Så jag klickade runt lite på world wide webb som the ol' people says och kom in på 1177 där man kunde söka hjälpmedel i sin region och sin kommun. Jag började förbereda mig på att bygga upp en konversation med min ssk om tyngdtäcke. Men så stod det att inga hjälpmedel fanns tillgängliga i min kommun :(

Pappa sa att farfar hade ett sånt täcke när han låg på lasarettet här men det kanske bara gäller om man ligger på sjukhus då? Jag vet inte om jag skulle våga fråga ssk men om jag tar hjälp av mamma typ (typ "mamma sa att tyngdtäcke kunde hjälpa mig kanske så kan jag testa det?" Kan man ju säga? OBS mamma jobbar i vården så hon visste vad det var jag ville göra när jag pratade med henne innan idag/igår). Om något så enkelt kan göra att jag slipper ligga och vrida mig i timtal på natten så är det värt att betala själv men då vill jag gärna veta att det funkar.

För övrigt så är vi lite mer öppna i familjen nu verkar det som. Eller jag vågar prata lite öppnare. För några månader sen när jag började tänka tyngdtäcke så vågade jag inte prata om det för att jag ville inte att de skulle veta om mina misstänka Asperger-drag osv. Nu är ju de misstankarna lite på is tills/om jag vill ha en utredning men ändå så har det känts lite skämmigt. Iallafall sa jag även detta idag. Jag har inte pratat om det med mamma innan men idag bara rullade det ur mig typ i takt med att vi letade tyngder och täcke till mitt lilla projekt.

Och det var fint. Som jag sagt många gånger tidigare så har jag inte de bästa generna varken fysiskt eller psykiskt. Sen det med mina erfarenheter, det var liksom doomed till att bli såhär. Iallafall. Mamma berättade lite om min kusin som har Asperger. Osv. Lite egna egenheter. Det var ett sånt där mamma-dotter ögonblick som är väldigt sällsynta i min bok. Det är inte ofta jag har känt sån kärlek över att hon är min mamma (hur hemskt det än må låta så är det sant) (notis: tankarna säger att jag måste sudda det senaste för sånt kan man inte skriva då kommer hon dö osv, tvångstankar alltså). Det var inget speciellt egentligen utan mer att jag vågade prata om det. Jag vågade säga att läkarna misstänkte Asperger första mötet utan att vara rädd att hon skulle säga att jag var dum i huvudet.

Nu blev det väldigt sidospår här men är inte helt i mina sinnes fulla kanske. Så får väl se hur jag känner inför detta inlägg imorgon men första delen är nog bra iallafall? Kom jag ens fram till något?

Kanske blir jag lite fattigare snart efter att jag pratat med mina föräldrar imorgon. Alternativt får jag samla mod och iallafall fråga ssk först. Alternativt så blir det inget av det. Och det där inget, det är en sak som brukar få sin vilja igenom Hahah.

Iallafall. Hoppas ni sover gott ❤️

Likes

Comments

Jag borde verkligen tvinga mig in i duschen eller ta ett bad. Men jag kan inte förmå mig till att göra det. Det känns som ett alldeles för stort projekt just idag. Det var tre... fyra (?) dagar sen jag duschade. Jag är som sådan att jag brukar hålla rätt bra hygien då det är något som ofta, efteråt, få mig att känna mig lite bättre. Men nu orkar jag verkligen inte. Det konstiga är att jag inte känner mig mer nedstämd/ångestfylld än jag brukar men ändå så känns det oöverkomligt.

Anledningen till att jag verkligen borde är att jag ska till mottagningen imorgon och träffa ssk och sen så är det faktiskt min födelsedag. Jag gillar inte att fylla år så jag har faktiskt inte planerat något. Jag har önskat mig ett schampo och balsam (sånt där dyrt som jag inte kan "godkänna" att köpa själv). Men det kunde ju vara lite skönt att ändå vara ren men jag orkar inte.

Så det får bli lite torrschampo, saltsprej och eventuellt en tofs. Om ens det. Det är som det är helt enkelt.

Ta hand om dig ❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det har varit jobbigt ikväll. Panik. Panik. Panik. Gråt. Gråt. Gråt. Det var ett tag sen det var såhär, vilket jag ändå är tacksam för. Även om förtvivlan gör ont.

Just nu gör det, bokstavligen, ont att le. Gäspa gör ont. I min panikångest och gråtattack så hamnade jag i min overklighet. En overklighet där jag inte vet riktigt vad jag gör och då slog jag mig väl eller något. Kindbenet. Inget skärande men ändå skadande. Jag tycker det är läskigt att jag hamnar där. Ett tillstånd där jag inte vet vad jag kan göra mot mig själv. När det värsta var över så gick jag ner till pappa. Först stängde jag dock av musiken som göd från högtalaren. Det känns inte lika obekvämt när jag kommer ner rödgråten längre. Det blir inte samma panik hos mina föräldrar heller utan de sitter där och, om jag vill, får jag ryggmassage. Ryggmassage är det som fungerar efter det värsta. Det får mig ner till en bättre nivå. En mer hanterbar nivå.

Jag önskar att jag slapp hamna i upplösningstillstånd men inget, bokstavligen inget hjälper när jag tippar över. Jag kan ha en hanterbar ångestnivå för att sen känna hur det brinner i bröstet. Sen gråter jag och ångestattack blandat med panikångest. Gråtattacker blandat med apati.

But hey, jag överlevde ännu en gång. Och jag känner inte samma övertygelse över att jag kommer dö inatt som jag brukar efter ett sånt här "mentalt sammanbrott". Tankarna finns. Starka och högljudda men inte lika övertalande. Jag vill inte dö just nu och inte heller leva. Men det är bättre än att jag vill dö just nu. Det är det som är skillnaden just den här gången.

Det kommer säkert ändras vid nästa tillfälle, för jag vet att det kommer fler tillfällen. Jag kommer säkert, någon gång, vilja dö, på riktigt igen. Det har jag liksom kommit till insikt att självmord alltid kommer ligga nära mig. Förmodligen närmre än för gemene man. Förmodligen för alltid. Men det får vara okej för just nu vill jag iallafall inte dö trots att jag inte heller vill leva.

Likes

Comments

Jag blir så trött på detta. Jag blir så trött på att skammen gör att ingen vet och jag hamnar i dåliga hjul. Ikväll har det varit illa. Nu har jag ätit så att det fysiskt inte går mer. Mår illa. Fysisk och psykiskt. På mig själv.

Likes

Comments

För några dagar sedan började jag återigen fundera på att läsa in matte 2b, samhälle 2 och psykologi 1 på distans. Ni är de första som får ta del av mina funderingar.

I tvåan på gymnasiet hade jag en period där jag mådde fruktansvärt dåligt. Det höll i sig ungefär sex månader. Min mentor fixade då (tack och lov annars hade jag hoppat av) så att jag fick lite anpassad skolgång. Så Sam 2 som jag skulle läsa som utökad kurs valdes bort. Ma 2b valdes bort och individuella valet lästes hemifrån.

Jag har tänkt, till och från, att jag ska läsa dessa ämnen på distans. De finns säkert på komvux men det ligger på mitt gamla gymnasium och jag är inte jättepepp på att komma tillbaka dit.

Det största problemet är mitt ojämna mående, mina koncentrationsproblem och min oförmåga att planera. Men om jag, mot förmodan, ska läsa vidare så ger dessa kurser större möjligheter. Mina betyg är medelmåttiga pga jag orkade inte bry mig särskilt mycket när jag mådde dåligt så jag behöver all fördel jag kan få.

Jag tänker även att det kan vara en bra putt ut i verkligheten. Ett av mina mål för veckan är att kolla lite hur utbudet ser ut. Jag har kollat innan men bara lite halvt så det blir nog ett bra mål. Jag vill gärna klara mer så att jag slipper träffa läkaren igen ;).

Ta hand om dig ❤️

Likes

Comments

Hej på er!

Idag vaknade jag väldigt tidigt (för mig alltså) vid halv sju tiden av en vovve som ville komma in i mitt rum. Ändå rätt skönt att vakna lite tidigare men inte särskilt kul när man är nattuggla som somnade vid 2-tiden. Men är det någon som ska väcka en alldeles för tidigt så är det en hund.

Jag har varit hos ssk. Jag kom i denna sekund på att jag glömde säga till om sjukintyg. Alltid gömmer man det man ska ta upp. Hoppas det går okej nästa gång eller om man ska ringa till mottagningen? Jag väntar nog... Jag sa att jag kände mig lite dumförklarad på läkarsamtalet men som vanligt så övergick det i att jag la all skuld på mig. Att jag tolkat det knas. Aja ett litet steg på vägen då jag ändå inte bara sa att det gick bra.

Jag ramlade ute. Självklart gick allt bra tills jag var typ 20 meter hemifrån då slog jag dit. Men bättre att jag ramla än hon som satt på cykeln som gjorde att jag ramlade (hon kunde inte bestämma var hon skulle) då hon säkerligen hade brutit höften då typ. (Och hur pinsamt är det inte? Så ligger man där och bara "allt är bra" medans man försöker känna efter om skelettet är av typ...)

Det är sol. Jag har gått till mottagningen också fotade jag lite. Jag orkar dock inte koppla in kameran så ni får en croppad mobilbild.

Kan dock säga att det är finare i verkligheten. Kanske så det ska vara? Det som verkar väldigt bra på bild kanske är sämre i verkligheten och tvärtom?

Iallafall så kändes det lite magiskt. Så all magi kanske inte försvinner trots allt när vi blir vuxna?

Ha det bra kram❤️

Likes

Comments

Är det inte konstigt att när det är vinter längtar jag efter sommaren och när det är sommar längtar jag efter vintern? Egentligen gillar jag nog inte vintern särskilt mycket mer än att åka skridskor ibland och att man, med bättre samvete, kan ligga inne hela dagarna. När jag var liten såg jag även fram emot min födelsedag.

Nu vill jag ha värme. Jag vill kunna ligga i gräset och kännas solen bränna i ansiktet. Det blir lättare att motivera sig till att, tex springa. Min hy blir bättre. Perfekt hade väl varit värme och lite mörkare på kvällarna. För dagarna känns så oändligt långa på sommaren.

Men sommaren är långt borta då vi inatt fick mycket snö. När jag var liten gillade jag snö mer nu känns det mest jobbigt. Allt blir typ jobbigare. Cykla? Typ omöjligt. Ut och springa? Helt omöjligt när man redan saknar motivation. Magin dör väl ut lite när man blir vuxen.

Likes

Comments

Hej på er! Hur mår ni?

Jag har haft en okej vecka. Nu börjar jag dippa lite som vanligt. Jag är numer ginger. Vet inte riktigt hur jag ska känna inför det. Jag har iallafall beställt hem en annan henna med örter som ska vara ljusbrun (man vet ju aldrig med naturliga saker men vill inte använda kemikalier). Sen i samma veva klippte jag av typ 10-15 cm av mitt hår. Grrrr. Tack och lov lät jag iallafall luggen, som jag sparar ut, vara ifred. Varför kan jag inte låta håret vara? Aja det är ju bara hår (som jag sa till mamma när hon sa att hon trodde håret skulle bli väldigt rött av hennan - som jag sa "självklart inte" mammor har ofta rätt). Men det är rätt segt ändå för nu kan jag inte (lika lätt) få upp det i en messy bun. Låt det växa fort (men då kommer jag säker få ett infall och klippa det igen - vem försöker jag lura 😅).

Nu till tråkigare saker. Imorgon ska jag ju till sjuksköterskan som vanligt. Jag vill våga säga att jag kände mig dumförklarad och som om mina känslor och tankar är löjliga av vad läkaren sa. Men samtidigt tänker jag att "om jag säger det kommer jag kunna gå dit mer?" Egentligen bryr jag mig inte då det krävs så mycket av mig för att göra det vi kommer överens om och just nu är min motivation på semester.

Sen har jag tänkt lite på att sluta med min sista medicin också. För jag förstår inte - om man inte räknas som sjuk då ska man ju inte behöva ha medicin?- medicin är ju till för sjuka. Så det ska jag nog också ta upp, om jag vågar.

Sen måste jag be om sjukintyg. Läkaren sa att han inte trodde man behövde det i samverkan och det var inte nödvändigt men de rekommenderar det.

Så det är min utmaning för morgondagen. Våga säga vad jag tänker. Jag och mitt ginger hår.

Likes

Comments

Nu är hennan i håret. Och som vanligt var jag för otålig att köra en testslinga så jag har ingen aning om hur det kommer se ut. Kanske blir jag en tomat? Kanske blir det extremt ojämn? Ingen vet förrän om några timmar. Tänk om jag hatar det? Skulle nog kört testslinga men att vänta är inte min starka sida. Haha. Spänningen stiger.

Likes

Comments

Nu har jag varit på synundersökningen. Optikern var jättesnäll och jag kände mig inte obekväm utom när hon frågade om mediciner och sånt. Men jag tror hon själv hade antidepp innan eller nu då hon också sa att "när hon hade sina mediciner så påverkade det även andra funktioner". Så jag kände mig inte dömd på något sätt.

Iallafall så var min syn näst intill perfekt. Jag skulle kunna ha en väldigt, extremt låg styrka men hon sa att det förmodligen inte påverkade min spänningshuvudvärk. Och därav ville hon att jag skulle avvakta men om det inte dök upp något i min uteslutningsgrej så kanske jag kunde prova men förmodligen är det isåfall psykiskt.

Så nu ska jag fundera på om jag ska orka boka tid till vårdcentralen för att kolla lite blod och andra kroppsliga funktioner. Och ifall det inte visar något så får jag påbörja min resa mot att acceptera att det är psykiskt. Men det känns iallafall bra att jag äntligen kollar synen då jag tänkt på det ganska länge (år) så nu behöver jag inte tänka på det mer iallafall!

Ha det bra tills vi hörs igen, kram❤️

Likes

Comments

Så var det redan februari. Rätt knäppt att vissa dagar känns som en evighet men ändå så går tiden så snabbt. Imorgon (läs: idag) är det dags för min synundersökning. Det är nervöst men ska ändå bli skönt att få det gjort. Jag tror knappt att det kommer visa några större fel, om ens några alls men det är värt att se om det skulle vara något fel. Också tvingas jag att komma ut lite också. Det har varit ofantligt dåligt med det på senaste tiden pga dåligt mående och bristande motivation så det behövs en liten push.

Efter det ska jag nog gå in i lite affärer. Jag har beställt henna hårfärg som jag kanske ska använda. (Kommer köra testslinga då henna ska vara sjuuukt svårt att bli av med). Så jag behöver köpa mig en liten pensel till det. Sen ska jag nog köpa mig ett puder också. Efter det så ska jag, om orken finns, dra till pappas jobb och snickra lite på en sak jag börjat med. Det ska bli en liten hylla typ med hjul som jag ska förvara alla mina skapande grejer. Typ pärlor, limpistol osv. Jag tror det kan bli bra.

True true.

Godnatt ❤️

Likes

Comments

Nu har jag fått processat samtalet från igår. Och jag behöver nog gå igenom lite och jag tror, om jag vågar, att jag kommer säga till ssk på måndag att jag inte kände att det var ett bekvämt samtal.

Ärligt så kändes det mötet helt onödigt. Och det känns som om han verkar tro att han vet allt om mig. Iallafall här kommer allt jag tycker var dåligt, och kanske något bra om det dyker upp.

- Han lät mig inte komma till tals. Detta har varit ett problem varje gång. Jag hinner inte tänka innan han redan börja prata igen. För mig som måste "smaka på orden" innan jag pratar är det ju inte helt optimalt.

- Jag fick väldigt dåliga vibbar när ssk nämnde det här med beroendeställning. Vi pratade om något också sa ssk att tex en lärare aldrig få ha en relation med en elev för det är fel och läkaren sa typ "säg inte så" och blev typ förbytt. Hans uttryck förändrades. Sen började han prata om en kille som gjorde sin lärare gravid men att läraren var snygg och attraktiv... Ssk sa att det fortfarande var fel och läkaren blev obekväm och verkade inte hålla med. Han behöver nog lite psykologisk hjälp ;)

- Han sa, som alltid, att jag inte är sjuk och egentligen inte är hans "kund". Visst, jag vill inte vara sjuk men betyder det att detta är min personlighet (depression, GAD, paranoia, "uppåt")? Kan jag alltså inte bli frisk? Sen sa han också att det inte ska bli någon livslång kontakt mellan mig och psykiatrin. Vad fan menar han med det? All vård ska väl sluta med att man inte behöver någon hjälp eller? Eller iallafall minimalt, typ receptförnyelse. Så detta gäller väl för alla?

- Han nämnde mitt utseende. Jag fluktuerar väldigt mycket i hur jag ser ut. Ibland orkar jag fixa till mig och ibland inte. Igår hade jag (eller snarare i söndags men det höll bra) plattat håret och målat naglarna. Jag hade lagt på lite foundation (dock såg han nog det bara som "bättre hy"). Jag hade en ljus tröja på mig. Jag tar faktiskt det inte bra när någon säger att jag ser fin ut typ. Det känns obehagligt när en läkare säger det.

- Han tar inte mina problem på allvar. Han har träffat mig ca 3 timmar sammanlagt. Ssk har träffat mig en gång i veckan i typ ett halvår om inte mer. Ändå så pratar läkaren som om han vet mycket mer. Han frågade varför jag inte tagit körkort. Jag sa att jag är livrädd över att köra på någon. Att jag får ångest när jag bara kör med pappa. Ändå så sa han typ "det är bara att göra det väl?". Det gjorde faktiskt ont. Det är så jag har nedvärderat mig själv när det kommer till körkort. Att jag är så dålig för det är "ju bara att göra det". Det var först nu som jag börjat acceptera att jag tycker det är jobbigt men att det är okej och jag får ta det i min egen takt. Men detta slängde tillbaka mig en del.

- Han sa "ibland måste man välja att må bra". Tror han alltså på riktigt att jag väljer att inte må bra????

Det finns mer men det blev lite kaos i huvudet nu. Kanske överdriver jag men han trycker på knappar (förhoppningsvis omedvetet och egentligen av välvilja) som tar hårt på mig. Det har tagit många, många år att ta hjälp, det har tagit många månader att inte konstant trycka ner mig själv pga min psykiska sårbarhet och ohälsa. Det har tagit månader att kunna öppna mig mer för ssk. Så varför tror han att jag ska kunna prata öppet med honom?

Även om han säkert vill väl så känns det som en standard man som ser sig som mer intelligent än andra. Jag menar ssk försökte flika in ibland där hon såg att jag nog blev påverkad men det lyssnade han inte heller direkt på.

Så det enda bra med detta mötet var min sjuksköterska. Och att jag kanske, bara kanske, kan våga säga till ssk att jag inte vill träffa honom mer. Men det är svårt då de, i slutändan, ändå är kollegor. Jag hatar att prata högt om personer jag inte gillar. Jag hatar att tänka dessa tankar för jag tänker att jag nog överdriver alldeles för mycket.

Men det är skönt att skriva av sig. Även om jag pratade med mina föräldrar lite igår om det så pratade jag inte helt om hur det var då de inte vet om allt som pågår i mitt huvud eller allt som har hänt. Så jag har ju ingen irl som vet allt. Jag hoppas jag vågar ta upp det på måndag det skulle nog lätta lite om jag får ssk:s, som har jobbat med honom länge, perspektiv.

Ta hand om dig <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det må vara en hård rubrik men den är sann. Jag tror han enbart skulle kunna hjälpa om jag var psykotisk. För det är det enda han verkar se som något som är sjukt och påverkar en. Jävla idiot.

Bagatelliserande och ökar min känsla av att det är mitt fel att det är såhär. Frågar varför jag inte typ pluggar, jag svarar relativt adekvat (obekväm i hans aura så därav inte helt riktigt kanske) han säger typ, jaha okej äh så varför pluggar du inte??? Om jag tvekar en sekund så börjar han prata direkt så jag hinner inte tänka. Han sa iallafall att min hy är bättre little did he know att jag har foundation på mig idag hahah.

Jag ska nog börja kolla på arbetsförmedlingen och se om det inte finns något 50% jobb. Jag orkar inte bry mig längre. Jag vill aldrig behöva ha någon kontakt med honom mer. Jag orkar liksom inte träffa honom och han säger bara "du är inte inte min 'kund'" (alltså för att jag inte är typ psykotisk, eller manisk). Jag tar det faktiskt personligt då han säger det som om jag VILL vara där. Det var VC som skickade mig dit för att jag skulle få adekvat hjälp så var ska jag annars vara? Mellan VC och psyk? I ett jävla tomrum?

Ssk försökte iallafall flika in med det hon vet om mig. Försökte ta bort lite av anklagandet men en överläkare är ju högre än ssk så det är nog ändå svårt. Hon säger att medicinen nog hjälpt han säger nja.... Vafan varför vill han då att jag ska ta den? Är det placebo eller vafan? Den ena är ju ute nu men vill sluta med den jag har nu också. Han gör mig arg. Frustrerad. Ledsen.

Jag vill "behålla" ssk men skrota läkaren. Ssk får tumme upp läkaren tumme ner. Ssk försöker iallafall förstå hur det rör sig i min hjärna men läkaren verkar bara utgå från sin hjärna. Visst ibland behöver man though love för att komma vidare men det här är fan bara though.

Han fick mig iallafall bara att gråta en gång och det var pga att prat om äckelhet kom upp och jag blev så obekväm att tårarna kom lite. Men det kunde han tack och lov låta gå. Han pressade mig iallafall inte på att jag skulle prata om det så det var väl "omtänksamt". Haha pessimisten försöker vara positiv.

Nu ska jag återgå till mitt inadekvata liv (för tydligen räcker det inte att må bättre av löpning, hundgos och youtubevideor).

Likes

Comments

Jag gillar verkligen hennes kanal. Hon verkar vara en genuint omtänksam människa. Hon är ärlig om sina bakslag. Och hon klarar av att säga att hon är stolt över sig själv. Som jag har förstått så är hon ett år yngre än mig men va fan jag ser fasiken upp till henne. Who says att en yngre inte kan vara ens vägvisare?

Likes

Comments

Hej på er, mår ni bra? Dåligt? Meh?

Det gick bra hos ssk. Såklart. Onödig oro är mitt mellannamn. I väntrummet var pulsen lika hög som vid de första gångerna jag satt där. Sen var det en annan där som hade hög ångest som liksom la sig i rummet och jag vet den känslan så väl och känner lätt av andra så det "smittades" lite. Jag fick helt enkelt stå upp annars så gick det inte.

Jag mår okej idag. Eller innan var det rätt bra men börjar dippa lite i energin nu så då dippar måendet med det. Jag har nu fått ok att sluta med mirta! Så no more munchies. Förhoppningsvis iallafall. Imorgon ska jag ju ha läkarsamtal så då hoppas jag att vi kommer fram till något mer. Jag kommer ju bli sjukskriven då man är det i samverkan. Men jag hoppas på något mer. Kanske någon ångestdämpande. För det blir kaos ibland och jag kan inte alltid hantera det. Sen någon planering på utsättning av venla också kanske? Kanske stämningsstabiliserande istället? Äh det lär bara innehålla "du jobbar på bra ha det bra hej".

Helst av allt skulle jag vilja vara medicinfri men jag börjar komma till mer acceptans att det kanske inte går, iallafall inte just nu.

Jag förlåter mig själv att min hjärna är lite rostig och behöver lite olja. Jag förlåter mig, okej?

Kom ihåg att du är fin, kram❤️

Likes

Comments

Här ligger jag och försöker blunda men kroppen och hjärnan är på högvarv, ögonen är iallafall trötta hehe.

Vid tolv tiden blev jag sååå hungrig så var tvungen att ta en liten proteinkaka som jag har i min TV-bänk 🙄. Men nu har jag sjukt ont i magen istället... tror det är någon tarm som krånglar då det är på höger sida i höjd med naveln typ. Tjocktarmen sitter väl där? (Nej, jag tror inte det är blindtarmen).

Igår låg jag också väldigt rastlös vid den här tiden men tror det är extra idag då mamma hade köpt en dricka med koffein som jag drack vid sju typ. Såklart såg jag koffeinhalten i efterhand.... Sen är jag väl nervig inför imorgon också. Samtal med ssk. Vet inte riktigt hur jag ska känna. Blandat som allt annat i livet får jag väl nöja mig med? Jag undrar vad vi kommer prata om imorgon. Ska man fråga om hennes semester? Gör man det? Jag är alltid osäker på hur eller vad man ska/kan fråga om. Jag menar hon kanske inte vill prata med mig om sitt liv? Eller så kanske hon tycker jag är "otrevlig" om jag inte frågar? I don't know.

Nu kommer illamåendet också.... kul. Jag hatar illamående det är så obehagligt. Jag lär nog ligga här ett tag till och lyssna till radions ljud.

Hoppas ni sover gott ❤️

Likes

Comments

Det är så det känns. Toppar och dalar.

Imorse mådde jag kasst. Sen okej. Sen dåligt. Sen väldigt bra. Och nu kom det mörka molnet över mig igen.

Det är jobbigt. Jag har alltid tyckt att mina svängningar är jobbiga. Det var en av anledningarna till att jag sökte hjälp på ungdomsmottagningen. Jag tror det var något av det första jag tog upp med den kuratorn. Men ändå har det inte blivit bättre.

Jag är van. Jag är väldigt van vid det men det suger. Det suger att må extremt dåligt i flera månader men detta gör mig så utmattad typ. Och min, annars väldigt bra, impulshantering, försvinner i princip. Alla dessa tankar kommer. Bra och dåliga. När jag är uppe så beställer jag en massor av saker för att "nu ska jag fan starta ett företag" typ. Sen när dippen kommer så blir det suicidplanerande. Såhär extremt har det tack och lov inte varit på ett tag men de senaste dagarna har det kommit över mig.

Det jobbiga är att de i sjukvården inte riktigt tagit mig på allvar när jag berättat om detta. Eller kanske gör dem det? Jag vet inte men jag har inte fått någon hjälp mot det och jag vet inte hur jag ska hantera det. Visst, nu var det längesen jag tog upp detta med ssk men när det inte riktigt känns som något tas på allvar (precis som med min paranoia också) så undviker man att prata om det sen. För får man ingen respons eller hjälp så är det rätt onödigt att sitta och "älta".

Jag behövde mest bara skriva av mig lite.

Ni är fina, ta hand om er❤️

Likes

Comments

Likes

Comments

Godkväll kompisar, hur mår ni?

Jag har just precis bokat in en synundersökning nästa vecka. Jag har ju ofta spänningshuvudvärk pga ångestspänningar men senaste tiden har det varit extremt. Så jag tänker att jag gör synundersökning då 4/6 i min familj har glasögon/behovsglasögon och visar det bra ändå så funderar jag på att boka en ny kroppslig undersökning. Om det också visar bra så får jag helt enkelt acceptera att det är psykosomatiskt. Men då får jag väl börja vara lite mer frikostlig med smärtstillande då jag i princip aldrig tar det varken vid spänningshuvudvärk eller migrän men såhär funkar inte.

Helst, som alltid, vill jag att det är kroppsligt. Det är lättare då men vi får helt enkelt se om jag får punga ut med mer pengar än de 399(!!!!!!!) kronor undersökningen kostar. Eller om det blir ett besök till någon allmänläkare eller fler samtalsträffar. På något sätt hoppas jag iallafall att jag ska slippa ha konstant ont i huvudet som ett körsbär på allt annat.

Ha det bra tills vi hörs igen, kram❤️

Likes

Comments

Jag har en del tankar jag känner att jag behöver klottra ner.

Min motivation är så himla låg just nu. Idag var första gången på lääänge jag tog en promenad. Jag har ingen motivation att träna för då måste jag duscha också och då blir det för jobbigt. Jag har typ ingen motivation alls. Jag ligger typ i sängen hela dagen och kontemplerar om det är värt att gå upp på toa typ. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma förbi det. Jag är så van vid att kunna tvinga mig att göra saker men nu är det som viljan är utdöd. Förhoppningsvis släpper det efter som det brukar göra.

Jag har mycket tankar om samtalet med ssk på måndag. Jag tror det är tre veckor sedan nu typ. Jag känner både ja och nej. Ja för att jag vill fortsätta försöka få ett mer fungerande liv. Men nej för att det är jobbigt. Hon vet så mycket om mig och det är läskigt. Jobbigt. Och det är inte lätt. Att jobba med sig själv är fan så himla svårt. När det går så lång tid mellan gångerna blir jag nog lite bekväm av mig. Jag känner att jag mår typ likadant som när jag pratar och då ser jag inte riktigt meningen med det men ändå vet jag att hon har hjälpt mig rädda mitt eget liv flera gånger så blandade känslor och tankar inför det.

På tisdag har jag läkarsamtal. Jag gillar ju verkligen inte min läkare så redan där är det ett ångestmoment. Jag vet inte riktigt vad som kommer sägas men säkert samma skit som alla andra gånger. Att jag är "en fin intelligent tjej" blablablabla. Men en sak jag kommer säga är att jag ska sluta med mirtazapinen vare sig vad de säger. Min hetsätning har blivit värre av den och jag har gått upp i vikt då jag har sån jäkla munchies hela tiden. Jag slarvar en del med den pga det så eftersom jag inte får någon direkt kontinuitet i det och då jag inte sover på den längre så "vinner" biverkningarna. Egentligen skulle jag vilja sätta ut venlafaxin också men den är jag mer nojig över då jag känner utsättningssymptom efter missad dos. Men en kommer vara borta från min medicinlista vare sig läkaren/ssk anser att det är bra eller inte.

Jag önskar att jag kunde få ett jobb på 25% och sen möjlighet till 50% och helst 12-16. Typ. Jag gillar inte arbetsförmedlingen och har aldrig gjort det. Jag vill helst behöva så lite hjälp som möjligt. Jag vill betala skatt så att jag inte känner mig som en börda varje gång jag går till psykiatrin. Och det skulle få mig att känna som om jag gör något liksom. Det svåra är väl att hitta en sån plats. En plats där tiderna är samma varje vecka och mån-fre. Anledningen varför 12-16 (eller kanske 11-15) hade varit bra är för att då kan jag somna i den tid jag brukar och vakna när jag brukar men ändå ha kvällen. Jag skulle ha gott om tid att arbeta med mig själv, gå i terapi. Och jag skulle nog inte känna mig komplett kvävd av att jobbet är det enda jag orkar. Samtidigt vet jag att jobba 50% är förmodligen inte hållbart i längden. Men det är mycket i tankarna. Att ha självmordstankar dagligen är ju inte heller hållbart i längden. Men aa. Tankar. Arbetsförmedligen är ju rätt seg också. Jobben växer inte på träd och just nu har jag gruppen varannan vecka. Två timmar varannan vecka. Det känns som om man står lite still samtidigt som jag inte vet om jag skulle orka mer. Men samtidig så tror jag att jag inte är lika deprimerad längre och att nu skulle jag nog ha nytta av att komma hemifrån mer. Så att jag har något annat att tänka på. Och kraschar man så börjar man om. ~ if you fuck up, oh well atleast you're trying. If you know you constantly fuck up well maybe you should try harder ~ Det viktigaste är att försöka. Försöka, krascha, lära sig, komma tillbaka osv.

Jag har tex lärt mig (oh well, blivit duktigare iallafall) att ta hjälp. Jag gömmer inte mina känslor lika konstant längre. Så visst lär jag mig av mina depressiva episoder. Det blir inte lättare men jag lär mig och försöker.

Jag försöker acceptera att jag just nu inte orkar träna som jag brukar. Jag försöker acceptera min viktuppgång utan att kompensera och likadant med hetsätningen. Jag försöker acceptera att mina närmaste inte riktigt förstår. Jag försöker acceptera att jag inte orkar äta "rätt" just nu. Jag försöker acceptera hjälpen. Och jag försöker acceptera att jag alltid kommer få vara observant på att jag har och alltid kommer ha en sårbarhet för depressioner och ångest. Jag försöker acceptera att jag inte vill leva just NU. Men jag kanske vill det längre fram.

Jag försöker acceptera mig.

Likes

Comments

Hej kompisar! Hur mår ni idag?

Jag är nyss hemkommen från gruppen på arbetsförmedlingen och shees vad trött jag är. Inte ens två timmar med ca 10 personer (som var trevliga) och jag är totalt utmattad. Efter halva tiden började gäsparna komma och den dåliga luften hjälpte inte direkt. Jag är faktiskt förvånad över att jag blev såhär trött. Jag tänkte att två timmar inte är så mycket men det är det när det är massa människor där också. Sen har jag nog spänt mig väldigt mycket innan då jag varit väldigt nervös så när det släpper efter så blir det som en urladdning.

Men. Jag klarade det och jag stannade hela tiden. Så nu får jag väl ta och vila en stund som kanske slutat med att jag somnar. Egentligen är det pilates och power yoga på mitt gym ikväll men jag har faktiskt avbokat. Jag känner att orkar jag så går jag på drop in men att behöva hålla koll på att avboka minst en timme innan (gör man inte det får man en prick och vid tre måste man låsa upp kortet för typ 100kr) så detta känns bättre. Jag försöker ju jobba med att bli snällare mot mig själv och duktigare på att känna efter så jag inte tar ut mig och sen kraschar efter några dagar. Jag har blivit duktigare på att känna efter (eller så är det motivationen som sviktar, haha) men snällheten har inte riktigt flyttat upp till ytan.

Aja nu ska jag vila för ögonen går typ i kors.

Hoppas du mår bra❤️

Likes

Comments